Flimrigt.se

Jag är ofta den som spyr galla över Hollywood, inte minst standard producerad action signerat Jerry Bruckheimer eller Michael Bay. Eller ännu värre: av båda. Armageddon har varit min stora slagpåse under de senaste åren. Att jag inte är ensam om de här känslorna har jag fått klart för mig när jag surfat runt på andras bloggar. Men en sak slår mig: Varför är vi hata-hollywood-kommersiell-skräp människor så otroligt överpretentiösa? Bara för att man gillar film- måste man alltid sitta ihopkurad framför Sjunge inseglet med block och penna i handen? Är det fel att någon gång då och då se fram emot en lättsmält ”underhållnings”-film?

Nej, jag tycker inte det! Även att jag klankar ner på kommersiellt skräp så fyller det också en funktion. Skräck och Action har alltid varit anklagade för skräpkultur och pekats ut som syndabockar för omoraliskt beteende. Men det är lika viktigt i filmens utveckling som Lynch eller Bergman, skräck eller komedi. Allt bidrar på något sätt! Det är många gånger som action-genren och även skräck utvecklar tekniken som sedan används av våra kult-filmare. (Tycker jag…) Alla genres har sin tjusning även om vi alla har vår favorit ;). Yvonne Leffners bok ”Skräck som fiktion och underhållning” tar upp det här fenomenet, och det finns många mer bra böcker där ute på ämnet- ifall det finns fler överpretentiösa som mig som vill läsa massor om det… ;)Jag gillar filmer som sätter igång en process i mig- en film som inte tar slut när rulltexterna kommer…en film som utmanar mig och mitt sätt att tänka. Det gör kanske inte explosioner och schablonmässigt upplagda manus- men de fyller en annan funktion: vare sig jag vill titta på dramaturgin, klipptekniken eller pragmatiken. Jag kanske bara – just då- vill ha ytlig underhållning speltiden ut.*Går och kollar på ”The Rock”…*