Flimrigt.se

Häromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)

Var det bristen på Christian Bales väsande ” I am Battttmaaaan”? Hur irriterande det än må ha blivit är inte det svaret på min fråga; Var det 1992s märkliga sätt att producera skuggor utan ljus? Nepp; Är det bristen på Katie Holmes eller kanske överflödet av Michelle Pfeiffer som ger Michael Keaton en av de tuffaste och sexigaste filmkyssarna någonsin? Hmm, nej.

Jo, stopp nu lite! Backa tillbaks – där har vi det: Tänderna! På senare år har det blivit praxis att bleka tänderna – med Hollywoodstjärnorna i spetsen räcker det inte längre med att tänderna är hela, rena och överdrivet raka. Och gud förbjude om dina tänder har en naturlig off-white, äggskalsvit- men ändå vit ton – som ses här i Batman #2. Nej, då ska det putsas och poleras och det har gått en aning till överdrift! I går såg jag några glimtar ur höjdarfilmen National Treasure där en ganska smutsig och väderbiten Nicholas Cage brukar sina tänder att lysa upp den dunkla vägen till nationalskatten. Incidenten fick mig att minnas en hel ensemble av Die hard 4-karaktärer som förra sommaren visade upp sina rader av neonvita gaddar. Digitalt fixat eller inte så ser det fånigt ut – för att inte tala om vissa filmers airbrush-hysteri som fluffar till skådisarna till bomull.

Naturligtvis var det inte bara avsaknaden av överbehandlade tänder som gjorde att jag myste av filmen ovan, snarare en helhet av lekfullt och opretentiöst filmskapande (hm ok jag kanske drog det lite långt nu…): Vänner-avsnittet där Ross bleker tänderna så att de lyser i mörkret känns i nuläget inte så överdrivet och avlägset som det gjorde när vi först såg det. Börjar vi bli parodier på oss själva med denna jakt efter tramsig perfektionism? En alldeles för stor diskussion att ge sig in på en lördag och sammanfattningsvis drar jag bara slutsatsen att det är lättare att koncentrera sig på filmen när man inte blir bländad :].