Flimrigt.se

Vart man än går nuförtiden så pratar folk om detta fenomen: denna tv-serie som tagit hela världen med storm. Själv har jag upp till nu vägrat att se en enda sekund. Jag har envist haft på mig skygglapparna, satt händerna på öronen samtidigt som jag mumlat tyst för mig själv att jag har tillräckligt med serier att följa och att det inte är sunt att späda på sitt missbruk. Och ärligt- den bästa serien har ju redan gjorts! [Twin peaks]. Jag har vänt min nyfikenhet till förakt, tänkt tankar som ”ännu en kommersiell storserie, vad kan den tillföra mig?”.

För er som lever under en stor sten kan jag berätta att Heroes handlar om ett gäng ”vanliga” människor från olika delar av världen som upptäcker att de har olika förmågor; de kan flyga, läsa tankar, sia framtiden, teleportera sig etc. Ingen vet vad det är som händer med dem eller vad de ska göra med dem. Samtidigt finns det individer som inte vill att de ska lyckas och gör allt i sin makt att stoppa dem…

Nu sitter jag här, en superförkylning och två dagars sjukskrivning senare, fast som klistret i Heroes- träsket och vill bara ha mer och mer och mer. Som Heroin ungefär. I lördags såg jag fem avsnitt på raken. När jag säljer min själ till NBC kan jag inte hjälpa att undra: Vad är det då med Heroes som är så fascinerande? Vad är det som är så unikt?

Kan det vara att tillbakablickarna i början av varje avsnitt ibland visas ur en annan kameravinkel än vi först såg scenen? Kan det vara den lite fåniga voice-overn i början och slutet av varje avsnitt som känns som en sämre variant av Grey’s anatomys? Är det såpaupplägget som osar X-men och Medium uppblandat med den briljanta känslan och humorn från Twin Peaks? Är det att ALLA skådisarna i sina rolltolkningar är så otroligt vackra att ögonen vill hoppa ut ur sina hålor? Eller kan det vara de småköttiga inslagen som smygs in lite här och var?

Jag tror det beror på många saker: Det pratas i medierna om att serien kommer i precis rätt tid, en tid där vi behöver hjältar som slåss för att rädda vår krigshärjade planet och mänsklighet. Helt klart! Det är som en skön uppmaning att sätta ner foten! En självförtroende-boost för mänskligheten när vi går in i apati för att orka överleva. Det kan också vara seriens mångbottnade handling: Sci-fi inslagen läggs ner på en existentiell nivå som berör oss alla (ok flygsekvenserna är på gränsen…) detta blandas i sin tur upp med politik, kärlek och humor. En annan aspekt (man stulit från Grey’s anatomy) som också ligger helt rätt i tiden är att man kommenterar frågan om hudfärg genom att inte låta den spela någon roll.

Bortom skadeglädjen att amerikanarna äntligen får öva sig på att läsa text tror jag populariteten av Heroes kan finnas i alla lager av identifikationsmöjligheter man får som tittare. Karaktärerna är uppbyggda av gråzoner, det är svårt att säga att någon är helt igenom ond – precis som i verkliga livet.

Alla ovannämnda aspekter tillsammans resulterar i en USP bestående av summan av tvs alla uspar de senaste 10 åren. Detta i kombination med komplexiteten av karaktärerna och handlingen som gör det hela mer intressant samt hoppfullheten i att vi människor själva kan förändra den domedags-situation som enligt medierna närmar sig med stormsteg. Detta genom en andlighet som inte blandar in religion och gudar – utan helt enkelt:

”We are all connected…”