Flimrigt.se

I allafall inte om man tror på titeln till den kanadensiska komedin ”Better than chocolate”: Filmen är en småfånig historia om Maggie, en avhoppad collegestudent som fortfarande lever i garderoben. Plötsligt får hon långbesök av sin Mor och bror som helt ovetandes hamnar mitt i huvudpersonens lesbiska liv fyllt av nyförälskelse, diskriminering och sexuell frigörelse. Filmen levererar klyscha efter klyscha och även om karaktärerna känns sympatiska får vi inte tillräckligt att bita i och intresset dalar.
Peter Outerbridge (Lucky number slevin, Land of the dead) är heeelt strålande i rollen som Judy, en sårad själ i sista skedet av sitt könsbyte från man till kvinna. Vissa stunder vet man inte ifall det är en kvinna som är maskulin eller en man som är feminin. Helt briljant skådespeleri. Jag önskar jag kunde säga detsamma om resten av rolltolkningarna men tyvärr är det ganska livlöst. Jag undrar i mitt stilla sinne om den här filmen blivit så populär endast för sina ganska ogenerade men oromantiska sexscener? Det krävs mer än ett tiotal dildos, ett slut på batterietskämt och kroppsmålande tonåringar för att charma mig.

Better than chocolate (1999)

Den nya James Bond har han kallats, Jason Bourne. Själv tycker jag att han med sin “jag-hamnar-aldrig-i-knipa-jag-löser-allt-med-vad-som-finns”-attityd börjar likna MacGyver. Tuggummi och gem lika med bomb. Typ.

I den tredje filmen har Bourne varit på rymmen ett bra tag och tvingas nu gå till botten med vem han är och varför han så kallblodigt mördar utan att veta varför. I något som liknar en guidad tur av europeiska städer, kommer han närmare och närmare roten av problemet och ju mer det bränns desto mer explosioner, pang pang och skurkar.

Det är detta som är filmens största dilemma: han är nära lösningen hela tiden. Det är jättehögt tempo, jätteeeeehögt tempo, men det är samma tempo hela tiden. Bourne Ultimatum saknar således helt kontraster: föreställ er en festmåltid där allt smakar likadant. Det blir olidligt tråkigt. Inte ens de extrema närbilderna på Matt Damons, Julia Stiles eller Joan Allens porer kan locka fram dynamiken eller känslorna hos mig. Tiden då skakig handkamera användes med måtta är tydligen också förbi (om den någonsin funnits ;) ).

Matt Damons insats är helt ok och vi kan väl alla vara överens om att Bruce Willis inte längre kommer kunna välja och vraka bland de slitna olyckliga actionhjältekaraktärerna- han har fått konkurrens. Joan Allen lyckas riktigt bra med sin könstympade kvinnokaraktär mitt bland maktgalna CIA män.

Det enda som är riktigt bra med Bourne Ultimatum är att vi äntligen får reda på vem individen bakom Jason Bourne är, detta kunde dock med fördel gjorts på mycket kortare tid – utan att skicka ut actionscener och ljudeffekter som om de vore strössel under två långa timmar. Till slut är jag så bedövad att mycket lite berör mig. Jag är frestad att sätta en tvåa, men filmen har sina trevliga stunder som höjer betyget. Den tekniska kvaliteten är som väntat hög och det kanske är det man väntar sig när man går och ser sista delen i en action trilogi?

The Bourne Ultimatum (2007)