Flimrigt.se

John will never eat shish kebab again. En mening som kommer att förändra ditt liv. Jag lovar.

Är det någon som minns Mary från Lilla huset på prärien? Ni vet den ursöta blonda flickan med de blåaste ögonen som alltid var genomgod och generös? Skådisen Melissa Sue Andersson blev trött på helgon-stämpeln och direkt efter att serien slutat gjorde hon 1981 slasherskräckisen Happy birthday to me, där hon både visar bh:n och ser elak ut.

Andersson spelar Ginny som kommer tillbaks till sin gamla hemstad efter några års frånvaro. Hon flyttade på grund av en olycka där hon förlorade sin mamma. Det mesta av händelsen har hon förträngt. Kort efter återkomsten börjar Ginny minnas lite fragment här och där, samtidigt som en efter en i kompisgänget mördas. Har hennes historia något med gruppens förlust av medlemmar att göra?

Slashervågen fick sitt fäste på allvar året innan med dunder-hiten Friday the 13th och här kan vi väl säga att genren fördjupas en aning. Happy birthday to me tar ut svängarna på många sätt. T e x så ackompanjeras filmens intro av en poplåt som känns mer hemma i en Saturday night live- rulle än i en slasherfilm. Genialiskt. Särskilt eftersom Happy Birthday to me erbjuder fullt ös från början till slut med oväntade vändningar och intressanta grepp som lurar publiken- även om man vet vem som är mördaren blir man stundtals osäker…Med fler lager än varje-dag-slasherfilmen blir filmen bara mer och mer intressant ju mer man tänker på den. Det otäcka ligger på flera plan – inte bara det rent fysiska, det för tankarna till asiatiska skräckfilmer.
De flesta effekterna är ovanligt bra för att vara 1981 och de står sig än idag – kanske beror det på bra regi av J. Lee Thompson där filmens egenskaper utnyttjas för leka med oss i publiken. Filmen har välkomponerade bilder i både form och färg och sexfokuseringen som annars ligger överst i dessa filmer har klivit åt sidan för mer komplexa strukturer. Bra skådespelare, genomtänkt manus och riktigt skön känsla genom ljussättning och klippning. När klimax väl är nås får vi inte allt förklarat för oss vilket också ger utrymme för egen tolkning – precis som en bra skräckfilm ska vara. Det enda som stör lite granna är att dialogen är vid ett par tillfällen känns lite hackiga och meningslösa- annars en väl utförd slasher-gåta med ett par scener som garanterat gör ont.

Happy birthday to me (1982)

Den klassiska sagan om rödluvan och vargen känner vi alla till: Vi vet vad som händen när rödluvan gick till mormor med sin korg bara för att upptäcka att vargen klätt ut sig och tänker käka upp henne när som helst. Eller? Nä, i filmen Hoodwinked! är inte sagans slut självklart. Rödluvan, vargen, mormor och skogshuggaren hamnar hos ren-polisen för förhör. Vi har ett mysterium- vem hade kidnappat mormor? Och dessutom; vem är det som stjäl alla kakrecepten i byn?

Denna briljanta idé att ta en klassisk saga och ge den nytt fräscht liv väcker intresset direkt. Att historien berättas ur de fyra misstänktas perspektiv gör det ännu mer intressant. Både för barn och vuxna. För varje anhållens redogörelse får vi mer och mer ledtrådar till hur det hänger ihop. Nu var det inte särskilt svårt att lista ut vem boven var, men det är likväl en sevärd och rolig film. Särskilt de finurliga förklaringarna till varje liten detalj, kort sagt: Saker är inte alltid som de verkar vara. Förutom de ovanstående karaktärerna träffar vi också en sjungande country-get, detektiv-grodan Nicky flippers, och en överenergisk ekorre. Låter det senare bekant? Jodå, om ni sett Over the hedge så lär ni känna igen denna figuren. Ekorren Hammy i Dreamworks verk från 2006 är nämligen misstänkt lik vargens kompis Twitchy. Hoodwinked är från 2005. I Say no more.

Hoodwinked! (2005)

På Solsidan- typisk 30-tals film med kärleken (läs: tjärleken) och klassfrågor i centrum. Regisserad av SFs för tiden mest flitige regissör Gustaf Molander. En ljuv Ingrid Bergman har problem att skaffa pengar till hyran men är duktigt uppvaktad av herrarna bland de finare kretsarna. Efter att ha dumpat författaren Joachim friar den rike godsägaren Harald till henne- varpå hon tackar ja och hamnar sysslolös ”På solsidan”. En fest med den gamle kavaljeren och dramatiken är i full gång. Det är en lättsmält komedi som på ytan är söt och småkul men som ändå säger en hel del förnuftigt i nästa lager. Det finns dock bara två lager och sättet budskapet kommer fram på känns då och då klyschigt och krystat men biostunden är ändå trevlig och lockar till några småskratt. Bergmans sjunde film och hon går minst sagt på rutin.
På Solsidan (1936) (Bilden är inte från filmen…)

I den lite mer påkostade amerikanska Grand Hotel från 1932 spelar Greta Garbo en divig balettdansös med svaga nerver. Hon är i Berlin för att uppträda och bor på det exklusiva Grand Hotel. Där bor även den burdusa affärsmannen Preysing som har anlitat den bubbliga sekreteraren flaemmschen, den dödsjuke Kringelein och baronen Geigern. Deras problem och beslut kretsar i ett nät med Garbos dansös i centrum. En såpa i miniformat alltså. Vem är tjuv? Vem kommer dö? Vem är rikast? Vem vinner kvinnorna? Vem får hunken? Ordvitsar blandas med bondhumor och spannet blir bredare än i På solsidan. Även denna film har sitt djup och underliggande budskap. På det hela taget känns behållningen större av denna film- handlingen är mer uttömmande, karaktärerna fler, kärleken är inte riktigt så lättsinnig och lekfull och tekniskt sätt är den helt enkelt bättre utförd. Men Garbo- tar andan ur en med sin skönhet och fantastiska röst!

Grand Hotel (1932)

Med facit i hand kan ni nu få svaret på min tidigare gåta…är Hot fuzz en Brittisk Kopps?

Nej, snarare tvärt om! Läs recensionen här!

Killen går genom fame-skolan och tittar sig omkring. I korridoren står någon med benen ovanför huvudet, tre tjejer går förbi och sjunger i stämmor, en annan elev försöker komma framåt med en gigantiskt tavla, en annan grupp individer spelar fiol medan de går till lektionen. Ok, vi fattar, det är en skola för performing arts…men herregud!! Detta är nog det mest förutsägbara och klyschiga som gjorts i filmväg: en pojkspoling som inte kan något om dans överhuvudtaget gör dubbla piruetter? Jag tror inte det. Förvisso vägs den blaskiga och tama handlingen upp av att danssekvenserna är mycket välkoreograferade och följdaktligen mumma för ögonen. Tyvärr är de inte så många.

Som spiken i kistan är det dessutom ganska kassa skådespelare den enda som håller måttet är Jenna Dewan i rollen som huvudkaraktären Nora. Hon medverkar även i tvillingfilmen Take the lead- jag hoppas innerligt att den är bättre. Det ironiska är att koreografen Anne Fletcher också regisserat spektaklet, men det råder väl ingen tvekan om vad hon ska ägna sig åt i framtiden…Dagens tips: gillar du dans? Låna filmen av en kompis och spola fram till slutdansen- det är det enda som är värt att se.

Step up (2006)

Silent Hill- bara namnet. Smaka på det!

Jag lovade en gång dyrt och heligt att jag skulle stå först i kön när denna film skulle ha premiär. Det gjorde jag inte. Jag hade nämligen hört att den skulle vara alldeles jättesplattig och ville inte utsätta mig för det. Jag ska sluta lyssna på ”folk”, så farligt var det verkligen inte.

En recensent från tidningen Stardust skriver att Silent Hill är lika sopig som Tomb Raider och Resident Evil. I huvudsak för att alla tre filmerna hamnar i kategorin dataspelsfilmer som saknar story. Jag håller inte med! De två ovanstående filmerna har mycket bra och engagerande manus, i fallet med den döda staden når det kanske inte riktigt hela vägen på det området, men så illa är det inte. Silent Hill har så många andra kvaliteér att det väger upp. Filmen handlar om Sharon, en flicka på gränsen till galenskap som lider av svåra mardrömmar. I sina tillstånd refererar hon hela tiden till staden ”Silent Hill” och som en sista utväg bestämmer sig hennes adoptivmamma Rose att ta dottern på en liten utflykt för att leta reda på stället. Pappan är inte överförtjust utan stannar hemma för att sura istället. På vägen till staden blir de jagade av en lokal polis och jakten får ett abrupt slut i form av krasch. Rose vaknar upp vid sin bil: det flyger aska i luften och Sharon är försvunnen. Vart har dottern tagit vägen och vad är det som händer i staden?

Det uppenbara är hur FRUKTANSVÄRT bra de fått till miljöerna och det är ju värt att se filmen enbart för det! Det känns som att bli inkastad rakt in i spelet som en osynlig åskådare. Som att spela spelet- utan att behöva slåss. (Passar mig alldeles ypperligt…). Scenografin och fotot är helt fantastiskt och det är skönt att bara suga in de vackra bilderna. Akira Yamaokas musik ger ytterligare en dimension till balansgången mellan vackert (kärleken till ett barn) och total galenskap (att mista sitt barn och slåss mot otäcka monster i en ond stad). En del kritiker till filmen tycker att den är förvirrande och inte ger några svar- med tanke på hur lite man får reda på i spelen tycker jag att den ger mer svar än vad man kan vänta sig! Det är en gemytlig liten historia där det viktiga inte är varför något händer utan att det händer.

Effekterna är för det mesta ok- men andra stunder ganska B, men inte på långa vägar så illa som regissörens tidigare verk Vargarnas Pakt. Här måste jag nog ge Christophe Gans godkänt ändå ;). Att återskapa miljöerna på det sättet han gjort förtjänar en belöning!

Finns på DVD nu!

Silent Hill (2006)