Flimrigt.se

Wes Craven slog 1984 igenom med då nyskapande ”A nightmare on Elm Street” och är idag en av vår tids mest etablerade skräckregissörer. Många associerar honom med Scream-trilogin där han åter väckte liv i genren och sitt kändisskap. På senare tid har han gjort en del halv-skräpiga produktioner, till exempel varulvsfilmen ”Cursed” som i fjol gjorde oss alla besvikna. Flygplansthrillern Red Eye (även den 2005) är helt ok i mina ögon trots sina klyschor och hollywood-fasoner. Persoligen associerar jag Craven med ”People under the stairs” från 1991. Ni vet den där favoritfilmen som kanske egentligen inte är så imponerande men som på något sätt gått rakt in i hjärtat?! Everett McGill och Wendie Robie (Twin Peaks) spelar bror och syster med vissa mentala störningar följdaktligen är det gigantiska huset de bor i det som alla talar om. De råkar även vara giriga hyresvärdar till 13-årige ”Fool” och hans familj. Med en sjuk mamma kommer de bli vräkta inom kort och för att förhindra detta ska pojken och systerns pojkvän bryta sig in i huset och stjäla en värdefull myntsamling som ska finnas i syskonens ägo. Väl inne i huset upptäcker han att saker och ting är värre än väntat- syskonen har roat sig med att kidnappa barn och om de inte sköter blir de inlåsta i källaren. Det är också något som kryper i väggarna…Husfavoriten A.J langer spelar Alice- en ung tjej som under en längre tid hållts fången av syskonparet.

Jag vet inte varför jag fastnade för den, men jag tyckte den var olidligt spännande, inte jätteotäck, men spännande. Känslan i filmen är annorlunda…

The People Under The Stairs

Att göra en prequel till kultfilmen The Exorcist (1973) kan tyckas onödigt, men så här i efterhand kanske det inte var en så dum idé trots allt. Filmen utspelar sig efter andra världskriget och Stellan Skarsgård gör en trovärdig ”yngre” Fader Merrin som tappat sin tro och numera titulerar sig arkeolog. Han beger sig till Afrika för att gräva fram en gammal kyrka och hämta ett antikt föremål. Platsen råkar också vara det ställe där Lucifer landade efter att ha fallit (blivit utkickad) från himlen. Under första halvan av filmen tyckte jag inte alls att den kunde höra ihop med Friedkins verk, den där speciella känslan saknades, känslan av andlighet. Visst Merrin har tappat sin tro- men filmens känsla. Jag vill poängera misstaget att äta kvällsmat till öppningscenen – det är ingen bra idé- ni som sett filmen förstår vad jag menar. Gore-faktorn ligger ganska högt i början. I andra halvan fortsätter visserligen lite av kletet och slafset men filmen får en mer spirituell anda och intar sin roll som föregångare på allvar. Renny Harlin har regisserat och med facit i hand blev det inte så tokigt som jag var rädd för. Inte alls faktiskt, jag störde mig dock riktigt mycket på var att klippningen var något av en katastrof. En del klipp är rena tekniska missar och det stör flytet och man har svårt att leva sig in filmens värld. Utseendet av de djävulsbesatta påminner mycket om Regans i ´73 års upplaga- på gott och ont. Det känns stundtals billigt och oengagerat. Man kanske kunde utvecklat konceptet lite när den ändå gjordes många många många år senare med bättre teknik. Som prequel får den godkänt, det är mycket småsaker som gör att man känner att man ser en ”Exorcist-film”, musiken är t ex mycket bra, men så klart kan ingen film kan nå upp till den första. Jag måste dock erkänna att jag blev riktigt skrämd några gånger…

Gillar man filmer om kampen mellan gott och ont tycker jag att den är värd en titt. Kanske ingenting man minns i morrn- har ni inte sett The Exorcist så tycker jag att det är dags.

Exorcist- the beginning

Ps. Finns det någon anledning till att insekter förknippas med djävulen?

Varje jul har en smörig familjekomedi premiär och temat är naturligtvis familjevanor och klappar. 2005 kom ännu ett försök att göra en djup relationshistoria och för att locka mer publik skrev man in lite granar och snö i handlingen. ”The family Stone” har en gedigen rollista men det hjälper föga. Det är inte mängden pluttinutt som förstör den här gången, utan ett ovanligt oengagerande och lösryckt manus. Försöket att ge filmen och karaktärerna mer djup genom en döende famlijemedlem gör inte stor skillnad. Visst, ett fint budskap: ”När vuxna människor beteer sig barnsligt och illa ligger det andra känslor bakom”…bla bla…Problemet är nog att något i familjens beteende gör att det inte känns trovärdigt. Komiken faller. Visserligen har filmen en ganska bra underliggande tanke med komplicerade relationer, men helheten är ytlig och lite för mycket ”slapstick”. Sarah Jessica Parkers karaktär som den osäkra men till synes framgångsrika Meredith Morton känns otroligt överspelad, visserligen har jag en känsla av att det mer beror på regi och att de förmodligen ville ha henne sån. Det förstör dock. Sista delen är förmodligen den bästa, lagom men trovärdigt puss och gull och lite tragik. Sammanfattning: Jag var på puss & gull humör, det fick jag i lagom dos, men allting runtomkring är förutsägbart och larvigt. Nä, i det här fallet är trailern mycket bättre…se den istället!

The Family Stone

”Two Days” handlar om Paul Miller som har beslutat sig för att ta sitt liv. Han planerar att utföra detta dåd om två dagar och vill fånga de sista dygnen i livet på video. Följdaktligen får han hjälpa av vänner och några förvirrade filmstudentern som utan skrupler ställer upp på Pauls förfrågan. Det är här inte så intressant ifall han tar sitt liv eller inte- man vet redan från början hur det blir med den saken, det viktiga här är vägen fram till målet, vad händer och hur reagerar han på det. Resultatet blir en film som på ytan känns lättsam och komisk- man skrattar flera gånger- men undertonerna är tunga och allvarliga. Vid ett flertal tillfällen mådde jag dåligt för jag skrattade åt saker som inte är ett dugg roliga utan bara deprimerande egentligen, men det är ju egentligen så det är?! Allvaret föder komiken, det är också det som gör den här filmen intressant. Lite förutsägbar fast ändå inte alls förutsägbar. I huvudrollen ser vi Paul Rudd som blivit en uppstickare på senare år..

Two Days

Namedropping: Luke Wilson, Will Ferrell, Vince Vaughn, Jeremy Piven, Ellen Pompeo, Leah Rimini, Juliette Lewis, Elisha Cuthbert och Craigh Kilborn. ALLA är följdaktligen med i Old School. Denna för sin genre mångfacetterade komedi är väldigt välcastad och välspelad. Filmen handlar om övergången till definitivt vuxenliv- när det snart inte finns någon återvändo. Familj och barn vs. collegeliv och fylla. Ansvar vs. frihet. Men Old School handlar även att vakna upp några år efter 30 och inse att man kanske inte blev så lyckad som man tänkt. Eller varför inte att inse att man faktiskt nöjer sig med en vagina resten av livet… Wilson spelar en 30+ advokat som åker hem tidigare från en affärsresa och hittar sin sambo och två främmande människor i sovrummet, Ferrell gestaltar en nygift och ‘lycklig’ man som till förmån för kärleken övergivit den enda talang han haft i livet- att festa. Vaugn spelar familjepappan med fin fru och uppfostrade barn i behov av lite äventyr, vilket blir upptakten till trions intågande på stadens Campus.

Jag var inte så imponerad av denna film vid första titten, kanske för att bekantskapskretsen hypat och höjt förväntningarna, men även för att tidpunkten (så här med facit i hand) kanske inte var den rätta. Häromdagen gav jag den dock en andra chans- vilket jag är glad för. Denna gången upptäckte jag djupet i filmen och följdaktligen blev komiken mycket roligare, frat-pack trion är skådespelargenier och här slår de huvudet på spiken. Förutom den uppenbara humorn vimlar det av subtila saker som understryker poängen- alla musikreferenser till exempel som tar oss till den tiden där huvudkaraktärerna känner sig hemma: 80-talets hårdrocksera. Bara det är kul…sångaren på bröllopet som tar sitt uppdrag på lite för stort allvar gör att tårarna sprutar! (Som för övrigt sjunger hårdrocksballader från 80-talet…)
Old School

ps. Old School 2 är nu på G…på en bio nära dig 2007

Adrien Brody och Keira Knightley möts här i en tidsrese-thriller av något annorlunda slag. Brody spelar Jack Starks, en krigsveteran som anhålls för att ha skjutit en polis och döms till psykiatrisk vård. (Starks minns inte ifall han verkligen är skyldig eller inte…) På anstalten finns en lätt galen doktor som ger sina patienter droger och sedermera lägger dem i något som liknar obduktions-lådor där de ska tillfriskna, helt omedveten om det faktum att han skickar dem in i framtiden…

Premissen låter helt otrolig- jag vet- men på något sätt fungerar det ändå. Första delen av filmen är otroligt jobbig, klippningen liknar MTV-2000 och man har lekt lite väl mycket med skrikiga och skräniga ljud. Allteftersom konflikten tätnar vill man dock gärna veta ifall det Starks upplever är sant eller ifall allt är i hans huvud. Vad har han egentligen gjort? Finns de människorna han möter? När filmen intar sin andra del blir det bättre och bättre. Tyvärr lyckas man inte avsluta det hela riktigt: det finns en djup, god och intressant tanke bakom, men att skriva publiken på näsan genom en övertydlig voiceover utan rum för tolkning förstör den surrealistiska och spännande stämning som byggts upp innan. Filmen är stundtals riktigt riktigt bra, men den är också tråkig och oengagerande emellanåt.

The Jacket

En av de mest minnesvärda stunderna i filmhistorien måste vara när Bruce Campbell spelar en åldrande Elvis i den fantastiska skräck-komedin Bubba Ho-tep. Bruce ÄR Elvis, som i sin tur är kungen på ålderdomshemmet. Elvis är bitter för att ha dragit sig undan rampljuset (något de har en briljant förklaring på) och flörtar febrilt med sköterskorna i hopp om att få sig ett litet nyp. Snart börjar saker hända- folk dör till höger och vänster- det verkar som en någon ond varelse använder hemmets korridorer som jaktmarker. Kämpande med rollatorn teamar kungen ihop sig med JFK (!) för att bekämpa detta monster en gång för alla. Don Coscarelli (Phantasm) gör han här en sammantaget ljuvlig hyllning till skräck-genren genom ett briljant och fyndigt manus och bra skådisar. Sountracket gör sin beskärda del också! Det finns dock en tråkig aspekt med såna här filmer- upplevelsen toppas sällan- eller…?

*Hoppar upp och ner i stolen av förtjusning*. (Men inte Tom Cruise stil….)
Hör och häpna! Coscarelli ska ännu en gång teama ihop sig med Campbell och den här gången blir den en ‘prequel’ till Bubba ho-tep: Bubba Nosferatu. Enligt rykten kommer vi infinna oss på en filminspelning i Louisiana och handla om Elvis äventyr innan ålderdomshemmet. Den här gången stöter han på ett gäng onda She-Vampires. MÅSTE SES!!! Campbell har bekräftat ryktena och säger att så snart pengarna finns så kommer inspelningarna att påbörjas. Jag hoppas det blir inom en snar framtid!

Bubba Ho-tep

Ps. I väntan på ovanstående film rekommenderar Dr. Flimrigt Bubba Ho-tep alternativt Army of Darkness minst 3 ggr i veckan i samband med måltid.

Låt er inte luras av att titeln (densamma som på ett av de största avklädda underhållningsställena i Las Vegas) och framsidan ibland ser ut att vara en nära släkting till slitz. Tidningens innehåll är inte fullt så barbröstat. Det nya numret landade på hallgolvet i förra veckan och de senaste kvällarna har jag legat uppkurad under täcket och läst om Traci Lords (nej, inga nakenbilder), Da Vinci koden, nya bondbruden Eva Green och om alla de kommande biofilmerna och dvd-släppen. Tidningens större artiklar och intervjuer blandas med mängder av mindre notiser och skojigheter. Denna gången har man till exempel två uppslag om myter i samband med filminspelningar. Stardust är väldigt mångsidig och varierad: En pretentiös underton á la filmvärld blandas upp med ironiska och humoristiska bildtexter och kommentarer i recensioner. En skön tidning för lata stunder. Efter att ha bloggat om Pirates of the Caribbean och följdaktligen om Johnny Depp slår jag förtjust upp sidan 12 som man dedikerat åt flimrigts nyligen utnämnda husgud: ”Det här behöver du inte veta om Johnny Depp”. Jag noterar att de inte redovisat några källor:

”[Depp] Tror på spöken och påstår sig ha haft flera möten med de döda. När han bodde i det rum där den homosexuelle författaren Oscar Wilde dog, berättade Depp att han hade varit nervös att Wilde skulle komma och antasta honom på natten…”

”Depp älskar prutthumor och har flitigt använt sin älsklingsleksak pruttkudden för att göra narr av Al Pacino, Penélope Cruz och Kate Winslet. Helst använder han favoritleksaken när hans kollegor ska spela in väldigt seriösa scener.”

”När Johnny var sju år såg han en dokumentär om Jack the Ripper, vilket gjorde honom besatt av seriemördaren. Idag påstår han sig ha läst alla böcker som skrivits om honom [...].”

Ovanstående är hämtat ur Stardust- allt om film nr 3, 2006 sid 12.

Ps. Da Vinci koden kommer som planerat ;)…

Jag spyr ofta galla över Hollywood, inte minst standardproducerad action signerat Jerry Bruckheimer eller Michael Bay. Eller ännu värre: av båda. Armageddon har varit min stora slagpåse under de senaste åren. Att jag inte är ensam om de här känslorna har jag fått klart för mig när jag surfat runt på andras bloggar. Men en sak slår mig: Varför är vi hata-hollywood-kommersiell-skräp människor så otroligt överpretentiösa? Bara för att man gillar film- måste man alltid sitta ihopkurad framför Sjunge inseglet med block och penna i handen? Är det fel att någon gång då och då se fram emot en lättsmält ”underhållnings”-film?

Nej, jag tycker inte det! Även att jag klankar ner på kommersiellt skräp så fyller det också en funktion. (Och jag gillar det i hemlighet…när jag är på rätt humör…) Skräck och Action har alltid varit anklagade för skräpkultur och pekats ut som syndabockar för omoraliskt beteende. (Skräck har jag alltid gillat…) Men alla genres är lika viktiga för filmens utveckling vare sig det är Lynch eller Bergman, skräck eller komedi. Allt bidrar på något sätt! Det är många gånger som action-genren och även skräck utvecklar tekniken som sedan används av våra kult-filmare. (Tycker jag…) Alla genres har sin tjusning även om vi har våra favoriter ;). Yvonne Leffners bok ”Skräck som fiktion och underhållning” tar upp det här fenomenet, och det finns många mer bra böcker där ute om detta- ifall det finns fler överpretentiösa som mig som vill läsa massor om det… ;)

Jag gillar filmer som sätter igång en process i mig- en film som inte tar slut när rulltexterna kommer…en film som utmanar mig och mitt sätt att tänka. Det gör kanske inte överanvända explosioner och schablonmässigt upplagda manus- men de fyller en annan funktion: vare sig jag vill titta på dramaturgin, klipptekniken eller pragmatiken. Jag kanske bara – just då- vill ha ytlig underhållning speltiden ut.

*Går och kollar på ”The Rock”…*

Around the bend handlar om Jason som lever ett stilla liv med sin son Zack och sin farfar Henry- som han växte upp hos. Jason blev i barndomen övergiven av sin far Turner efter att hans mor dött i en bilolycka. Farfar Henry är nu övertygad om att han kommer att gå bort och vill göra en sista roadtrip med sina pojkar, i samma veva dyker också Jasons pappa Turner upp och fyra generationer samlas. Henry avlider som väntat och har i sitt testamente skrivit att Turner och Jason ska göra denna roadtrip tillsammans. I anvisningarna för den utflykten står det att de ska äta varje mål på KFC- Jason gillar inte kyckling och Turner är vegetarian! Det råder oklarhet vad det är som har hänt i det förflutna och publiken blir upplyst i takt med att karaktärerna närmar sig målet på resan. Manuset känns ganska cheezy men på något sätt blir slutresultatet ett djupt drama om familjeband och hemligheter. När man slutligen får veta vad det är som hänt tappar man bokstavligen andan. Filmen är inte bara djup och tung regissören Jordan Roberts lyckas stoppa in komiska inslag här och där- så roliga att jag skrattar högt- ändå lyckas han bibehålla trovärdigheten och verklighetsanknytningen i konflikten. Man skrattar och gråter om vartannet utan att det blir sentimentalt och överspelat. Musiken används i ”lagom” dos och klippningen är lågmäld. De fyra huvudrollsinnehavarna Michael Caine, Christopher Walken [flimrigt-gud!!], Josh Lucas och Jonah Bobo gör alla mycket bra prestationer.

Around the Bend