Flimrigt.se

95% av biosalongerna runt om i sverige tycks visa Arn – Tempelriddaren, hur många kopior finns egentligen av filmen?

Filmutbudet i min småstadsidyll var i helgen ganska begränsat och utan mycket val beskådade jag Joakim Nätterqvist, Stellan Skarsgård och resten av Sveriges skådespelarelit föra över Jan Guillious historia om västgötapojken Arn och hans tempelriddaräventyr till vita duken. Jag ska direkt säga att jag inte läst böckerna så min förförståelse var lika med noll – därmed också förväntningarna. Nja, nte helt sant – alla finansiärer i norden tycks ha skjutit till pengar så visst fanns det lite fjärilar i magen!

Med massiv budget blir det en mustig film? Visst, ges en känsla av episk storslagenhet när inledningens mäktiga voiceover sätter igång, men jag får också en känsla av tv-produktion och Bröderna Lejonhjärta. Någonting saknas. Detta någonting håller sig borta under en stor del av filmen där tempot långsamt hankar sig fram likt en snigel på färd en regnig sommardag. Det vackra fotot över det svenska landskapet och flickornas krusade hår räcker inte riktigt för att få mig intresserad i karaktärernas öden och företaganden. Inte heller sporadisk blodutgjutelse, särskilt inte när en bön till Jungfru Maria fixar allt.

Efter ungefär halva speltiden vänder tristessen och spänningen tar över träsmaken där bak. Vissa stunder av Arn- Tempelriddaren är ganska bra och Joakim Nätterqvist glimtar då och då till i sin huvudroll. (Notera även Bibi ”Bergman” Andersson som chefs-nunna!)

Som helhet är filmen ganska ojämn- det är ett bra försök och det märks att produktionen är påkostad, fotot är som nämts vackert men stundtals är storyn tunn och dialogen smått lustig. Superfina bilder på vita duken räcker inte för att lyfta en halvbra film och jag kommer inte springa benen av mig för att se uppföljaren.

ps. En sak är dock säker, Arn- tempelriddaren hade varit bättre att skicka till Oscarjuryn än Fares skrammelhistoria Leo…

Det finns två saker jag har riktigt svårt för: slem och maskar. Feast kalasar friskt på båda så är du äckelmagad håll dig borta!

När ett gäng klassiska skräckfilmskaraktärer sammanförs på en pub i ödemarken blandar regissören John Gulager humor och ironi med alien-monster och kroppssvätskor – det senare i fler bemärkelser än du kan föreställa dig. Bland skådisarna ses en del bekanta ansikten: Balthazar Getty (Lost Highway, Flugornas herre), Henry Rollins (Lost Highway, Heat) och i en liten roll ramlar Eric Dane från Grey’s Anatomy in.

Det är blaskigt och otäckt men mest är det roligt! Feast går lite i samma anda som Hatchet (recension kommer..) och driver med både form och innehåll samtidigt som man vissa stunder faktiskt sitter på helspänn. Manuset är inte briljant men tillräckligt bra och genomförandet ger det rättvisa. Vid något tillfälle är ett av monstren ganska illa animerat och utfallet är något förutsägbart, det senare troligtvis avsiktligt från Gulagers sida. Ni förstår när ni ser filmen! Men en stor eloge till Henry Rollins som överglänser alla i sin roll som professionell motivatör. Haha superkul.

Jag kommer nog inte se om Feast fler gånger på grund av de massiva mänger kvälvningar den orsakade – men sen är jag extremt mesig på den punkten. Men det kan komma fler filmer med nytänkande: Feast är nämligen slutprodukten av tredje säsongen i dokussåpan Project Greenlight där unga manusförfattare och filmskapare kan få möjligheten att genomföra sina idéer. Initiativet är taget av Ben Affleck, Wes Craven och Matt Damon via deras produktionsbolag LivePlanet som också finanseriar projektet. En briljant idé som förhoppningsvis kan dra ner antalet remakes i framtiden :D!

Feast (2006)

I fredags hade jag filmfest hela dagen! Filmprojektet på jobbet hade bjudit in Orvar Säfström som föreläste för elever och lärare om hur vi ser på film. Det var mycket lyckat! Tyvärr kunde uppslutningen varit bättre, men möjligen hade vi valt en mindre bra dag. Det var likväl jätteroligt och mina inre batterier fick sig en uppladdning. Ironiskt eftersom jag efter jobbet fick släpa mig halvsovandes till nästa event:

En god vän var med och arrangerade julskräck-special i stadsbibliotekets biograf. Kvällen inleddes med en förfilm producerad av arrangörerna själva som med humor knöt an både till platsen, tiden och filmerna vi skulle se: Mycket fiffigt och stämningen spred sig tack vare den inledningen: Huvudattraktionen, Black Christmas (Stilla natt, blodiga natt) från 1974 visade sig vara en skön nostalgitripp. På 16 mm förmedlas julstämning med lysande stjärnor: min generations Louis Lane nämligen Margot Kidder, killen som varit med i nästan allt: John Saxon och i huvudrollen Olivia Hussey aka Rebecca från nyårsplågan Ivanhoe.

Black Christmas är en enkel och opretentiös historia där tio studentflickor och deras husmor får en oväntad och annorlunda jul. Mitt under julfesten smiter sig en galning in i huset och telefonterroriserar dem för att sedermera mörda dem en efter en…förståerligt såna syndare tjejerna faktiskt var ;), sprit, sex och aborter. Filmen börjar lugnt och sansat med mycket humor kombinerat med en småkuslig klippning i kontrast till andra halvan där skojigheterna successivt avtar och mystiken tätnar och får mig på helspänn. (Detta trots att vi gjort två pauser á 30 sekunder för att byta rulle!) Upplösningen är förutsägbar men biostunden som helhet är tillfredsställande och jag undrar i mitt stilla sinne när jag såg en så här skön skräckfilm med myspyskänsla senast? Det är skönt att slippa det överdrivna köttiga våldet och följdaktligen kunna slappna av i händerna. (Som annars är lätt glipande över ögonen). Här kan jag lita på att jag är trygg mitt i kaoset :D – precis som det ska vara.

2006 gjordes en remake på denna film – den är med all sannolikhet ingenting att hänga i julgranen ;). (Det är humor…)

Black Christmas (1974)

ps. Efter pausen visades Anguish…som hade varit kul att se, men kroppen skrek efter sömn…