Flimrigt.se

Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge en ros till manusförfattarna, då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Ps. Den svenska titeln inte inte lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the fallen.

Som bekant är jag inte ett jättestort fan av biosabotörer. Bio är ett nöje och dessa okunniga stackars individer berövar resten av den förväntansfulla publiken på sin upplevelse.

Efter förra veckans besök på filmstaden börjar jag misstänka att min kära hemstad klonar dessa huliganer, samtidigt som jag inser att de inte tacklas genom långa hårda straff, utan med kunskap och vägledning: Här kommer således 10 lektioner i biovett som med fördel anslås i foajén på landets biografer, på popcornmuggar eller varför inte på en stor blinkande skylt ovanför duken?

Karaktärerna på duken är inte här på riktigt, dvs. det hjälper inte om du högljutt berättar för dem vad de ska göra.

Välj ditt biogodis med omsorg och ha dina biogrannar i åtanke i processen. Om du finner det nödvändigt att ha hårda krasmande karameller – tugga med stängd mun – eller helst inte alls. Dessutom räcker de längre om du inte hysteriskt försöker knäcka dem.

Prasselpåsar undanbedes. Går det ej att undvika, preparera dem i förväg genom borttagning av överflödigt papper.

Om du eller ditt biosällskap av någon anledning måste lämna salongen  – berätta inte högt vad som hänt när personen återvänder.

Varje besökare har betalt för sitt område av salongen. Håll dina armar och fötter inom ditt ”stolområde”! Detta innebär inte att det är tillåtet att sparka på ryggstödet framför dig. Oavsett hur gammal du är.

Om du någon gång under filmen inte skulle hänga med – ta ett djupt andetag, fundera lite så ska du se att du fattar galoppen snart – ta inte ut din stress på hela salongen genom att skrika frågor högt i luften.

Men skrik inte heller ut för dina biovänner att du har fattat igen. Det är för oss helt ointressant, för vi är – återigen – där för att se filmen.

Om du skulle anlända efter filmens början: smyg in tyst och ta första lediga plats, sitt ner och håll truten. Vi som redan är där kom nämligen i tid för att vi vill se filmen och INTE fyra yra höns dividerande om vilken rad det är ni ska sitta på och hur ni kommer dit. Ett tips på vägen: om ni kommer när det är ljust ser ni bättre.

Under eftertexterna: sitt still eller res er upp snabbt och smyg ut. Undvik att stå upprätt och länge framför de som vill se dem!

Om din granne stör – ha civilkurage nog att tala om det för denne :].

Amen.

Alla vi cineaster genom Helena aka ”Sheldon”