Flimrigt.se

Ska ni se denna uppföljare så se den långt efter den första. I och för sig kommer det bli lite extra förvirrande att följa storyn (inte för att det är så mycket att följa) men förväntningarna kanske är mer på en på en mer rättvis nivå. För Underworld: Evolution står sig inte särskilt bra mot ettan. Gillar man Kate Beckinsale i lackkläder och putläpp så får man mer än nog, hon är som en vampyr-superhjälte som reser sig upp likt en fjäder efter vad som helst. Men varför ska en så mäktig vampyr ta till stora tuffa vapen så fort hon får chansen? Jag är besviken!! Första halvan av filmen är extremt förvirrande, men många frågetecken rätas ut efter hand, det finns dock en handfull kvar som gör att det känns väldigt inkonsekvent. Vem är egentligen vampyrernas fader? Borde inte alla vampyrer skapade av denne dö om han dödas? Hmm…jag är förvirrad. Specialeffekterna är stundtals riktigt usla och manuset känns tveksamt. Det splattas mest hit eller dit utan egentlig orsak. I min mening är vampyrer vackra varelser, sofistikerade, erotiska. De ska inte behöva ägna sig åt svaga metoder som att skjuta skallen av folk [läs: lycans eller vampyrer]. Selene kan ju flyga för guds skull !!! Utnyttja det!!!

Ettan var helt ok trots all gore (inte presidenten), men här går det helt överstyr. Inte ens Beckinsales kläder, gothiska halsband och spetsiga tänder kan dra upp denna film till ”Bra”.

DVD-premiär 30 Augusti

Underworld: Evolution

Matförgiftning och regn gör att de bästa filmerna åker in i dvdn: Två töntiga och tafatta biokemister har förståerligt nog svårt att lyckas med det motsatta könet. Vid ett besök hos en spåtant får Paul en dryck som ska få kvinnor att vilja göra allt för honom. Tillsammans med arbetskamraten Diane testar han drycken under några veckor, resten vet ni. Filmen är från 1992 men känns väldigt 1987, hela framtoningen är smålarvig. För att inte tala om de stereotypa karaktärerna. Visst finns det stunder där man ler lite granna men de är få och kortvariga. Det var inte på grund av den här som Sandra bullock och Tate Donovan fick fart på sina karriärer direkt ;). Manuset är inspirerat av och uppbyggt kring låten med samma namn.

Love Potion no 9

Efter en dryg veckas förkylning med feber och dylikt vaknade jag upp på midsommardagen med någon form av matförgiftning. Jag låter den meningen tala för sig själv ;). Någon vill inte att jag ska blogga helt enkelt! Nåväl! Nu ska jag trotsa mitt öde och blogga i allafall. Häromdagen hittade jag en film i hyllan jag missat: Christian Slater spelar en yrkesbrottsling som rymmer från fängelset och lyckas skaffa sig en ny identitet. Oturligt nog blir han Cletis Tout, som hela staden tycks vilja döda. Han får det minst sagt hett om öronen. Tim Allen gör en filmtokig ganska kul gangster, dock lite överdriven. Ru Paul är mer kvinnlig än jag och Portia De Rossi spelar en tuff ung kvinna som dras in i hela härvan. Detta är en ganska medelmåttig thriller-komedi. Manuset har sina höjdpunkter och filmen är snillrikt berättad med bra skådespelare, men den saknar det där lilla extra. Musiken är fantastisk och den tar nästan över i vissa scener. Filmen är inte *trilla-av-stolen-kul*, mer ”småle” kul…

Who is Cletis Tout?

Vad får man om man korsar James Bond med Indiana Jones? Tomb Raider! Å ena sidan härliga gåtor och artefakter (dock väldigt snabblösta på grund av supersmarta Lara Croft) å andra sidan en superkaxig motorcykel-hjälte med långa ben och massor av pistoler. Behöver jag säga att Angelina Jolie spelar huvudrollen? Alla killars våta dröm alltså ;). Nog om det: Kan man göra bra filmer med datorspel som förlagor? Resident Evil är bevis för det, men spelar Tomb Raider i samma liga? Hm…inte riktigt men den är ganska underhållande. Det är både älskvärt och klyschigt på samma gång. Överlag så bjuds vi på underhållning enligt förväntningarna kanske till och med lite över, stundtals intar dock dålig grafik och överdrifter duken och det blir en millimeter för mycket. I övriga roller ser vi Jolies IRL pappa Jon voight och Daniel Craig (nästa James Bond). Apropå ingenting…vad har de gjort med hennes bröst? *s* De ser ut som två strutar…Jaja, en sak är säker, filmen fick mig att se fram emot National Treasure 2!!

Tomb Raider

Två tonårsflickor är i desperat behöver av pengar. Jae-Young börjar sälja sig själv medan kompisen Yeo-Jin agerar manager och väntar utanför. Handlingen kompliceras av förälskelse, poliser och en svartsjuk Yeo-Jin. När Jae-Young förolyckas börjar kompisen leta upp alla kunder de haft och har sex med dem för att kunna ge tillbaks alla pengar de tjänat. Det dröjer inte länge förrän hennes pappa upptäcker vad dottern håller på med och han tänker hämnas…Samaria, eller Samaritan Girl som den fått heta internationellt, väckte sovande filmfolk världen över med sin kontroversiella handling men samtidigt vackra bildspråk och scenografi. För filmen blev Kim bland annat den förste Koreanske filmmakaren att vinna utmärkelsen bästa regissör vid Berlins filmfestival. Motiveringen: att filmen porträtterar förlåtelse och försoning, synd och frälsning i en historia om en pappas hämnd för sin dotters sexuella exploatering. Jag tycker det här är exempel på asiatisk film i sitt esse. Utan övertydlig dialog och annan utfyllnad slår Kim huvudet på spiken. Det går lite utför på slutet med larvig symbolik- men ändå- ändå är det något som gör att man accepterar det. För det är trovärdigt, skrämmande, blodigt, vackert, lättsamt. Allt på en gång som livet i stort, bara dryga 90 minuter. Det vill jag se Spielberg åstadkomma.

Kim överträffade sig själv häromåret med ”Järn-3an” som av en internationell filmkommitté fick utmärkelsen världens bästa film.

Samaria

Angelina Jolie, Kiefer Sutherland, Ethan Hawke, Olivier Martinez och Jean-Hugues Anglade. Stjärnpäckad thriller det här, vilket också förstör eftersom man vet att någon av dessa förmodligen är brottsling…Angelina Jolie spelar en FBI agent som kallas in för att göra en profil på en massmördare som stjäl sina offers identitet. Resten vet ni.

Filmen skrämde mig visserligen mer än Omen 666 men det höjer inte denna mediokra film till några höjder. Taking lives är ett ihop-plock från andra thrillers men ändock sevärd med sina standard-överdrifter, standard-biljakter, standard-intriger och standard- twists. Standardbetyg:

Taking Lives

*Snörvel host host* När jag äntligen tänkte börja blogga på allvar igen blir jag sjuk. Det har inte blivit så mycket film dock, så nu när jag kommit upp ur soffan ska jag trösta er med en recension av ett egenhändigt kultförklarat mästerverk! The Ugly handlar om seriemördaren Simon som de senaste åren varit intagen vid ett mentalsjukhus. Psykologen Karen vill göra ett försök att nå fram till honom och får tillåtelse att göra ett antal intervjuer. Vi får se flashbacks av Simons tidigare liv och mord samtidigt som en del udda karaktärer figurerar på institutionen.

Denna independent film från Nya Zeeland etsar sig fast på näthinnan och sticker ut från mängden på flera sätt. Bildspråket är fiffigt använt och allt blod i filmen är svart. Snyggt! Symbolik och metaforer används friskt och färgerna rött och blått förekommer frekvent. (Hör gärna av er ifall ni vet vad det betyder för det har jag inte kommit på någon bra förklaring till ;).) Bra skådespeleri! Vi får följa med in i simons värld och uppleva hans hjärnspöken, historien är i princip minnessekvenser berättad av en mentalsjuk människas perspektiv. Kan vi verkligen lita på det vi ser? Hur vet vi vad som är sant? Lyckas Karen ta sig in i Simons psyke eller leker han bara med henne medan han tar sig in i hennes? Vilka är skötarna som dagligen misshandlar Simon? Filmen är en estetisk och intellektuell fest där vad som helst är möjligt…

The Ugly

Clive Barker vann sig en plats på skräckfilmshimlen när han lät Cenobiterna i ledning av Pinhead lära oss allt om smärta och njutning: Hellraiser gav nytt liv i skräckgenren och har blivit en modern klassiker. Doktorerande Anna Arnman förstått storheten i denna film och ägnade hela sin avhandling i filmvetenskap åt Barkers verk. Boken innehåller också en avslutande diskussion om skräck som genre. Jag är alltid lätt reserverad när det gäller doktorsavhandlingar och film, i synnerhet skräckfilm. De blir ofta moralpredikande och ska bevisa det ena eller det andra, det slipper vi här. Förmodligen spelar det faktum in, att Arnman skriver boken utifrån sin egen fascination, och hon får genom detta en bra utgångspunkt. Hon diskuterar även de svårigheter man konfronteras med vid analys och studier av skräckfilm.

Hellraiser, 2005
Anna Arnman

För oinvigda kan jag berätta att ovanstående är två kortfilmer av husguden David Lynch. Jag hade här tänkt att skriva riktigt saftiga recensioner av desamma, dessvärre känner jag inte att jag kan det. Jag förstår nämligen inte ett skvatt *s*. Darkened Room börjar med en flicka i ett rum, hon svamlar något om att hennes vän sitter där borta och gråter, men att hon inte kan se henne. Kan vi se henne?- frågar hon. Ja, det kan vi. Sedan kommer ytterligare en kvinna in i rummet som börjar tala med den gråtande flickan…och på den vägen är det. Min lösa tolkning baserat på -hmm-ja ingenting egentligen innebär att något dramatiskt har hänt men att det beror på flickan själv och att den tredje kvinnan har kommit för att få henne att förstå det. Hon vet egentligen om vad som hänt, men hon har inte tillräckligt med distans för att se det klart.

The Alphabet är Lynch första kortfilm. Man kan förklara den som sesam i kombination med väldigt mycket knark…den här går verkligen över mitt förstånd. Kanske kan man läsa in något i stil med att oskyldiga saker kan vara väldigt onda! Till och med alfabetet…Se själva! Båda filmerna finns på siten Youtube: Darkened Room & The Alphabet

Det finns många varianter för att skapa spänning i livet:hoppa bungy-jump, bestiga Mount Everest etc. Eller så kan man se om en barndomsfavorit: det kan vara ett stort trauma att upptäcka att ens favoriter inte är särskilt bra. Här visade det sig dock vara ok! Jim Henson, skaparen av mupparna, fragglarna och sesam, har gett oss med barnasinnet kvar ögongodis av annorlunda slag! En ung debuterande Jennifer Connelly spelar Sarah som alltid får ta hand om sin skrikande halvbror Tobey. En kväll får hon nog och läser en formel hon fått av trollkarlen Jareth- the Goblin King!. Han hämtar Tobey och för honom till sitt slott, Sarah ångrar sig dock och för att få tillbaks sin bror måste hon klara trollkarlens labyrint inom 13 timmar…
I sann Henson-anda får vi massor av dockor (labyrintens invånare) men de är som bilden avslöjar lite mer otäcka än i tidigare verk. Det finns dock några ’söta’ också, men så skulle jag inte låta de mindre barnen se på filmen ;)). Labyrinth har ett genomtänkt manus, finurliga effekter och suveränt bildspråk. Musiken som komponerats och även framförs av huvudrollsinnehavaren David Bowie gör sitt till för att förmedla den originella känslan. De flesta effekter är bra gjorda, speciellt i introt, andra är lite mer tidsenliga ;). Skådespeleriet är stundtals lysande och stundtals hemskt. Men det funkar ändå. Kort sagt: För oss som är svaga för talande tygbitar är det här underbart!

Labyrinth