Archive for september, 2008
Thou shall not crave thy neighbour
Mannen bakom höjdarserien Six Feet Under är tillbaks med ytterligare en kistrelaterad historia, den här gången handlar det om de odödliga medborgarna i samhället: vampyrerna. Serien bygger på böckerna om Sookie Stackhouse (skrivna av Charlaine Harris), där vampyrerna kommit ”ut ur kistorna” och lever bland oss vanliga dödliga. Istället för att livnära sig på människor dricker de enbart ett specialutvecklat syntetiskt blod ”TruBlood” – och allt borde vara frid och fröjd. Inte riktigt.
Alpa Chino matchar Topper Harley
Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman – fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer…
1992 vs. 2008
Häromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)
Var det bristen på Christian Bales väsande ” I am Battttmaaaan”? Hur irriterande det än må ha blivit är inte det svaret på min fråga; Var det 1992s märkliga sätt att producera skuggor utan ljus? Nepp; Är det bristen på Katie Holmes eller kanske överflödet av Michelle Pfeiffer som ger Michael Keaton en av de tuffaste och sexigaste filmkyssarna någonsin? Hmm, nej.
Jo, stopp nu lite! Backa tillbaks – där har vi det: Tänderna! På senare år har det blivit praxis att bleka tänderna – med Hollywoodstjärnorna i spetsen räcker det inte längre med att tänderna är hela, rena och överdrivet raka. Och gud förbjude om dina tänder har en naturlig off-white, äggskalsvit- men ändå vit ton – som ses här i Batman #2. Nej, då ska det putsas och poleras och det har gått en aning till överdrift! I går såg jag några glimtar ur höjdarfilmen National Treasure där en ganska smutsig och väderbiten Nicholas Cage brukar sina tänder att lysa upp den dunkla vägen till nationalskatten. Incidenten fick mig att minnas en hel ensemble av Die hard 4-karaktärer som förra sommaren visade upp sina rader av neonvita gaddar. Digitalt fixat eller inte så ser det fånigt ut – för att inte tala om vissa filmers airbrush-hysteri som fluffar till skådisarna till bomull.
Naturligtvis var det inte bara avsaknaden av överbehandlade tänder som gjorde att jag myste av filmen ovan, snarare en helhet av lekfullt och opretentiöst filmskapande (hm ok jag kanske drog det lite långt nu…): Vänner-avsnittet där Ross bleker tänderna så att de lyser i mörkret känns i nuläget inte så överdrivet och avlägset som det gjorde när vi först såg det. Börjar vi bli parodier på oss själva med denna jakt efter tramsig perfektionism? En alldeles för stor diskussion att ge sig in på en lördag och sammanfattningsvis drar jag bara slutsatsen att det är lättare att koncentrera sig på filmen när man inte blir bländad :].
No comments