Flimrigt.se

…har blivit fördröjd…snaart släpps jag lös igen..
håll ut kära läsare…håll ut..!

I väntan på att mitt filmtittande ska återgå till normal frekvens vill jag påminna om vad som händer ikväll kl. 19.00 på kanal 8! Det är dags för ett nytt avsnitt av den eminenta tv-serien ”The directors” som ger oss intervjuer med regissörer och visar klipp ur deras mest framgångsrika alt. minst framgångsrika filmer ;). Idag handlar dokumentären om David O. Russell som förgyllt våra sinnen med ”I heart Huckabees” och ”Anchorman: the legend of Ron Burgundy”.

The Directors: David O. Russell
19.00 Tv8

Jaha, då var det gjort! Då har jag sett Da Vinci koden. Och ärligt: vad är det folk gnäller om? Den här stackars filmen har blivit sågad och sågad. Varför? Det väsentliga ur boken finns med och spänningen är på topp från ruta ett. Ron Howard var mycket modig som tog sig an denna storsäljande historia och jag tycker han lyckas bra. Särskilt delarna där de berättar historiska händelser! [Opacitet 30% ;) ] Visst, har man läst boken försvinner lite av den där spänningen som gör att man sitter på stolskanten, men det blev aldrig tråkigt eller bekvämt i allafall. Miljöerna och karaktärerna gör boken rättvisa och filmen är bra castad. Audrey Tatou, Jean Reno, Alfred Molina och Ian McKellen gör bra insatser och Paul Bettany i rollen som Silas är lysande. Den ende som känns tveksam i sammanhanget är- just det- Tom Hanks. Han gör visserligen ett bra jobb med sin tolkning och sitt framträdande men hans utseende passar inte ihop med min bild av Langdon. Det blir lite intetsägande. Skönt att inte sockersöta Tatou och sliskige Hanks pussades- då hade jag nog blundat. (Pierce Brosnan kanske hade passat bättre?) Jag känner mig generös inför filmen, kanske för att jag är svag för good vs. evil-temat eller för att jag helt enkelt tyckte den var bra.

The Da Vinci Code

En vetenskapsman försvinner spårlöst och i samma veva blir New York anfallet av gigantiska robotar. Journalisten Polly börjar undersöka om det finns något samband mellan dessa två händelser och letar upp sitt ex- Joe- ”Sky captain and the world of tomorrow”…

Är du sugen på en framtids-sci-fi i baktiden (!) med en försvunnen vetenskapsman, jätterobotar och tuffa flygplan? Då är Sky Captain of Tomorrow filmen för dig! Vi lyfter våra huvuden och skådar: Jude law som superflygaren Joe, Gwyneth Palthrow som hans ex och tillika journalisten Polly Perkins och Angelina Jolie i rollen som Frankie- den tuffa kaptenen som haft lite skoj med Joe i det förflutna. Giovanni Ribisi, (Phoebes halvbror Frank i vänner) gör även ett framgångsrikt gästspel som Dex- uppfinnare och bästis till Joe. Stundtals är det som att flytta in i en seriebok- det är otroligt hur snyggt man lyckats använda ljus och dekor för att skapa den speciella känslan i filmen, vi blir dessutom förflyttade till 40-talet vilket ger den där härliga blandningen av gammal vs. ny teknik. Underbara kontraster. Men estetik och teknik i all ära: effekterna är klanderlösa men storyn känns alldeles för tunn och förutsägbar för att filmen ska kunna bli en hit på flimrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow

Med stressen på topp och inspirationen på noll ska jag här försöka mig på en kortrecension!

Narnia är mitt Sagan om ringen: böckerna har blivit lästa flera gånger under skoltiden och jag satt alltid fastklistrad varje jullovsmorgon för att se serien. (Den från 80-talet) Jag förstår nu Tolkien-angängarnas nervositet när de knallade iväg för att se Jacksons tolkning av historien. Lite nervöst. Men så här i efterhand kan jag säga att jag med gläjde vigde de första 140 minuterna av söndagsmorgonen åt ”The Chronicles of Narnia: The lion, the witch and the wardrobe”. Visst vissa effekter kunde gjorts bättre eller kanske hoppats över helt, men jag tycker det är viktigt att hålla målgruppen i tankarna här. (Disney-produktion). Klippningen är rena fröjden och jag tycker regissören Andrew Adamson utnyttjar film-mediet fullt ut. Musiken ger rysningar av välbehag och är 110% stämningshöjande- även den gör små övertramp här och där- men det gör inget eftersom det i övrigt är underbart! Känslan från böckerna och de gamla serierna är väl bevarade i denna nyproducering. Skådisarna är väl iofs inte jättevassa med undatag för lilla gullungen Georgie Henley som vi säkert får se mera av i framtiden. Som liten missade jag alla moralkakor som är staplade på varandra, den övertydliga symboliken gick mig också förbi: detta blev något störande i vuxen ålder, men det är grundhistoriens defekter, inte filmens.

The Chronicles of Narnia: The Lion, the witch and the wardrobe

..beror just nu på ett överlastat schema som i sin tur orsakas av en hektisk slutpraktik. Men misströsta ej! Om två veckor förväntas allt vara tillbaks till det normala ;). (Jag ser självklart filmer nu också men jag hinner inte blogga om dem.)

Bilden talar för hur jag hanterar detta faktum…

aka ”Den som Cronenberg gjorde, 1996″

Denna film handlar även den- som titeln indikerar- om krockar men från ett annat perspektiv än den överskattade rullen från 2005 med samma namn. Vi får en säregen skildring av bilkrockar men ur perspektivet fetish. Ett par är med i en bilolycka och upptäcker att de efteråt tänder på situationen, de hittar en grupp likasinnade som tillsammans utforskar sexuella upplevelser i samband med fordon och krasher. Gruppen leds av Vaughan vars hobby är att återskapa dödliga bilkrasher med kändisar, vilket senare blir till en olustig känsla av besatthet.

Den HÄR däremot (kontra Crash)- är genialisk i mitt tycke och det är inte konstigt att den vann pris i Cannes. Cronenberg utforskar modigt sexuell upphetsning kontra känslor inför döden. Man kastas mellan illamående och lust, spänning och misär. Filmen känns både långsam och snabb: upplevelsen är total. Debrah Kara Unger, James Spader, Holly Hunter och Roseanna Arquette tolkar sina komplexa karaktärer med originalitet och talang. Mycket naket, sex, blod och krockar- en kombination få vågar sig på. (Cronenberg och Lynch är förmodligen de enda ;) ).

”After being bombarded endlessly by road safety propaganda, it’s almost a relief to have found myself in an actual accident.” James Ballard (James Spader)

Crash

Kevin Spacey spelar yrkeskriminell irländare med oerhört krystad accent. I gengäld får hans karaktär två fruar. Filmen i sig är lagom underhållande med sin katt-och-råtta-lek mellan Spaceys karaktär Michael Lynch och den otroligt korkade polisen. Lynchs liga utmanas samtidigt av stans andra gäng och snart undrar man vilka som går att lita på…

Jag ifrågasätter varför filmen prompt skulle utspela sig på Irland, skådespelarnas accenter försvinner emellanåt- pinsamt. De kunde ju tagit riktiga irländare…detta faktum stör en del men lyckas man koppla bort det är det som sagt en underhållande film, men inte mer än så.

Ordinary Decent Criminal

Det var väldigt länge sedan ett avsnitt av Masters of Horror nådde mina ögon men nu var det dags igen. Del 4 är regisserad av ingen mindre än Dario Argento. Det är dock med en tår i ögonvrån jag konstaterar att det avsnittet jag såg fram emot så mycket inte imponerade särskilt mycket. Avsnittet har fått titeln Jenifer och börjar med att två poliser lyckas förhindra att titelkaraktären blir halshuggen av en man. Polisen Frank (Steven Weber) skjuter mannen i sista sekund trots varningen ” You don´t know what she is!”. Flickan visar sig vara helt utan talförmåga men med ett väldigt vanställt ansikte. (Och ett sexuellt behov utöver det vanliga) Hon blir placerad på ett mentalsjukhus men Frank tycker synd om henne och tar med Jenifer till sitt hem. Nu finns det ingen återvändo…

Budskapet kan tolkas lite nedvärderande mot män: om en kvinna har en snygg kropp och ger dig ”djävulskt” bra sex, så spelar det ingen roll hur ansiktet ser ut eller om hon äter upp barn levande. Om hon inte heller kan prata så slipper man ju tjat. ;). Idel fördelar med Jenifer. Det är därför inte konstigt att det bara är män som faller under hennes förbannelse. Denna tolkning är ganska lättfångad och lyckas inte ge särskilt mycket ljus över skuggorna.

Det enda jag tycker är riktigt bra är musiken av Claudio Simonetti- annars känner jag inte igen min idol Argento riktigt. Det är mycket slafsande i inälvor utan mål, utan djup.

Masters of Horror #4: Jenifer

Scarlett Johansson och Jonathan Rhys-Meyers möts i denna ”matchmaking” film av Woody Allen. Min första tanke var att det här är ju nästan som match.com ;). Chris Wilton (Rhys-Meyers) är en avdankad tennisspelaren som försörjer sig på att ge tennislektioner till socitetsfolk. Han är uppvuxen i ett fattigt hem och han har för avsikt att göra det bättre för sig. På planen träffar han Tom som presenterar honom för systern Chloe. Det ena leder till det andra och Chris blir medbjuden till familjens lantliga egendom. Där stöter han på vackra Nola som visar sig vara Chris fästmö. Vi får ett familjedrama där Chris spelar ett dubbelspel: passion vs. rikedom.
Filmen handlar inte bara om dating ;)- den handlar också om faran att små brott lätt blir till stora i arbetet med att dölja dem. Det är precis vad otrogne Chris wilton (Rhys-Meyers) får erfara när han kämpar för att behålla sitt jetsetliv han erövrat via giftemål, samtidigt som han träffar drömkvinnan (Johansson) på lunchen. Match Points första timma är ett långsamt förutsägbart drama som ändå lyckas hålla intresset vid liv. Det kan vara så att Allen vänder det där som egentligen saknas i filmen till ett användbart verktyg. Sista delen av filmen har en helt annan fart och jag kände mig inte alls förberedd på händelserna trots att de var siade en bra stund i förväg. Rhys-Meyers och Johansson spelar båda ok Det hela blir smått obehagligt och jag fick kämpa mot impulserna att snabbspola slutet. Jag kanske är hård- men trots en ganska bra premiss, bra regi och inte helt tokiga skådisar så känns det ganska tråkigt och intetsägande i sista ändan.

Match Point