Att göra familjefilm är ingen picknick. Den ska tilltala både barn och vuxna utan att idiotförklara någon av dem eller kasta innehållet över någons huvud.  Isdraken kan sålla sig till de mest lyckade exemplen.

Filmen ses genom 11-årige Miks ögon: en småväxt kille med livlig fantasi och en kärlek till hårdrock, storebror och valar. Med en alkoholiserad pappa och tonårsbror är tillvaron inte på topp, men han lever på hoppet. Då kommer socialtjänsten och rör om i grytan och Mik måste flytta till sin faster i Norrland. Först vantrivs han, men när det äntligen börjar kännas som hemma kommer byråkrati-Sverige och sviker. Mik får nog och samlar trupperna och rymmer på en isdrake.

Regissören Martin Högdahl fastnar inte i politiskt korrekta idéer om familjefilm: Genom influenser från actionfilmens berättartekniker och ett filmspråk som jag tror att många av våra unga tonåringar idag är vana vid och tilltalas av, bekräftar han en förvirrad 11-årings känslor. Dessutom slänger Högdahl några kängor åt ”landet duktig” och den ständigt pågående debatten kring fosterplacerade barn och ungdomar. Som grädde på moset får vi vuxna lite raffinerad humor kring barn och deras idéer kring mode och livsstil. Det blinkas även lite åt oss stora som alltid ställer fram bullar och saft när det ska vara gemytligt.

Isdraken är en aktningsfull men underhållande film utan pekpinnar för familjen att se tillsammans. En underdog-historia som lämnar kvar en stor portion oövervinnerlighet á la min tids Den oändliga historien.

Betyg: FFFF