Flimrigt.se

95% av biosalongerna runt om i sverige tycks visa Arn – Tempelriddaren, hur många kopior finns egentligen av filmen?

Filmutbudet i min småstadsidyll var i helgen ganska begränsat och utan mycket val beskådade jag Joakim Nätterqvist, Stellan Skarsgård och resten av Sveriges skådespelarelit föra över Jan Guillious historia om västgötapojken Arn och hans tempelriddaräventyr till vita duken. Jag ska direkt säga att jag inte läst böckerna så min förförståelse var lika med noll – därmed också förväntningarna. Nja, nte helt sant – alla finansiärer i norden tycks ha skjutit till pengar så visst fanns det lite fjärilar i magen!

Med massiv budget blir det en mustig film? Visst, ges en känsla av episk storslagenhet när inledningens mäktiga voiceover sätter igång, men jag får också en känsla av tv-produktion och Bröderna Lejonhjärta. Någonting saknas. Detta någonting håller sig borta under en stor del av filmen där tempot långsamt hankar sig fram likt en snigel på färd en regnig sommardag. Det vackra fotot över det svenska landskapet och flickornas krusade hår räcker inte riktigt för att få mig intresserad i karaktärernas öden och företaganden. Inte heller sporadisk blodutgjutelse, särskilt inte när en bön till Jungfru Maria fixar allt.

Efter ungefär halva speltiden vänder tristessen och spänningen tar över träsmaken där bak. Vissa stunder av Arn- Tempelriddaren är ganska bra och Joakim Nätterqvist glimtar då och då till i sin huvudroll. (Notera även Bibi ”Bergman” Andersson som chefs-nunna!)

Som helhet är filmen ganska ojämn- det är ett bra försök och det märks att produktionen är påkostad, fotot är som nämts vackert men stundtals är storyn tunn och dialogen smått lustig. Superfina bilder på vita duken räcker inte för att lyfta en halvbra film och jag kommer inte springa benen av mig för att se uppföljaren.

ps. En sak är dock säker, Arn- tempelriddaren hade varit bättre att skicka till Oscarjuryn än Fares skrammelhistoria Leo…