Flimrigt.se

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Da ta ta taa daaaaa, da ta daa. [höjning] Da ta ta taa daaaaa, da ta taa taa daaaaa da. Mmm. Harrison Ford har nu – 27 år efter Raiders of the Lost Ark – dammat av både sig själv och piskan och ger sig ut på ett äventyr involverande en mystisk jättedödskalle av kristall, en James Dean look-a-like, en ukrainsk satmara och en övergiven söt flamma från tidigare äventyr. Blanda in lite pengar och fantasi i form av Steven Spielberg och George Lucas så får du Indy anno 2008.

Filmen inleds med storslagna vyer och klockrena bildutsnitt och det verkar lovande. Magin byts emellertid ut mot skepsism när Spielberg lite för snabbt börjar spela på gamla meriter: med en lite för storslagen rörelse sätter Indy på sig hatten och lyfter ansiktet samtidigt som vi hör den berömda slingan i bakgrunden. Dock så blir jag återigen mer positiv allteftersom Spielberg bygger upp spänningen, något som han bemästrar fullt ut.

I Indiana Jones & kristalldödskallens rike går Spielberg tillbaks till sina rötter på fler sätt än ett. [Mer än så säger jag inte]. Han visar också vilken naturbegåvning han är när det gäller filmskapande: Spielberg har inte bara har placerat handlingen i 50-talet och kryddat det med rekvisita som kläder och bilar etc, han har löpt linan ut och använt en ljussättning och ett sätt att arbeta med kameran som omsluter publiken och drar oss in årtiondet.

Filmens ensemble funkar överlag fint: Fyra skådisar en ska bort. Gissa vem? Harrison Ford har lite ”hej och hå”- känsla över vissa scener men han är ju trots allt Indiana Jones oavsett ålder och i slutet är jag ändå övertygad. Tillsammans med Shia LeBouf är duon komplett. Mamma Karen Allen är ett vitaminpiller i sammanhanget, henne vill man gärna se mer av. Vem ska då bort? Jo, Cate Blanchett: Jag gillar henne mycket annars och hon är duktig, men här känns hon helt malplacerad. Det är svårt att koppla bort ”Cate Blanchett” till förmån för elaka Irina. Den svårlösta gåtan hur hon hamnade i en äventyrsfilm á la Spielberg ockuperar mina tankar när hon syns i bild.

Indiana Jones 4 har många förtjänster: regin, skådisarna och effekterna. Dock så har manuset en del brister och många repliker kan förutsägas långt i förväg: humorn är lite torr och förlegad och det känns mer riktat åt de som såg första filmen på bio som unga vuxna. Spielberg skulle även med framgång kunna tona ner sin kärlek för djurtematik. Detta går dock hem hos fjortisarna på raden bakom som lydigt hänger med reaktionerna Spielberg vill få fram. Men visst finns det stunder när det är småkul även för en 70-talist, och spänningen är det inget fel på. Jag är road speltiden ut, men en gång räcker.

Indiana Jones & kristalldödskallens rike