Sep 24
Spöken och klassisk musik?
Födelsedagar är alltid bra och särskilt när man får dvder! Denna koreanska skapelse låg i ett av paketen, jag var totalt ovetande om vad detta var för något så neutraliteten var ett faktum. Cello är skapad i sydkorea, som så många andra asiatiska skräckfilmer nuförtiden: Inte mig emot, det är bra kvalité både tekniskt och manusmässigt. Oftast står även textningen på egna ben. I detta fall var det lite vacklande, men det var inget som störde upplevelsen. (Fast ibland undrar man om man verkligen får rätt information ;) ).
Nåväl, vid en första anblick skiljer sig inte Cello så mycket från sina asiatiaska skräckkompisar. Det är ett bra manus med bra effekter genom en spännande framställning, men allteftersom minuterna går känner man obehaget krypa under skinnet. Cello oerhört vacker och välfilmad. Ögonen njuter verkligen, men som kontrast till detta finns en obehaglig känsla som blir mer och mer påtaglig ju längre in i filmen man kommer. Det vackra blir vackrare men också mer skrämmande. Debutanten Woo-cheol Lee lyckas lura in det otäcka på en sätt som påminner lite om Lynch och Cronenberg. Ett långsamt tempo men engagerande. Skräcken ligger inte så mycket i överraskningsmoment, utan i en subtil känsla som blir starkare och starkare. Till slut vill man bara bort- det är riktigt otäckt!! Det är också riktigt bra!! Jag tänker inte säga mer än så! ;)
Cello (2005)

No comments!
Comment form
