Flimrigt.se

Independentfilmen Juno erövrar sakta men säkert världens biobesökare och har till och med tagit sig ända till filmprisernas pris: med nomineringar för bästa film, bästa originalmanus, bästa kvinnliga skådespelare och bästa regissör kan man undra ifall filmen verkligen lever upp till hypen? Jo, ibland händer det, ibland har oscarjuryn rätt.

I filmen, som är skriven av en före detta strippa (Diablo Cody), får vi möta självständiga, galna och vuxna men samtidigt naiva Juno som efter en natt med vännen Bleeker blir gravid. Med en jordnära men samtidigt skruvad dialog får vi lära känna henne och familjemedlemmarna under sökandet efter de perfekta adoptivföräldrarna, samtidigt som hon av omgivningen får utstå den ena kränkningen efter den andra på grund av sin tonårsgraviditet. Med ena foten i misär och den andra i ironi omfamnas vi av en skön känsla av att livet är jättehärligt och jag vill inte att filmen ska ta slut – inte helt olikt Jason Reitmans tidigare film Thank you for smoking. Soundtracket är lysande, om än lite överanvänt och vid en del ställen lite plötsligt instoppat, det stör harmonin mellan den allvarliga historien och den fyndiga kommunikationen. Ellen Page krossar rejält i sin rolltolkning och Michael Cera….ja…vad ska man säga…? Hahahahahahahahahaha….

Hollywood listen up! Här är beviset på att det fortfarande gååår att vara nyskapande även om historien i grund och botten har setts förut.

Hittade The I inside på nätet och tyckte den lät jättespännande – men så här i efterhand skulle nog manuset hållts kvar för bearbetning en stund till, då resultatet varken lyckas överlista eller överumpla oss.

Simon Cable (Phillippe) vaknar upp på sjukhuset med minnesförlust, han minns inget av de senaste två åren och vi kastas direkt in i hans stora gåta (vem är han, vart kommer han ifrån, vem är hans käresta, vem vill döda honom osv) och får följa hans väg till de många svaren. Eller i allafall vad vi tror är de många svaren. Minut efter minut blir historien mer invecklad och vi får snarare fler frågetecken än utropstecken.

The I inside är förmodligen en helt ok film med helt ok skådespelare när man är på helt ok humör. Nu var jag nog inte det: Det som började så intressant utvecklar sig till en ännu intressantare härva av gåtor och tidshopp men det blir lite för bra för att redas ut på ett tillfredsställande sätt: historien faller ihop som en säck potatis i takt med eftertexterna. Resan är trevligare än resultatet och jag känner mig lite oärligt behandlad. Regissören Roland Suso Richter gör ett bra försök, med det han har men snygga skådisar har sällan reparerat ett taffligt manus. (Michael Cooney lyckades dock bättre med Identity samma år…)

Extramaterial: Intervjuer med Ryan Phillippe, Piper Perabo och regissören Roland Suso Richter. Alla tre känns väldigt nedstämda i sina respektive samtal och jag får en känsla av att de inte alls tycker att filmen är så bra som de säger och att de inte alls hade så trevligt eller tycker så bra om varandra som de påstår.

The I inside (2003)

Laura palmer är död – IGEN! Hennes mamma är i färd med att leta under dotterns säng efter de där ljusstakarna de hade förra året. När hon lyfter på det vita virkade överkastet möts hon av Lauras förruttnande lik: med nysminkat ansikte och en tändare i handen har hon legat under sängen ett bra tag. Jag tänker; oj, det trodde jag inte att hon skulle ge sig på ett tändargasmissbruk. Sånt högstadiebeteende. Vidare får jag följa med föräldrarna till polisstationen där de med ganska förvånat ansiktsuttryck redogör för händelsen. Inga känslor svallar – de bara konstaterar att oj då, där låg hon.
*Klipp*
Jag befinner mig på en buss med massor av människor i min ålder (höll på att skriva ungdomar men det var ju ett tag sen…) en bit från mig står en lång kille med långt lockigt hår, han börjar gå vinkligt mot mig och säger: ”Jag gillar inte Rage against the machine”. Bussen stannar vi kliver av och jag skyndar mig ut – Seattlegrunge-hataren smyger i kapp mig och säger: ”Jag tycker vi ska gå på David Copperfield”. Jag kan dock bara tänka på Laura Palmer och börjar febrilt leta efter något ställe där jag kan få ut kontanter så jag kan ta mig tillbaks och ta hand om hennes lik eftersom ingen annan gör det. Fram till den här punkten har allt utspelat sig på engelska, USA för att vara exakt. Jag går fram till en kassörska för att köpa en grov limpa bröd för att på så vis få pengar, varpå hon säger att hon bara pratar danska och jag vaknar av klockan som ringer.

Analys nån?

ps. förbereder mig för Göteborg Filmfestival!