Flimrigt.se

Historien har visat att filmatiseringar av Stephen King-verk kan bli alltifrån urusla till toppenbra. Här är det vår egen Mikael Håfström som ger sig på en novell om ett elakt hotellrum: Mike Enslin är egentligen en begåvad författare men när själen värker är det svårt att göra något konstruktivt av sitt liv. Istället åker han land och rike runt och besöker vad som sägs vara hemsökta hotell och utvärderar dem i sina böcker. En dag får han ett vykort med siffrorna 1408… och så är det med det.

Det görs alldeles för lite filmer om övernaturliga fenomen nuförtiden. Vad som isar ännu mer i ryggraden är att de få som görs inte håller måttet: Här har vi en historia som i teorin känns väldigt intressant men som nu paketerats på ett sätt som i stället blir lätt småtamt. Främst är det nog användningen av ljudet som förstör och under första halvan av filmen går varenda incident att förutsäga, kanske beroende på ljudeffekterna – men inte endast. Den första kvarten tänkte jag hela tiden ”mmm smart, hotellrum som av naturen är otäcka” och fem minuter senare så säger huvudkaraktären Enslin detta högt! I denna ”skriva-på-näsan”-attityd försvinner den lilla magin som finns kvar.

Filmen är dock inte bara av ondo – de visuella effekterna är det inget fel på, scenografin gör sig härligt skrämmande på duken och det är en hel del snygga scener. John Cusack bär filmen på sina axlar och får mig att vilja sitta kvar: Om jag någon gång gör en film ska John Cusack vara med i den, han borde vara med i alla filmer som görs – så bra är han.

Faktum kvarstår – filmen är snygg men inte särskilt otäckt.

1408 (2007)

Saga (Grete Havnesköld) och hennes mamma Annika (Petra Nielsen) flyttar till Norrbotten på grund av Annikas nya jobb på det lokala sjukhuset. Ganska snart börjar Annika märka konstigheter med sin kollega genforskaren Beckert, samtidigt som dottern Saga snabbt skaffar sig nya vänner i skolan.

En svensk vampyrfilm som utspelar sig längst upp i den norra delen av vårt land (vilket är genialiskt) och dessutom blandar skräck & komedi: En beskrivning som väckt både förtjusning och viss skepsism i mig. Nu efteråt vet jag inte om upplevelsen påverkades av att jag såg filmen mellan två grav-allvarliga dokumentärer, men jag tyckte Frostbiten var väldigt underhållande och välgjord. Det är ju alltid kul att se en svensk film som inte har Wallander eller Beck i huvudrollerna (undrar hur länge man ska behöva säga detta…) eller som är en uppföljare till en succé från 80-talet.

Visst, Frostbiten har sina uppenbara brister: skådespelarna är inte vassast (med undantag av Petra Nielsen som är super!), dialogen är emellanåt outhärdlig (att det ska vara så svårt att skriva repliker som speglar hur vi faktiskt pratar…) och efter en sprudlande film får vi det mest abrupta, grådassiga och uppenbara slutet i boken. Men å andra sidan är dialogen stundtals fullkomligt beroendeframkallande, storyn och atmosfären fantastisk och vissa av bilderna otroligt vackra. En del karaktärer är dessutom värda att se om filmen för: vitlöksbräserad fisk kanske?

Frostbiten (2006)

I salongen bakom mig sitter en 13-åring som uppenbarligen lurat med sin mamma på filmen. Hon förstår dessutom ingenting: när en zombie käkar ur tarmområdet ur en kille brister hon ut i ett klingande ”men vad göööööör han?!” Du är på en zombie-film – kom över det. Vilket hon till oss övriga biobesökares förtjusning gjorde väldigt snabbt!

Nåväl, som om Resident Evil och Resident Evil 2 inte fått oss att inse hur cool och övermäktig Alice/Milla Jovovich är- nu kommer Resident Evil: Extinction, och vi tvekar inte längre. Alice är på flykt från Umbrella corporations satelliter och försöker samtidigt klara sig från elaka zombies och andra galna som vill slita henne i stycken. Allteftersom hennes lätt övernaturliga förmågor blir mer och mer utvecklade stöter hon ihop med vad som verkar vara de sista överlevande, men maten och bränslet börjar ta slut och gänget bestämmer sig för att åka till Las Vegas…

Jag kommer nu låta som en trasig skiva men denna film är som alla andra treor i år: storyn är så tunn att den är obefintlig och på nåt sätt tror man att en overload av action, ljudeffekter och cool musik kan balansera upp det hela. Det gör det väl på sätt och vis eftersom jag sitter kvar: färgerna är riktigt riktigt snygga, det är grym musik, grafiken är välgjord, effekterna regererar och allt detta är estetiskt sammansatt till en rejäl påse ögongodis! Jag ska dock tillägga att detta är den köttigaste, slashigaste film jag sett på hela året. I kombination med ljudet kan jag knappt titta emellanåt. Ställ detta mot till Millas tillfluffade hy: alla andra ser ut som kratrar i ansiktet men hon, hon är så airbrushad att hon ser ut som en ängel – en mördarängel med heroes-krafter.

Sammanfattningsvis känns det som om jag har en hemsk mardröm där filmernas del III har kommit för att äta upp mig. Filmerna är själlösa transportsträckor till ingenting. Ingen riktig början och inget riktigt slut. Det känns som en förlängsningssladd som bara skarvas till att bli längre och längre och längre. Sen hjälper det inte att filmen är snygg och tuff. Det håller bara så länge. Trots att filmen har en ”lagom” längd på 1,35 blir det inte särskilt spännande. Det är Milla som håller uppe intresset. (Så därför ska jag inte ens kommentera de andra skådisarna…)

Av det klyschiga slutet att döma dröjer det inte länge förrän fyran kommer. Då får vi nog mer Alice än vi kan hantera.

Läs en kombinerad recension av Ettan och tvåan här.

Resident Evil: Extinction (2007)

Idag är det blog action day. Tanken är att världens alla bloggare under en och samma dag ska ägna sig åt det ämne som egentligen borde vara viktigast för oss nu: miljön. Mängder och mängder av bloggare har anmält sig och tänker idag fortsätta skriva om sitt vanliga ämne – men samtidigt låta miljöaspekten spela in.Vi på Flimrigt är inte sämre vi! Här på har vi bokstavlingen en gröööön dag och därför ska jag blogga om Shrek 3- den enda filmen som blivit sedd i helgen. (För mycket Heroes och filmteori). Följande text innehåller spoilers!!

Shrek 1 var jättekul, Shrek 2 var alldeles hysterisk och fylld med gapskratt. Nu är vi framme vid film nr 3, vilken inte drar alltför mycket i smilbanden. Ett par mini-skratt här och där, men inte mer: Shrek the third är en tecknad scary movie-variant (minus den pubertala humorn som iofs kan vara ganska rolig). De har lånat in karaktärer från alla andra sagor och animerade filmer som existerar och bakat ihop en ny historia: Kungen i Far Far Away dör och Shrek vill inte ta sig an tronen. Medan han, Donkey och Puss in Boots ger sig ut för att leta rätt på den siste tronarvingen Arthur, ser skurken Prince Charming sin chans att få makten. Med en hope av elaka ratade figurer i släptåg (kapten krok, styvmor mfl) gör han en raid mot slottet där Fiona, Törnrosa, Snövit och andra sago-sessor håller en ”babyshower” (Fiona är gravid). Samtidigt får våra hjältar oväntade följeslagare i sitt sökande efter Arthur. Huuur ska detta gååå?!

Den enda karaktären som egentligen lockar till skratt är Puss in Boots- men det kan vara för att jag gillar katter och de har verkligen lyckats fånga en katts karaktär. Soundtracket är förvisso lite kul, massa gamla klassiker. Jag noterar tecknat ultravåld som i slutet på något sätt ska rättfärdigas av att någon kommer och talar dem till rätta. Ja, jo det kanske har en poäng. Nä, Shrek imponerade inte på mig. Nu väntar jag på filmen där Puss in Boots äntligen får ta den plats han förtjänar!

Shrek the third (2007)

Och nu tillbaks till miljöfrågan och alla filmdistributörer: det är minsann dags att ni börjar tänka efter! Vore det inte myyyycket bättre för miljön om ni kunde utnyttja internet till distribution? Om det nu är så att det är där alla ”får tillgång” till sina filmer, kan ni inte sälja era på nätet så kan vi användare få ner dem direkt till våra datorer/tv-apparater? Bekvämare för oss och alla och då kan i allafall tillverkningsprocessen minskas och därmed många miljöbovar på vägen. Men lite dvd-er vill vi kunna köpa också ;).
Här kan du registrera din blogg och kolla in en film om idén om blog action day!

(Lois walks in on Stewie torturing a bully)
Stewie: We’re playing house…
Lois: But that kid is all tied up!
Stewie: Roman Polanski’s house.

Vart man än går nuförtiden så pratar folk om detta fenomen: denna tv-serie som tagit hela världen med storm. Själv har jag upp till nu vägrat att se en enda sekund. Jag har envist haft på mig skygglapparna, satt händerna på öronen samtidigt som jag mumlat tyst för mig själv att jag har tillräckligt med serier att följa och att det inte är sunt att späda på sitt missbruk. Och ärligt- den bästa serien har ju redan gjorts! [Twin peaks]. Jag har vänt min nyfikenhet till förakt, tänkt tankar som ”ännu en kommersiell storserie, vad kan den tillföra mig?”.

För er som lever under en stor sten kan jag berätta att Heroes handlar om ett gäng ”vanliga” människor från olika delar av världen som upptäcker att de har olika förmågor; de kan flyga, läsa tankar, sia framtiden, teleportera sig etc. Ingen vet vad det är som händer med dem eller vad de ska göra med dem. Samtidigt finns det individer som inte vill att de ska lyckas och gör allt i sin makt att stoppa dem…

Nu sitter jag här, en superförkylning och två dagars sjukskrivning senare, fast som klistret i Heroes- träsket och vill bara ha mer och mer och mer. Som Heroin ungefär. I lördags såg jag fem avsnitt på raken. När jag säljer min själ till NBC kan jag inte hjälpa att undra: Vad är det då med Heroes som är så fascinerande? Vad är det som är så unikt?

Kan det vara att tillbakablickarna i början av varje avsnitt ibland visas ur en annan kameravinkel än vi först såg scenen? Kan det vara den lite fåniga voice-overn i början och slutet av varje avsnitt som känns som en sämre variant av Grey’s anatomys? Är det såpaupplägget som osar X-men och Medium uppblandat med den briljanta känslan och humorn från Twin Peaks? Är det att ALLA skådisarna i sina rolltolkningar är så otroligt vackra att ögonen vill hoppa ut ur sina hålor? Eller kan det vara de småköttiga inslagen som smygs in lite här och var?

Jag tror det beror på många saker: Det pratas i medierna om att serien kommer i precis rätt tid, en tid där vi behöver hjältar som slåss för att rädda vår krigshärjade planet och mänsklighet. Helt klart! Det är som en skön uppmaning att sätta ner foten! En självförtroende-boost för mänskligheten när vi går in i apati för att orka överleva. Det kan också vara seriens mångbottnade handling: Sci-fi inslagen läggs ner på en existentiell nivå som berör oss alla (ok flygsekvenserna är på gränsen…) detta blandas i sin tur upp med politik, kärlek och humor. En annan aspekt (man stulit från Grey’s anatomy) som också ligger helt rätt i tiden är att man kommenterar frågan om hudfärg genom att inte låta den spela någon roll.

Bortom skadeglädjen att amerikanarna äntligen får öva sig på att läsa text tror jag populariteten av Heroes kan finnas i alla lager av identifikationsmöjligheter man får som tittare. Karaktärerna är uppbyggda av gråzoner, det är svårt att säga att någon är helt igenom ond – precis som i verkliga livet.

Alla ovannämnda aspekter tillsammans resulterar i en USP bestående av summan av tvs alla uspar de senaste 10 åren. Detta i kombination med komplexiteten av karaktärerna och handlingen som gör det hela mer intressant samt hoppfullheten i att vi människor själva kan förändra den domedags-situation som enligt medierna närmar sig med stormsteg. Detta genom en andlighet som inte blandar in religion och gudar – utan helt enkelt:

”We are all connected…”