Flimrigt.se

Det var med en stor klump i halsen och darrande läppar som jag i veckan tog emot nyheten : SVT har beslutat sig för att inte sända Årets Oscargala (vart tog s:et vägen?). Varför inte? Jo de har köpt in sport för de pengarna i stället, fotboll sägs det. Galan visas i över 200 länder!!!! Men nu kan Sverige räknas bort: och är det bara jag eller börjar SVT förvandlas till en sportkanal? Men vi då? Vi som inte gillar att se på det där? Betyder verkligen ”i allmänhetens tjänst” det som har flest tittarsiffror? Jag säger inte att det är pest, men jag vill inte att det BARA ska visas sport. Jag är redan trött på att mina favoritprogram ställs in i ‘förmån’ för VM matcher och kval och allt vad det är. ”Idag inget CSI utan Sverige-Ryssland i stället-en ishockey match som tar 3 timmar”. Tillägg: Jag har full respekt för de som gillar sport. Det är ju samma känsla som för mig och min gala, men tänk om det var en enda match om året, och de tog bort den. Herregud, upplopp på gatorna och masshysteri! Annual Academy Awards är årets höjdpunkt för många av oss, och ni som inte förstår det kan likna det vid VM-final match i fotboll där Sverige är med. (Jag struntar blankt i ifall Sverige är nominerad eller inte, visst är det kul när det händer, men det är inte det som är poängen…) Och nu för första gången på nästan 15 år får vi inte se den!! Så vitt jag vet i allafall, hör av er om ni upptäckt någon kanal som sänder galan!! Jag behöver inte ha tillpiffade kommentatorer i en studio i pausen som sitter uppe i utbyte för dyra pengar. Jag behöver inte ha kommentatorer överhuvudtaget. Bara sänd! Jag ska inte ens gå in på i vilken grad SVT skulle kunna effektivisera…(eftersom jag inte har bevis).Visst, det hela är en aning patetiskt egentligen. Människor far illa världen över och jag gnäller över att jag inte får se firmafesten för filmfolk. Jag ska nog ta mina 2000kr jag årligen betalar till SVT och skänka dem till rädda barnen. Då skulle jag åtminstone få valuta för pengarna…

Det var lite nervöst att gosa upp sig i soffan inför denna uppföljare. Dels för att den kom så snabbt inpå den första och för att föregångaren hade ett bra och annorlunda manus som fräshade upp skräckfilmshimlen. Jag var skeptisk om de verkligen skulle lyckas. Risken att förväntningarna skulle överträffa verket var stor. Så här efteråt känner jag mig dock nöjd. Den nye regissören Darren Lynn Bousman lyckas behålla samma stuk och känsla som i den första. Det kommer sig naturligt att man inte ägnar lika mycket tid åt många olika ‘offer’ utan ger en kort presentation som på ett okonstlat sätt bakas in med de nya karaktärerna. De lyckas behålla ovissheten och det är otäckt! Man förstår hur det känns att tvingas välja- mellan liv eller död. (Det kostar ju…) Det köttiga, blodiga våldet kunde med fördel ha trappats ner lite grann, det blir stundtals på gränsen till löjligt. Saw II är en bra uppföljare men ligger millimetern under sin föregångare. De ska dock mjölka kossan en gång till: Saw III är redan på gång. Men nääää jag tycker det är bra nu. Nu vet vi vad det handlar om, jag tror inte de kan producera ett manus som utvecklar idén ytterligare ett steg till- men vad vet jag- de lyckades ju denna gång. Risken är att de ytterligare skär ner på det som är riktigt otäckt- paniken och de svåra valen mellan pest och kolera för att överleva- och ersätter det med ‘kräkreflex’-scener där blodet flödar och kroppar trasas sönder.

Saw II

Paris, 2010: Brottsligheten i vissa stadsdelar har skjutit i höjden och för att åtgärda detta har man byggt murar kring vissa områden. Denna film handlar om en av de inmurade stadsdelarna: Förort 13. Gangsters styr. Det är hårt, tufft, knarkigt, franskt. Tyvärr så blir det inte mer kultiverat bara för att de talar franska. Filmen har inte jättemycket till handling och första halvan engagerar inte mycket för att se vidare. Action-scenerna är dock smått underhållande: De är tydligt inspirerade av Matrix men medvetet överdrivna- de är estetiskt tilltalande. Det är snyggt. Men tyvärr kan inte dessa hjälpa filmen nämnvärt:Karaktärerna får under de första 70 minuterna inte en skråma- ens när de kastar sig genom fönster. När de väl börjar slåss mot varandra rinner det blod både här och där…hmm…kanske var meningen, men nä…det kändes fel. Sen har vi den 15 minuter långa introduktionen till karaktär #2- filmen är bara drygt 80 min. Den bidrar inget till handlingen och är bara instoppad för att visa hur häftig och oövervinnerlig han är- det dras för långt och man tappar intresset. Andra halvan av filmen överraskar lite genom att ge promota demokrati- även om det görs lite vääääääääl moraliskt och uppfostrande- karaktärerna gör inget annat än slåss så det blir paradoxalt. Men vad gör Luc Besson? Har han tappat inspiration? Man undrar när han skriver in en lönnfet ”gorilla” som götts upp i syfte att äta upp våra hjältar- han kan slå bort betong från väggen….*skakar på huvudet*.

Banlieue 13

Den bästa medicinen för att komma ner efter två hektiska veckor är en efterlängtad film! I dagens recension är det inte läge att vara skojig och vitsig dock. Det är en film som på något sätt etsar sig fast i en liten del av själen. Filmen börjar med att huvudrollsinnehavaren förlorar sitt hus, och vi får sedan följa hennes kamp för att få det tillbaka. En kamp som känns hopplös. House of Sand and Fog är en film om att känna sig misslyckad, att känna sig som en hjälplös bricka i ett större spel. En skildring av missförstånd och konflikter. Att försvara sitt revir. Ett plus är att filmen inte slutar med att alla lever lyckliga i alla sina dagar, det gör att trovärdigheten höjs avsevärt. Jennifer Connely är lika bra skådespelerska som hon är vacker och Ben Kingsley är bra som alltid.

House of Sand and Fog

Så här skulle jag se ut om jag var en simpsons-figur! Fast hmm…jag skulle nog inte ha slipsen…Jag har gjort hårfärgen lite mer lik min också hihi. Tipset kom från Liza:] Hahaha tänk vilken tur det är att man är lättroad!Håll ut, snart kommer mer filmrecensioner! Filmtittandet har fått reducerats pga en kurs med överdimensionerade examinationsuppgifter…

Det är alltid lika kul med gratis bio! Då kan man se vilken film som helst- till och med en svensk romantisk komedi. Filmen handlar om Rita, hennes fostermamma och deras frisör-salong för hundar- därav titeln ”Att göra en pudel”. (Som för övrigt är en av de fånigaste svenska titlarna på länge…) Första halvan av filmen är riktigt bra (för att vara svensk ;) ) sista halvan skjuter de sig själva i foten och gör ett svenskt hollywoodslut (?). Kan det BLI mer förutsägbart. Ännu värre…kan det BLI mer fånigt? Slutet kunde reparerats om någon av karaktärerna blivit överkörda av en stor långtradare. Sammanfattningsvis har filmen vissa mycket bra element men å andra sidan lika många fåniga klyschor. Trevlig underhållning om biljetten var gratis. Det var dock väldigt kul att se Eva Röse som det på sista tiden skrivits mycket om. Utan henne hade denna film inte varit hälften av vad den blev. Annars har filmen alla karaktärer- de har t o m lyckats hitta en Hugh Grant look-a-like som förmodligen kommer att bli överöst av ostiga roller i romantiska komedier hedanefter. Jag tänkte avsluta med att svara på min egen fråga om det kan bli mer fånigt..JA det KAN det! Men nu pratar jag inte om filmen utan om publiken där. Jag måste återigen konstatera att folk verkar tro att de sitter ensamma i salongen när det är förhandsvisning. Folk pratar, reagerar högljutt för minsta lilla (tråkigt som roligt, sorgligt som romantiskt…). De verkar tro att de kan tala om för karaktärerna i filmen vad de ska göra…en annan populär sysselsättning verkar vara att upprepa det som karaktären just sa på filmen- då blir ju skämtet/uttalandet dubbelt så roligt? Eller varför inte få skrattattack när det blir för mycket känslor för att hantera? (Är man 14 så kanske…) Är jag överpretentiös och överneurotisk cineast nu? Nej, jag tycker inte det. T ex karaktärerna får varandra: folk applåderar (Kom ihåg att det var en ROMANTISK KOMEDI vi såg!!!! Oväntat!!!). Jag kan tyvärr inte ge mer exempel utan att spoila filmen totalt, ni får lita på mig helt enkelt ;).

Att göra en pudel

Så. Äntligen får jag tid att skriva helgens filmrecensioner…FÖRRA helgens! Först ut har vi en film som i teorin verkade väldigt lovande. Ett intressant koncept som ligger i tiden: En kidnappningshistoria där den kidnappade kvinnan lyckas ringa upp en killes mobiltelefon. Tillsammans försöker de ta reda på vart kvinnan befinner sig innan det är för sent. Lät som en spännande thriller! Det som talar för den här filmen är dramaturgin, det är fullt ös från början till slut! Vi får inte heller hela sanningen helt från början vilket bidrar till att intresset stiger. Tyvärr kan det nog inte rädda alla klyschor och lite väääääääl otroliga skeenden med tekniken…varför har kidnapparna en telefon installerad på vinden till att börja med? Hör det till vanligheterna? Kommentera gärna om ni tycker jag har fel! I rollen som den kidnappade kvinnan ser vi Kim Basinger.

Frukostfilm på vilodagen blev en film som hamnat på hyllan i några år. Coyote Ugly. Min första tanke: Jag är nog för gammal för att uppskatta det här…och för mycket tjej. Filmen handlar om en tjej som drömmer om att bli sångerska, men pga sin scenskräck håller hon sig till skrivandet. Hon flyttar från sin lilla småortsidyll och sin pappa för att utforska New York och göra drömmen till verklighet. Hon blir rånad…bla bla…måste ha pengar till mat och hyra…bla bla hamnar på en bar…bla bla wet t-shirt contest resten av filmen bla bla…

Coyote Ugly