Flimrigt.se

Nåja, pojkarna Simon Pegg och Edgar Wright lyckades ju väldigt bra med Shaun of the dead så jag ska ge den en chans!

Jag vet, det här har inte med film att göra, men likväl medier, och jag måste få ur mig det! Var kommer denna fixering av Comic Sans ifrån? Ok, det var ”skojfriskt” och ”inte så stelt och tråkigt” när det kom…för ALLDELES FÖR MÅNGA ÅR SEDAN!!!! Idag ser vi det fortfarande, och får jag tillåtelse att tillägga: alldeles för ofta. Speciellt i skolvärlden, för att inte tala om förskolevärlden och jag ber om ursäkt för mina kollegors brist på sunt förnuft. I min värld orsakar detta font- som av någon anledning hamnat på piedestal- en känsla av att människorna där framme är amatörer och oprofessionella. Det ser helt enkelt inte seriöst ut, särskilt inte med denna överanvändning.

Idag har jag suttit på en informationsdag för gymnasielärare i länet. Här står människor, högt uppsatta sådana (de har något att säga till om) med gräsliga powerpoint-presentationer innehållande typsnittet från helvetet. Det är inte bara det att comic sans överanvänds, utan föreläsarna saknar även all form av förståelse för hur mediumet powerpoint ska användas: här är det inte fråga om ett pedagogiskt stöd för föreläsare och publik nej här fyller vi heeeela siiiiiiiiiiiidor med text! Som om det vore nog: vit bakgrund, knallröd rubrik och lysande mintgrön text ska vara fint tydligen. Rött och vitt fungerar ok ihop- men det mintgröna blir mindre trevligt. Dessutom var texten för liten så man hade nog ändå inte sett något. Nu flöt den ihop till en grön lysande massa.

GRRRR ta våra skattepengar och ge slipsnissarna fortbildningskurs i powerpoint!

Om jag någonsin skriver en magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, då ska jag genom djupintervjuer ta reda på varför comic sans är så lockande att använda…

AAARGHHHHHHHHH. Jag har 10 stycken biobiljetter liggande men ingen biograf att använda dem på. Eller jo, det finns ju en, men utbudet är ju inte det bästa. Det som är värt att se har jag redan sett. Kan biopalatset öppna NU NU NU!

Frågan är dock: Blir utbudet bättre sen? Stan kommer ju fortfarande bara ha en biograf! Dags att flytta…

- långt innan Dan Browns skapelser ens var påtänkta.
Med ett lätt pekfinger-klick dök den gamla godingen ”The Prophecy” (eller ”God’s Army” som den ibland kallas), ner i min brevlåda. Jag var lite orolig att de dryga tio åren som gått sedan jag såg den sist skulle förändra min syn på filmen- en risk man alltid tar vid omtittning av gamla favoriter. Jag överlevde och sitter nu med ett leende på läpparna.

Det är krig i himlen och änglarna är inte överförtjusta i att människorna fått själar och börjat konkurrera med dem om Guds kärlek och uppmärksamhet. I spetsen för motståndsrörelsen står Gabriel som kommer till jorden för att samla själar till sin arme, något som både den gode Simon och onde Lucifer sätter sig på tvären mot. Mitt i alltihopa hamnar Thomas, en fd präst-to-be som förlorade tron sekunder innan prästvigningen. Han arbetar nu som polis och kommer över några minst sagt lustiga lik.

Trots att effekterna är mer än ok för att vara 1995 är huvudkonflikten inte mycket mer än så (ok alltså). Det som gör att jag kan se den om och om igen är ingen mindre än Christopher Walken- han är fenomenal! Filmens många oneliners kommer ur Walken med ironi och cynism samtidigt som små geniala gester gör hela karaktären komplett. Huvudet på spiken helt enkelt. En skäggig Lucifer spelad av Viggo Mortensen

Gabriel: Study your math, kids. Key to the Universe.

Catherine: Go to hell!
Gabriel: Heaven, darling. Heaven. At least get the zip code right!

The Prophecy (1995)

2 comments

Det blev tredje gången gilt för Helen Mirren, nu fick hon sin guldgubbe (hon har tidigare varit nominerad för Gosford Park och The Madness of King George). Med all rätt säger jag. I The Queen porträtterar hon drottning Elizabeth II och de vedermödor hon upplevde efter Lady Dianas död. Det blev både en yttre och en inre kamp för regenten som alltid utfört sitt arbete perfekt och nu fann sig mitt i ett stort kaos där hon tappat kontrollen. Tiderna förändras och de seder och bruk drottningen uppfostrades med- som hon behärskar fullt ut- fungerar inte längre. Stoltheten får sig en törn. Med en ny premiärminister, som dessutom kan läsa folket och förstår de moderna koderna, uppstår en kamp mellan de båda om hur krisen ska hanteras. På ett naturligt sätt får regissören Stephen Frears också in subtila kommentarer kring Diana och hur hennes liv såg ut och just när vi tycker att han dömer ut kungahuset kommer Mirren in och porträtterar Elizabeth II så att vi får en förståelse för hennes agerande. Konflikter är missförstånd och brist på kommunikation och den här situationen är inget undantag.

En kul inslag i hela historien är utrymmet Prins Philip får, i hela sitt liv har han levt i skuggan av drottningen och här får vi se hur han kämpar för att hävda sig: han går mest omkring och skriker och är negativ och drottningen bryr sig sällan om hans åsikter eller råd. Roligast är när Blair stör Drottning Elizabeth II via telefon och dessutom gör henne upprörd. Philip uttrycker sin frustration över att inte kunna göra något åt situationen: ”Bloody fool, and now your tea’s gone cold…” James Cromwell ska ha en eloge för sin tolkning!

Regissören Stephen frears har bland annat High Fidelity och Dirty Pretty Things i sin CV. Även här skonas vi från besvikelse. The Queen är en skön och ärlig skildring av ett delikat ämne i sann Brittisk anda. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om någon i Hollywood skrået hade fått uppdraget att regissera denna film. Han backas upp av goda hantverkare: Helen Mirren är som väntat lysande. Hon ÄR drottning Elizabeth II i hela sitt kroppspråk och sin utstrålning. I rollen som Tony Blair gör också Michael Sheen en lysande insats. En kul upplysning är att han också spelade Lucian i Underworld: Evolution. Med lysande skådespelare och fantastiskt foto (jag är förvånad över att den inte blev nominerad i kategorin) är det här en av 2006 års bästa filmer!

The Queen (2006)