Okt 24
Bitande kyla i Norrbotten
Saga (Grete Havnesköld) och hennes mamma Annika (Petra Nielsen) flyttar till Norrbotten på grund av Annikas nya jobb på det lokala sjukhuset. Ganska snart börjar Annika märka konstigheter med sin kollega genforskaren Beckert, samtidigt som dottern Saga snabbt skaffar sig nya vänner i skolan.
En svensk vampyrfilm som utspelar sig längst upp i den norra delen av vårt land (vilket är genialiskt) och dessutom blandar skräck & komedi: En beskrivning som väckt både förtjusning och viss skepsism i mig. Nu efteråt vet jag inte om upplevelsen påverkades av att jag såg filmen mellan två grav-allvarliga dokumentärer, men jag tyckte Frostbiten var väldigt underhållande och välgjord. Det är ju alltid kul att se en svensk film som inte har Wallander eller Beck i huvudrollerna (undrar hur länge man ska behöva säga detta…) eller som är en uppföljare till en succé från 80-talet.
Visst, Frostbiten har sina uppenbara brister: skådespelarna är inte vassast (med undantag av Petra Nielsen som är super!), dialogen är emellanåt outhärdlig (att det ska vara så svårt att skriva repliker som speglar hur vi faktiskt pratar…) och efter en sprudlande film får vi det mest abrupta, grådassiga och uppenbara slutet i boken. Men å andra sidan är dialogen stundtals fullkomligt beroendeframkallande, storyn och atmosfären fantastisk och vissa av bilderna otroligt vackra. En del karaktärer är dessutom värda att se om filmen för: vitlöksbräserad fisk kanske?
4 Comments so far
Comment form
Jag avskydde verkligen denna film. Tyckte den var ruskigt dåligt. Precis allt, handling, dialog, skådespeleri och effekter var bara taffligt gjort.
Tänk att det ska vara så svårt att göra bra film i Sverige. Få av ljusglimtarna på slutet har varit Storm och Darling.
Till och med jag, som känner filmskaparna, tyckte illa om denna trista film. För att ha haft en såpass bra budget så ser den platt och trist ut, billig och ointressant. Menlös helt enkelt.
Storm var riktigt dålig den också, men en aning snyggare i alla fall. Men de flesta svenska genreförsök slutar med en fet antiklimax och en ännu fetare moralkaka – och där tar nog Storm ledningen.
Nu tycker jag att du är hård! :D Varken Frostbiten eller storm är mästerverk, men de har många kvalitéer! ”Vi” (svenskar) har inte gjort så mycket genrefilm i det förflutna och jag hoppas att fler svenska filmskapare vågar testa om och om igen och finslipa sina talanger. (Det är skönt att slippa polisfilmer efter samma mall!). När det gäller frostbiten tycker jag att mycket vackra bilder kombinerats ihop med en helrätt humor och bra effekter – sen fast det många svagheter…slutet var enormt platt t ex och man känner sig lite lurad.
Nu pratar jag inte om dig Fred eller dig Björn ;), men jag tycker det känns som om vi tolererar mer när det gäller amerikansk film – så fort någon pratar svenska höjer vi kraven och är snabba på att dissa. Många av oss i allafall…:D. Frostbiten gav mig en skön upplevelse trots många brister och det ska belönas! =) Sen kanske det hjälper om man är vampyr-fetishist.
Vette fan. Jag är väldigt kräsen när det gäller amerikansk film (och film från övriga världen också) och det är väldigt lite jag verkligen gillar. Däremot så kanske jag verkar positiv till allt eftersom jag i stort sett bara skriver om filmer jag gillar. Finner ingen poäng med att skriva om dåliga/trista/usla filmer liksom :)
Svenska polisfilmer suger hårt. Det har gjorts tre bra snutfilmer i Sverige, och vilka det är orkar jag inte ens skriva eftersom det är så klyschigt och fantasilöst – men det stämmer.
Det stora problemet med moderna svenska genrefilmer är att dom aldrig vågar gå fullt ut. Dom blir bara en dröm, en fantasi, en medelsvensson-orgie. Tristess.
Personligen tycker jag inte det gjorts någon bra svensk genrefilm sedan… sjuttiotalet. Och då är jag inte ens nostalgisk av mig. Sleepwalker har en del bra grejor. Besökarna är helt okey. Men ingen som man känner ”wow” efter att ha sett.
Tyvärr.