Untold? Snarare re-told.

Titel: Dracula Untold
Regi: Gary Shore
Skådespelare: Luke Evans, Charley Cox, Sarah Gordon, Dominic Cooper
Kategori: Action, Drama
Ålder: 15 år
Tid: 1 tim 32 min
Betyg: F

Med över 405 filmer och tv-serier i sitt CV kan Dracula vara nöjd med sin karriär. Och den senaste filmen, Dracula Untold, utlovar något vi inte sett tidigare: en biografisk skildring av vad som hände innan han blev känd som vampyr.

Prins Vlad, eller Vlad the Impaler som han också kallas till vardags, väljer att dricka djävulens blod för att rädda kungarikets alla söner – inklusive sin egen- från en turkisk galning med jättearmé. Med det sagt är de följande 80 minuterna föga ”untold”, med svärd, miljoner fladdermöss och en animerad mantel som behöver återlämnas till Man of Steel snarast.

Debutanten Gary Shore fick jobbet för att han antingen var bra på att hålla regissörs-stolen varm eller för att han gör film på beställning av andra. Någon, läs: produktionsbolagen Legendary Pictures (Man of Steel, Batman-trilogin) och Universal pictures (Snow White and the Huntsman) har tagit de pengaskapande godbitarna från sina senaste framgångsrika filmer och tryckt in dem här utan skrupler (inklusive röd mantel). Till och med ljudeffekterna låter lånade. Men filmskaparna ska ha en eloge för att de ändå gör det med måtta: Effektporren doseras i rimliga doser.

Gary Shore får ett torftigt manus bestående av ett evigt rabblande av litterära citat som tillslut urholkar sig själva – även om skådespelarna gör ett bra jobb med att framföra dem. Och den inre intressanta kampen som Vlad måste vinna för att stå emot suget efter blod och förbli mänsklig, slopas till förmån för den yttre kampen där folk spetsas på pålar.

Dracula Untold tordes haft sitt på det torra redan vid titeln, men karaktärsutvecklingen är noll, känslan minimal och själen ytterst liten. Men slutet då, det kittlar väl? Eh, tyvärr.

Till det kompetenta småfolket

Att göra familjefilm är ingen picknick. Den ska tilltala både barn och vuxna utan att idiotförklara någon av dem eller kasta innehållet över någons huvud.  Isdraken kan sålla sig till de mest lyckade exemplen.

Filmen ses genom 11-årige Miks ögon: en småväxt kille med livlig fantasi och en kärlek till hårdrock, storebror och valar. Med en alkoholiserad pappa och tonårsbror är tillvaron inte på topp, men han lever på hoppet. Då kommer socialtjänsten och rör om i grytan och Mik måste flytta till sin faster i Norrland. Först vantrivs han, men när det äntligen börjar kännas som hemma kommer byråkrati-Sverige och sviker. Mik får nog och samlar trupperna och rymmer på en isdrake.

Regissören Martin Högdahl fastnar inte i politiskt korrekta idéer om familjefilm: Genom influenser från actionfilmens berättartekniker och ett filmspråk som jag tror att många av våra unga tonåringar idag är vana vid och tilltalas av, bekräftar han en förvirrad 11-årings känslor. Dessutom slänger Högdahl några kängor åt ”landet duktig” och den ständigt pågående debatten kring fosterplacerade barn och ungdomar. Som grädde på moset får vi vuxna lite raffinerad humor kring barn och deras idéer kring mode och livsstil. Det blinkas även lite åt oss stora som alltid ställer fram bullar och saft när det ska vara gemytligt.

Isdraken är en aktningsfull men underhållande film utan pekpinnar för familjen att se tillsammans. En underdog-historia som lämnar kvar en stor portion oövervinnerlighet á la min tids Den oändliga historien.

Betyg: FFFF

Paradis-sjön?

edenlake Skräckfilmer har ju genom tiderna inspirerats av aktuella hot i samhället. En sorts terapi där vi kan bearbeta och få utlopp för rädslan, men samtidigt stanna i biostolens trygga famn. Men vad är det egentligen vi är rädda för så här i startgroparna av 2000-talets andra decennium? Är det djur? Teknikens baksidor? Inavlade psykon? Liftare? Övernaturliga väsen? Nej, allt detta har vi bearbetat – det vi har kvar i dagens stressade samhälle är unga vars föräldrar av olika anledningar abdikerat och lämnar sina barn utan mening i sina liv. Hotet är unga som inte fått lära sig att skilja på rätt och fel; unga som saknar empati; unga vars föräldrar av olika anledningar inte har tid med sina barn: Eden Lake slår huvudet på spiken när man  beskriver det läskigaste just nu. Läraren Jenny och pojkvännen Steve ska fly staden för en romantisk tältweekend i naturen. Den manliga halvan har så klart tänkt att fria och har hittat det bästa ställen: en avlägsen sjö vid ett vackert stenbrott. Det dröjer dock inte länge förrän friden störs av ett gäng uppkäftiga barn som håller till i närheten. När konfrontationen väl är gjord är maktkampen igång och paret måste utan bil, tillhörigheter eller karta försöka ta sig förbi sina plågoandar – och fly ut ur skogen istället. I filmens anslag hör vi i bakgrunden ett radioprogram om att vuxna som inte håller ordning på sina barn borde få betala böter – jag anar hur filmens historia kommer att utveckla sig, men jag anar inte hur hårt filmen kommer att ta tag i mig! Precis som i föregångaren Ils är det läskiga här inte blodet eller jakten, utan den underliggande paniken man får av ett barn som duktigt slänger skräp i papperskorgen men som inte kan känna empati med den individ man just skar halsen av. Paniken som stiger när vi får klart för oss vad vi är kababla till om vi bara är tillräckligt rädda. Om vi har tillräckligt låg självkänsla och någon annan hetsar dig. Vad vi kan göra för att bli accepterad av gruppen. Det är överflödigt att ge sig in på hur filmens hantverk är utfört – det är alldeles lagom då det försvinner till förmån för handlingen. Eden Lake är tveklöst en av de läskigaste filmer jag sett. Man sparar varken på fake-blodet eller samhällskritiken. Den sitter kvar både psykiskt och fysiskt med sin vackra miljö men sina otäcka, rädda, ansvarslösa och övergivna människor – vuxna som barn. Och man kan inte sluta titta. Man slutar aldrig hoppas att det goda ska segra. Visst är det här en överdriven domedagsbild med väl reko protagonister och väl elaka barn – men kombinationen av handling och bilder blir det läskigaste jag sett i år! betyg41.gif

Fawlty towers med blod och mord

dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska romaner om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intelligent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Ibland kan de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men briljansen är avtrubbad.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag när första avsnittet av säsong fem kommer, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

Edit: Sen det här inlägget skrevs har jag inte sett ett enda avsnitt av Dexter – *v-tecken*.

Slaktad favorit?

UninvitedHere we gooooo! (som Mario skulle ha sagt). Ytterligare en remake på en asiatisk skräckis…Denna gång är det Kim Ji-woon som sålt rättigheterna till min (sin?!) älskling A tale of two sisters till jänkarna och i september släpptes resultatet på DVD. Dock under namnet The Uninvited – som väl bevandrade j-horror-cineaster vet – är titeln på en annan asiatisk rysare. Lite onödigt kan tyckas. En skulle kunna säga att Hollywood hållare på att bli lite väl lata. Copy + paste får inte missbrukas!
Det är inte bara titeln man har klippt och klistrat med: vissa scener och även vissa bitar av originalhistorien har tagits rakt av, medan andra scener stjäls för att placeras in i ett annat sammanhang. Och jag kommer underfund med att just detta är anledningen till att det faktiskt blir lite otäckt: jag känner igen vissa scener från Atots som är otroligt skrämmande, men sen blir de inte riktigt lika bra här och besvikelsen gör att spänningsfaktorn sjunker. Kanske är de nya varianterna av scenerna faktiskt läskiga om man inte har originalet färskt i minnet.

I Uninvited är det lillasyster Anna som är i fokus (istället för storasyster…) och precis som i koreanska förlagan börjar huvudkaraktären på mentalsjukhus där hon om och om igen spelar upp bilden av sin sjuka mamma dö. I det här fallet brinna upp. Hon återvänder nu till hemmet – där allt hände- för att mötas av sin pappa, unga styvmor och syster och det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända. För att inte tala om styvmor som beter sig allmänt konstigt.

Det som förvånar mig är att regissörerna (Bröderna Guard) faktiskt lyckas behålla kärnan av originalet: vad som kan hända i en familj om man slutar kommunicera. När skuld tar över. Här lägger man också på lite till slutet och historien blir något mer brutal. A tale of two sisters är krypande skrämmande, sorglig och gripande – The Uninvited är rå och skadad. Det blir två olika produkter.

En stor skillnad är inte helt oväntat att den nyare varianten inte är i närheten av lika visuellt slående och konstnärlig. Detta är inte berättande med bilder på elitnivå, mycket av symboliken har plattats till och tittaren behöver som väntat inte jobba lika mycket själv utan blir matad med silversked.

Men filmen gör aldrig anspråk på att vara konstnärligt genomarbetad – Uninvited är en snack-rulle för lördagkvällen när eventuella barn krypit i säng. Och en helt ok sådan. Bra skådisar, bra musik, något själlös, men med en mer brutal upplösning. Och jag känner mig ändå nöjd när rulltexten startar.

betyg3.gif

Den bittra sanningen om The Ugly Truth!

the-ugly-truth

Abby är en snygg och duktig men högst neurotisk och spänd TV-journalist som kämpar med både tittarsiffrorna och kärlekslivet. På grund av sin ovilja att ta risker har hon svårigheter att få igång sitt frukost-TV program samtidigt som hon med ljus och lykta söker efter någon som stämmer överens med checklistan över drömprinsen (surprise!). Lägligt i handlingen bestämmer hennes chef att den frispråkige mansgrisen Mike (från grannkanalen), ska få köra sitt inslag ”The ugly truth”, där han ärligt förklarar att allt killar vill ha är bröst, rumpa och avsugningar. En sanning som går stick I stäv med alla tjejers, inklusive Abbys, bild av drömprinsen.

Inte helt oväntat stiger tittarsiffrorna efter Mikes ankomst och i samma veva ramlar Abby bokstavligen i knät på en man som med sina meriter verkar matcha checklistan klockrent. För att få honom på kroken börjar hon motvilligt lyssna på Chads råd och (surprise!) det fungerar. Men vill drömprinsen ha henne för den hon verkligen är? Och vad tycker egentligen Mike och Abby om varandra? Oooh mystiken tätnar.

Efter lite småskratt under de första minuterna – mest av förväntan- inser jag att filmen inte engagerar mig alls. Den går på en bekväm tomgång med bättre genre-filmer som förebilder (t ex He’s just not that into you och i synnerhet When Harry met Sally). Tappra försök att blanda situationskomedi, slapstick och “fyndiga” repliker når inte längre än duken själv. Amerikas nya, blonda, girl-next-door älskling Katherine Heigl (Greys anatomy, Knocked up) gör vad hon kan, men blir lite för flamsig och överspelad. Motspelaren Gerard Butler (300) är bra så länge han är mansgris men de överdrivna “Mike är en känslosjäl”-scenerna blir bara för mycket. Dock så vill jag ge filmen ett extra poäng för den omaka castingen – även om jag inte riktigt köper deras romans så ger det spänning till den lättuträknade gäspning filmen är i övrigt.

Ryktet sa att detta är en ”rom-com även för killar” och tolkade det som att The Ugly truth är en mindre fluffig och klyschig film och såg fram emot en frisk fläkt i genren. I både mitt och mitt sällskaps fall uteblev förnöjsamheten (och då är min medbesökare representant för den bröstlösa men snoppbärande delen av mänskligheten). Om det fanns någon med tindrande ögon när lamporna tändes, var det med stor sannolikhet tjejer – av reaktionerna i salongen att döma.

The ugly truth är en samling utslitna rom-com-klyschor paketerade i ospännande och föga tabubrytande/chockande repliker av könsord och sexsnack. Det är möjligt att tjejer som inte vuxit upp på landet tycker att dialogen är ’befriande’, men att höra en tjej säga ”cock” tre gånger i samma mening känns inte så tabubrytande år 2009 och väger i mitt tycke inte upp för de 95 plågande minuter jag tvingas betala lika många kronor för. Och killar: tre ”fuck” och sexhjälpmedel gör det inte en grabbfilm – tycker ni det är ni allt bra lättköpta! (Se Old school istället! Samma ingredienser i en mycket roligare förpackning.)

Efter en rad scener där nyckelordet “KLICHÉ” poppar upp i sinnet, är då äntligen slutpussen här (som vi sett framför oss sen ruta 1), tyvärr filmas den mot en mindre lyckad greenscreen-lösning som förmodligen lånats från studion till Days of our lives. Den får mig att tappa min sista muskel i nacken och jag kastar huvudet bakåt i en stoor gäspning.

Filmens förtexter är riktigt bra dock!

betyg2.gif

iPhone + filmtrivia + jag = sant

Movie challenge

Det blir bara bättre och bättre! Inte nog med att vi kan lyssna på musik när vi vill – vi kan dessutom frossa i filmfrågor vart som helst! Min nya favoritsysselsättning är att åka tåg, då åker det beroendeframkallande filmfrågespelet Movie Challenge i min iPhone fram! Det är också utmärkt att varva ner med under täcket innan john blund kommer.

Med tre svårighetsgrader, 5500 frågor och tre speltyper flyger tiden förbi vare sig jag spelar några minuter eller ett par timmar.

Frågorna baserade på drama, komedi, skräck, action, kvinnliga och manliga skådisar, regissörer mfl.  är indelade i underkategorier som citat, trivia, vilket år, sant eller falskt  och hänga gubbe. Dessutom finns livlinor likt vem vill bli miljonär där du kan få veta hur resten av världen svarade på den frågan eller köpa dig mer tid. Missa inte uppföljaren med bara Oscarsfrågor!

Words cannot accurately describe this amazing iPhone game – TouchGaming.org

Movie Challenge is Trivia Master… great graphics, interesting gameplay and loads of fun – MobiRiot.com

betyg5.gif

Statham i laddad uppföljare!

CrankKan google maps varit sponsorer i denna film tros?

Efter ettans adrenalinpumpande och gränslösa uppenbarelse är det svårt att se mer en mer överdriven och makalös blandning av action och komedi, men Crank: high voltage visar att det går att bli mer galen utan att förlora integriteten.

Föregångaren började som en helt normal actionfilm för att stegvis öka och bli mer och mer ‘over-the-top’. Här börjar vi ‘over the top’ för att om möjligt hamna ännu högre. Taket är en liten myra som kryper omkring låång där nere ;).

Vår huvudkaraktär (nuförtiden något av en superhjälte) Chev Chelios är på jakt efter sitt stulna hjärta. Någon har bytt ut det mot ett batteridrivet dito som måste laddas upp i tid och otid för att inte stanna. Även om vi vet att detta i teorin är möjligt vet också att Chelios likt värsta slasherhjälten á la Jason Vorhees inte kan dö, så vi väntar istället på de galna idéer han ska få för att lösa kniporna han hamnar i. Med samma självförtroende som publiken kommer Chelios invisslande till filmens soundtrack (!) för att i värsta kick-ass scenen (bokstavligen) inleda årets jakt på hjärtat.

Crank 2 har allt som ettan hade och man skulle kunna tro att detta är en blek kopia där allt redan gjorts – men här lyckas man peka finger åt allt som PK heter där den ena hutlösa scenen avlöser den andra. Med en uppsjö av sjuka detaljer, populärkulturreferenser och kulspruterepliker är det omöjligt att inte skratta hysteriskt samtidigt som tempot är högt och kulorna viner. Med fantasin som vapen uppfinner manusförfattarna tillika regissörerna Mark Neveldine och Brian Taylor en rad sätt för huvudkaraktären att få ström till sin blodpump, även om det ibland blir lättfångat smälter det in i den underhållande soppan som lämnar dig fnissande och tillfredsställd i lördagssoffan. Popcornen är garanterat slut.

En parantes: Efter District 9 trodde jag att de äckligaste kroppsdelarna att ses förloras på film var naglar och tänder – jag ser mig besegrad: efter att ha sett Crank 2 kan jag konstatera att bröstvårtor som avlägsnas från kroppen i ett plågsamt lågsamt manér nog är det värsta jag sett.

Som alla vid det här laget vet anser jag att den skakiga handkamerans glansdagar är förbi – här funkar det i vissa scener men överanvändningen stör mig. Jag vill ha spänning, men inte få ett epilepsianfall. Att veta vad som är upp och ner är inte för mycket begärt där man sitter i soffan! Kombinationen av flipperspels- och FOX News grafik är tufft i två minuter sen känns det mer som en picassotavla i huvudet och jag vill vila mitt sinne lite.

Det finns en lätt malplacerad scen i filmen där jag faktiskt erbjuds vila dock, vi får veta mer om Chelios och hans barndomsjag. En sekvens jag ställer mig frågande till då den varken tillför storyn något eller var särskilt rolig. Det man gestaltade stämde inte heller överens med min bild av huvudkaraktären: Helt plötsligt blev han något av ett problembarn helt utan respekt och kanske till och med lite uns av ondska i sig. Inte den superhjälte jag känner som bara försöker överleva och visa sina plågoandar vart skåpet ska stå.

Crank: High voltage är trots stroboskopvarning en sammantaget hysteriskt rolig adrenalintur som jag rekommenderar inför mörka höstkvällar framför dvdn. Jason Statham – som i mångt och mycket påminner om en modern John McClane – sitter på sin tron i actionriket. (Vi har nu förlåtit dig för Transporter 1,2 & 3 ;) ).

”You ain’t no Ralph Macchio yourself, sucker!”

betyg41.gif

Porr och plink-plonk

transformers2

Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge en ros till manusförfattarna, då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Ps. Den svenska titeln inte inte lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the fallen.

betyg3.gif

Hanks om Vatikanstaten och Speedos

Angels and demonsEn fanatisk religionssnubbe från vad man tror är sällskapet Illuminati har kidnappat de fyra biskoparna som kandiderar för påveposten. Denne skurk har också lagt händerna på en behållare fylld med anti-materia -(en vetenskapligt framställd big-bang) som kan ödelägga hela vatikanstaten. Vad göra? (Ring Ghostbusters!!!! ) Man ringer så klart symbolexperten Robert Langdon vars andra äventyr börjar pronto. I rollerna ser vi Tom Hanks, Stellan Skarsgård och Ewan McGregor.

För en gångs skull har jag läst boken och mitt problem med den var känslan av en sämre Da Vinci-koden. (Eller att Da Vinci-koden var en förbättring eftersom den kom efter…). Änglar och Demoner är en filmatisering sann sitt original – för jag får samma irriterande känsla trots att jag är en ”sucker” för filmer om kyrkan och religion.

Visst kan man efter att ha sett Ron Howards andra film om Langdon komma ut ur salongen och se tillbaks på en helt ok biostund med fina mäktiga bilder, humor, bra skådisar och action – men då har du förmodligen bott under en sten de senaste bioåren. Filmen känns standardiserad och saknar gnista. Filmen saknar “det”.

Amerikanarna har hängt upp sig på Tom Hanks uppenbarelse i Speedos (Ja, herregud så fasansfullt!!) men själv har jag helt andra hakar: Att förvandla Dan Browns förlaga från ord till film torde vara tacksamt på grund av dess scenlika kapitel, men i överföringen har dialogen uppenbarligen hamnat långt ner i prioriteringarna. De egentligen begåvade skådespelarna får kämpa med stolplika repliker och det alltför snabba skuttandet mellan lika snabba slutsatser. Detta drar ner stämningen på ett minimum och kan mer liknas vid ett dåligt CSI avsnitt med professor Balthasar i huvudrollen.

Filmens glimtar kommer i form av det fantastiskt komponerade soundtracket (Hans Zimmer) och och insatsen av Ewan McGregor (om man kan bortse från accenten). Det förstnämnda lyfter vissa scener så att jag till och med börjar gilla dem och stunderna med McGregor känns avslappnade och vitala mitt i det hysteriska staplandet av ledtrådar, platser och karaktärer.

Till syvene och sist är Änglar och Demoner en välproducerad och påkostad film med bra skådisar som bjuder på en ok biostund – men det är svårt att släppa förutsägbarheten (oavsett om man läst boken eller inte), den styltade dialogen och de otroliga svängningarna mellan ledtrådarna. En film för vardagskvällen hemma i soffan.

Bästa citatet:

“They make me a sinner” – skurken

betyg3.gif