Flimrigt.se

Tv8 börjar idag visa serien regissörerna från avsnitt 1! Kl. 19.00 sänds första avsnittet i dokumentärserien och det handlar ikväll om Harold Becker: mannen bakom storfilmer som ”The big town” och ”vision quest”. Va? Har du aldrig hört talas om dem? Inte jag heller ;).

Det ser nu ut som om tv 8 kommer att visa ett avsnitt om dagen, dock så verkar det inte som om serien visas efter den originalseriens säsongsindelning har. Detta ger oss tyvärr lite ledtrådar om vilka regissörer som kommer att behandlas.

Kan man casta 35 stora egon i en liten smal film? Tydligen, om man heter Robert Altman och vill göra ett kostym-mysterium berättat med hjälp av tjänstefolk i en värld fylld av snobbar i 30-talets England. Välbärgade familjen McCordle har bjudit in eliten och deras pigor och betjänter för ett jaktäventyr och övernattning i sitt gigantiska hus. Vi får följa grevar, grevinnor och baronessor i det sociala spel som pågår. Vi lär känna allas personligheter och dess skelett i garderoben och klimax uppstår då husets herre blir mördad.
Gosford Park är ett smygironiskt kostymdrama med en lågmäld mordgåta där det viktigaste är att mordet begicks, inte vem som begick det. Det vimlar av bekanta ansikten filmen igenom och det är omöjligt att säga att en karaktär är viktigare än en annan, alla har sin baktanke och sina problem i det minisamhälle huset representerar. Varje karaktär gestaltas av en stor skådespelare men i blygsam skepnad: ingen gör anspråk på för mycket utrymme utan alla berättar tillsammans en historia, förmodligen något som regissören Robert Altman ska ta kredit för.
Filmen har ett ganska händelselöst tempo med mycket dialog och lever inte riktigt upp till sin genrebenämning ”thriller”-ibland säger förnuftet till och med att det är tråkigt. Samtidigt är det något som gör att man inte vill att filmen ska ta slut, Altman får en att känna det som om man är en del av tjänstefolket och således också en del av historien…man får separationsångest mot slutet och vill bara hoppa in i en av bilarna och lära känna karaktärerna mer. Konkret skulle jag inte kunna argumentera för mer än en 3:a, utifrån ett abstrakt perspektiv är den värd mer.

Gosford Park (2001)

En sak vet jag i allafall, att svart humor är inget för mig. Det känns mest fånigt. Särskilt i en  förutsägbar film om ett lik som får extraknäcka för försäkringspengar. The big white handlar om Paul Barnell (Robin Williams) som hamnat i financiellt trubbel. Lösningen hittar han hos sin bror som varit försvunnen de senaste 5 åren i kombination med en kropp från en container. Ja, på den vägen är det. Vi har en försäkringskille (Giovanni Ribisi) som vill bli befordrad och som följdaktligen desperat försöker sätta dit Barnell. Sedan har vi brodern (Woody Harrelson) som naturligtvis kommer tillbaks och vill ha sin del av kakan, och sist men inte minst killarna som liket egentligen tillhör. Den vanliga soppan är  igång. Till bifigurerna hör försäkringskillens flickvän (Alison Lohman) som försörjer sig som byns medium och Barnells fru (Holly Hunter) som tror sig lida av Tourettes syndrom. Och lika oengagerarade som filmen är skådespelarinsatserna: Robin Williams är ganska normal mot vad han brukar vara, Woody Harrelson är mest lik min lillebror, (de är otäckt lika…förutom att min bror har alla kroppsdelar i behåll inklusive hår och tänder). Alison Lohman regerar alltid men får inte riktigt plats i sin roll här, den ende som är kul att se är Holly Hunter som i vissa ögonblick får till det härligt bra som Tourettes syndrom wannabe ;).

Som sagt förutsägbart är bara förnamnet och det lockar inte till många skratt heller. I slutändan får vi en alldeles för platt Fargo-wannabe med alldagligt skådespeleri och man har glömt den innan rulltexten rullat färdigt. Snön är dock ganska fin ;).

The big white (2005)

Roman Polanskis klassiker från 1965 är nu släppt på dvd i den snyggaste svenska utgåva jag sett på länge. Att den som vanligt är “snål” och tråkig med noll extramaterial kan jag kanske bortse ifrån eftersom den lyxiga kartongen ligger så bra i handen. Den är så len att jag knappt kan sluta känna på den ;). Men det är ju insidan som räknas! Att se något som man länge velat se får alltid förväntningarna att slå i taket och oftast blir man mest besviken. Pappan till Rosemary’s baby och The Ninth gate kan väl aldrig gjort något mindre spektakulärt? (Hmm..ok Pianisten var väl inte något utöver det vanliga egentligen…)

Repulsion låter oss dyka rakt in i sinnet hos den blyga och sexuellt hämmande Carol, som spelas av en ung och slående vacker Catherine Deneuve. Hon bor hos sin syster som…

Läs resten av den flimriga recensionen här.

Chuck Barris är en man utan särskilda talanger som kämpar med kvinnor, karriären och sina tankar. Med en fot i tv-världen och en fot i mördar-världen försöker han balansera sin tillvaro och få utlopp för sin komplexa insida. George Clooney gör regidebut med denna verklighetsinspirerade film om skaparen av tv-program som ”The dating game” och ”The newlywed game”.

Biopics kan lätt bli överdrivna eller moraliserande. I detta fallet får vi en film som balanserar fint mellan sentimentalitet och framgång. Confessions of a dangerous mind har en ironisk underton som stundtals roar enormt men dalar stundtals och blir ibland riktigt oengagerande. Filmen känns ganska ojämn. Clooney gör ett bra jobb med snygga kameravinklar och genomarbetad personregi. Musiken är välanvänd- lite för välanvänd och det blir övertydligt istället för subtilt. Störigt. Vi får lite välkända gästspel: Maggie Gyllenhaal, Julia Roberts, Drew Barrymore och Rutger Hauer. Clooney själv gör en bra insats i en biroll som CIA agent.

I det stora hela en ok film, lite berg-och-dal-bana i utförandet. Ett halvbra manus fyllt med superskådisar.

Confessions of a dangerous mind (2002)

Att se en film där underbarnet Dakota Fanning är med är alltid ett nöje. Oftast överglänser hon sina vuxna, mer erfarna skådespelarkollegor, som t ex i ”War of the worlds”. I ”I am Sam” tar hon jämna kliv bredvid Sean Penn, Michelle Pfeiffer och Laura Dern. De är alla lysande i sina tolkningar i ett manus där karaktärerna är mer lika än olika. Filmen handlar om efterblivne Sam (Penn) som blir ensamstående pappa till Lucy. De problem som brukar tas upp i liknande filmer tas upp här också, men sentimentaliteten uteblir. Skildringen av historien känns realistisk istället för den vanligtvis naiva bilden att ”handikappade ska ha lika rätt till sina barn”. Här berörs både glädjeämnen och problemområden med att ha förståndshandikappade föräldrar. Jag brukar inte vara en stor fan av dessa filmer men här grät jag större delen av de 2 timmarna filmen rullade. Det var berörande på många punkter, främst på grund av ett välskrivet manus med mänskliga karaktärer de flesta kan identifiera sig med i dagens samhälle. En film där tankarna på teknisk precision och regissörsinsatser försvann helt och hållet till förmån för historien och karaktärerna. Precis som det ska vara.

I am Sam (2001)