Flimrigt.se

På Solsidan- typisk 30-tals film med kärleken (läs: tjärleken) och klassfrågor i centrum. Regisserad av SFs för tiden mest flitige regissör Gustaf Molander. En ljuv Ingrid Bergman har problem att skaffa pengar till hyran men är duktigt uppvaktad av herrarna bland de finare kretsarna. Efter att ha dumpat författaren Joachim friar den rike godsägaren Harald till henne- varpå hon tackar ja och hamnar sysslolös ”På solsidan”. En fest med den gamle kavaljeren och dramatiken är i full gång. Det är en lättsmält komedi som på ytan är söt och småkul men som ändå säger en hel del förnuftigt i nästa lager. Det finns dock bara två lager och sättet budskapet kommer fram på känns då och då klyschigt och krystat men biostunden är ändå trevlig och lockar till några småskratt. Bergmans sjunde film och hon går minst sagt på rutin.
På Solsidan (1936) (Bilden är inte från filmen…)

I den lite mer påkostade amerikanska Grand Hotel från 1932 spelar Greta Garbo en divig balettdansös med svaga nerver. Hon är i Berlin för att uppträda och bor på det exklusiva Grand Hotel. Där bor även den burdusa affärsmannen Preysing som har anlitat den bubbliga sekreteraren flaemmschen, den dödsjuke Kringelein och baronen Geigern. Deras problem och beslut kretsar i ett nät med Garbos dansös i centrum. En såpa i miniformat alltså. Vem är tjuv? Vem kommer dö? Vem är rikast? Vem vinner kvinnorna? Vem får hunken? Ordvitsar blandas med bondhumor och spannet blir bredare än i På solsidan. Även denna film har sitt djup och underliggande budskap. På det hela taget känns behållningen större av denna film- handlingen är mer uttömmande, karaktärerna fler, kärleken är inte riktigt så lättsinnig och lekfull och tekniskt sätt är den helt enkelt bättre utförd. Men Garbo- tar andan ur en med sin skönhet och fantastiska röst!

Grand Hotel (1932)