Flimrigt.se

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Att se en film efter ens ordinarie nannetid i kombination med att man är drygt 2,5 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

Lust, Caution vinner i allafall pris för årets snyggaste plansch!

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ”konst” med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ”fantastiskt abstrakt” konst. Jag säger det igen, en fyraåring!

Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ”verk”. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ”Ocean”, ”Ode to Pollock” och ”Asian feather” (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ).

Överlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.

My kid could paint that (2007)

Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då…) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska “störd” humor iofs ;).

Sukiyaki Western Django (2007)

Om man är kemist eller biolog kanske denna film är en rejäl guldklimp. Jag varken det ena eller det andra och jag konstaterar: herreeeguuuud! Varenda klocka i Göteborg stannar av denna film – så tråkig är den. Berättarrösten är ett rejält sömnpiller och tillsammans med de trista bildutsnitten, de färglösa grå miljöerna och inte att förglömma de otroligt nördiga vetenskapsmännen, finns det inte mycket som piggar upp.

Problemet kan ligga i ett för brett spektrum – vi får lära oss om hushållsdamm, byggdamm, rymddamm, regndamm etc. För det mesta sker detta genom kemiska termer som kastas på oss som strössel, via den tyska sävliga rösten. Jag vet inte om det var jag som var trött efter en lång filmdag, men filmen tycktes sakna en röd tråd och babblade mest på i cirklar. Oengagerande .

Regissören Hartmut Bitomsky har tagit ett tråkigt ämne och gjort en ännu tråkigare film om det – även om han försöker få in lite roliga sekvenser med dammsamlare och pedantiska kvinnor – så kan det inte kompensera för de resterande 80 minuterna av tråkiga utläggningar om dammprojektiler och pågående experiment. Visst fick jag en och annan insikt om vad damm kommer ifrån men det kunde skett på ett mycket mycket mycket mer spännande sätt.

Staub har sammanfattningsvis vissa små trevliga stunder men det är ingen film jag frivilligt sätter på igen.

Dust (2007)

Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort packeteringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

Lars and the real girl (2007)

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord, samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). Som tur är finner han en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli, så framtiden som en ny Jason Vorhees verkar kunna undvikas. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) och låter istället vampyrdelen fungera som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig som lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Att huvudkaraktärerna är tolv år gör ibland att filmen känns som gjord för en yngre publik (det är den inte) men överlag bidrar det bara till en djupare dimension av empati och fascination för karaktärerna. Vissa scener är lite för utdragna medan andra är något komiska (fast det var nästan bara jag som skrattade i salongen…).

I rollerna som Oscar och Eli ses Kåre Hedebrant och Lina Leandersson. Ika Nord, dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG =D vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där (En liten film om döden…).

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken. Men att se Låt den rätte komma in som film gav mig en underhållande biostund. Det är ett skönt drama med blodiga inslag! Men det är ändå med reservation jag skriver detta eftersom blotta tanken på en vampyrfilm får mig att mysa…

Låt den rätte komma in (2008)

Tidigare skådespelerskan Nicolette Krebitz levererar en ångestladdad men jordad kommentar om en kvinna som får sin tillvaro raserad: Marie och Thomas bor med sina två barn i ett gulligt litet radhus. Marie har gett upp sin karriär som musiker för att vara hemma med barnen medan Thomas fortfarande arbetar kvar vid kompaniet där de träffades. Deras äktenskap knakar i fogarna mest på grund av att det mesta är på hans villkor. En morgon upptäcker Marie att Thomas lever ett dubbelliv: i en annan del av staden har han ytterligare en uppsättning familjemedlemmar och med hennes tidigare bästa vän dessutom!

The heart is a dark forest är ett drama med en kombination av realistiska och i vissa fall surrealistiska (men effektiva) inslag, och då menar jag inte hennes teatrala återblickar utan mer vissa udda karaktärer som dyker upp. Trots att en viss ironi i filmen gör så man skrattar till ett par gånger är det är inte direkt en happy happy-film där man kommer ut ur salongen studsande och sprudlande, men däremot känns det som om man är några erfarenheter rikare: Filmen kommenterar kommunikationssvårigheter och människor som aldrig ser något ur sitt eget perspektiv än sitt eget och den gör det utan att försköna eller fluffisera.

Nina Hoss är fin och naturlig i rollen som Marie, Devid Striesow är kanske på gränsen till överspelad.

The heart is a dark forest (2007)

Guillermo del Toro (Pan’s Labyrinth) presenterar här Spaniens Oscarbidrag, en klassiskt stöpt skräckfilm uppblandad med asiatiska influenser och Hitchcock-stämning light. El Orfanato, regisserad av Juan Antonio Bayona, dök inte upp bland nomineringarna inför galan men vi får likväl chansen att se den vid svenska biopremiären den 7 Mars.

Laura tillbringade sina första levnadsår på ett stort barnhem. Nu återvänder hon som vuxen med familjen och ambitionen att starta ett hem för handikappade barn i det länge övergivna gigantiska huset. Hennes son som har en ganska livlig fantasi hittar snart en ny kompis vars intentioner är lite oklara…

Kan man sin skräckfilm känns innehållet välbekant: stort hus, otäckt barn, starka mödrar, mystiska tanter och ouppklarad historik. Följaktligen blir Barnhemmet något förutsägbar men regissören lyckas detta till trots hålla mitt engagemang på en tillräckligt hög nivå. Spänningskurvan åker berg-och-dal-bana och jag hoppar rejält högt vid ett par tillfällen men de förutsägbara elementen drar ner betyget en smula.

Trots detta är filmen underhållande, välklippt och välspelad och jag blir glad över den sköna övernaturliga stämningen och de “smarta” lösningarna trots att de är motsatsen till nyskapande. Delar av mig tycker det är ganska skönt att bara låta sig hänföras av en helt vanlig väljgjord skräckfilm utan krav på revolutionerande lösningar eller effekter. Jag myser av de övernaturliga inslagen.

Barnhemmet (2007)