Paradis-sjön?

edenlake Skräckfilmer har ju genom tiderna inspirerats av aktuella hot i samhället. En sorts terapi där vi kan bearbeta och få utlopp för rädslan, men samtidigt stanna i biostolens trygga famn. Men vad är det egentligen vi är rädda för så här i startgroparna av 2000-talets andra decennium? Är det djur? Teknikens baksidor? Inavlade psykon? Liftare? Övernaturliga väsen? Nej, allt detta har vi bearbetat – det vi har kvar i dagens stressade samhälle är unga vars föräldrar av olika anledningar abdikerat och lämnar sina barn utan mening i sina liv. Hotet är unga som inte fått lära sig att skilja på rätt och fel; unga som saknar empati; unga vars föräldrar av olika anledningar inte har tid med sina barn: Eden Lake slår huvudet på spiken när man  beskriver det läskigaste just nu. Läraren Jenny och pojkvännen Steve ska fly staden för en romantisk tältweekend i naturen. Den manliga halvan har så klart tänkt att fria och har hittat det bästa ställen: en avlägsen sjö vid ett vackert stenbrott. Det dröjer dock inte länge förrän friden störs av ett gäng uppkäftiga barn som håller till i närheten. När konfrontationen väl är gjord är maktkampen igång och paret måste utan bil, tillhörigheter eller karta försöka ta sig förbi sina plågoandar – och fly ut ur skogen istället. I filmens anslag hör vi i bakgrunden ett radioprogram om att vuxna som inte håller ordning på sina barn borde få betala böter – jag anar hur filmens historia kommer att utveckla sig, men jag anar inte hur hårt filmen kommer att ta tag i mig! Precis som i föregångaren Ils är det läskiga här inte blodet eller jakten, utan den underliggande paniken man får av ett barn som duktigt slänger skräp i papperskorgen men som inte kan känna empati med den individ man just skar halsen av. Paniken som stiger när vi får klart för oss vad vi är kababla till om vi bara är tillräckligt rädda. Om vi har tillräckligt låg självkänsla och någon annan hetsar dig. Vad vi kan göra för att bli accepterad av gruppen. Det är överflödigt att ge sig in på hur filmens hantverk är utfört – det är alldeles lagom då det försvinner till förmån för handlingen. Eden Lake är tveklöst en av de läskigaste filmer jag sett. Man sparar varken på fake-blodet eller samhällskritiken. Den sitter kvar både psykiskt och fysiskt med sin vackra miljö men sina otäcka, rädda, ansvarslösa och övergivna människor – vuxna som barn. Och man kan inte sluta titta. Man slutar aldrig hoppas att det goda ska segra. Visst är det här en överdriven domedagsbild med väl reko protagonister och väl elaka barn – men kombinationen av handling och bilder blir det läskigaste jag sett i år! betyg41.gif

Fawlty towers med blod och mord

dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska romaner om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intelligent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Ibland kan de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men briljansen är avtrubbad.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag när första avsnittet av säsong fem kommer, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

Edit: Sen det här inlägget skrevs har jag inte sett ett enda avsnitt av Dexter – *v-tecken*.

Slaktad favorit?

UninvitedHere we gooooo! (som Mario skulle ha sagt). Ytterligare en remake på en asiatisk skräckis…Denna gång är det Kim Ji-woon som sålt rättigheterna till min (sin?!) älskling A tale of two sisters till jänkarna och i september släpptes resultatet på DVD. Dock under namnet The Uninvited – som väl bevandrade j-horror-cineaster vet – är titeln på en annan asiatisk rysare. Lite onödigt kan tyckas. En skulle kunna säga att Hollywood hållare på att bli lite väl lata. Copy + paste får inte missbrukas!
Det är inte bara titeln man har klippt och klistrat med: vissa scener och även vissa bitar av originalhistorien har tagits rakt av, medan andra scener stjäls för att placeras in i ett annat sammanhang. Och jag kommer underfund med att just detta är anledningen till att det faktiskt blir lite otäckt: jag känner igen vissa scener från Atots som är otroligt skrämmande, men sen blir de inte riktigt lika bra här och besvikelsen gör att spänningsfaktorn sjunker. Kanske är de nya varianterna av scenerna faktiskt läskiga om man inte har originalet färskt i minnet.

I Uninvited är det lillasyster Anna som är i fokus (istället för storasyster…) och precis som i koreanska förlagan börjar huvudkaraktären på mentalsjukhus där hon om och om igen spelar upp bilden av sin sjuka mamma dö. I det här fallet brinna upp. Hon återvänder nu till hemmet – där allt hände- för att mötas av sin pappa, unga styvmor och syster och det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända. För att inte tala om styvmor som beter sig allmänt konstigt.

Det som förvånar mig är att regissörerna (Bröderna Guard) faktiskt lyckas behålla kärnan av originalet: vad som kan hända i en familj om man slutar kommunicera. När skuld tar över. Här lägger man också på lite till slutet och historien blir något mer brutal. A tale of two sisters är krypande skrämmande, sorglig och gripande – The Uninvited är rå och skadad. Det blir två olika produkter.

En stor skillnad är inte helt oväntat att den nyare varianten inte är i närheten av lika visuellt slående och konstnärlig. Detta är inte berättande med bilder på elitnivå, mycket av symboliken har plattats till och tittaren behöver som väntat inte jobba lika mycket själv utan blir matad med silversked.

Men filmen gör aldrig anspråk på att vara konstnärligt genomarbetad – Uninvited är en snack-rulle för lördagkvällen när eventuella barn krypit i säng. Och en helt ok sådan. Bra skådisar, bra musik, något själlös, men med en mer brutal upplösning. Och jag känner mig ändå nöjd när rulltexten startar.

betyg3.gif

Den bittra sanningen om The Ugly Truth!

the-ugly-truth

Abby är en snygg och duktig men högst neurotisk och spänd TV-journalist som kämpar med både tittarsiffrorna och kärlekslivet. På grund av sin ovilja att ta risker har hon svårigheter att få igång sitt frukost-TV program samtidigt som hon med ljus och lykta söker efter någon som stämmer överens med checklistan över drömprinsen (surprise!). Lägligt i handlingen bestämmer hennes chef att den frispråkige mansgrisen Mike (från grannkanalen), ska få köra sitt inslag ”The ugly truth”, där han ärligt förklarar att allt killar vill ha är bröst, rumpa och avsugningar. En sanning som går stick I stäv med alla tjejers, inklusive Abbys, bild av drömprinsen.

Inte helt oväntat stiger tittarsiffrorna efter Mikes ankomst och i samma veva ramlar Abby bokstavligen i knät på en man som med sina meriter verkar matcha checklistan klockrent. För att få honom på kroken börjar hon motvilligt lyssna på Chads råd och (surprise!) det fungerar. Men vill drömprinsen ha henne för den hon verkligen är? Och vad tycker egentligen Mike och Abby om varandra? Oooh mystiken tätnar.

Efter lite småskratt under de första minuterna – mest av förväntan- inser jag att filmen inte engagerar mig alls. Den går på en bekväm tomgång med bättre genre-filmer som förebilder (t ex He’s just not that into you och i synnerhet When Harry met Sally). Tappra försök att blanda situationskomedi, slapstick och “fyndiga” repliker når inte längre än duken själv. Amerikas nya, blonda, girl-next-door älskling Katherine Heigl (Greys anatomy, Knocked up) gör vad hon kan, men blir lite för flamsig och överspelad. Motspelaren Gerard Butler (300) är bra så länge han är mansgris men de överdrivna “Mike är en känslosjäl”-scenerna blir bara för mycket. Dock så vill jag ge filmen ett extra poäng för den omaka castingen – även om jag inte riktigt köper deras romans så ger det spänning till den lättuträknade gäspning filmen är i övrigt.

Ryktet sa att detta är en ”rom-com även för killar” och tolkade det som att The Ugly truth är en mindre fluffig och klyschig film och såg fram emot en frisk fläkt i genren. I både mitt och mitt sällskaps fall uteblev förnöjsamheten (och då är min medbesökare representant för den bröstlösa men snoppbärande delen av mänskligheten). Om det fanns någon med tindrande ögon när lamporna tändes, var det med stor sannolikhet tjejer – av reaktionerna i salongen att döma.

The ugly truth är en samling utslitna rom-com-klyschor paketerade i ospännande och föga tabubrytande/chockande repliker av könsord och sexsnack. Det är möjligt att tjejer som inte vuxit upp på landet tycker att dialogen är ’befriande’, men att höra en tjej säga ”cock” tre gånger i samma mening känns inte så tabubrytande år 2009 och väger i mitt tycke inte upp för de 95 plågande minuter jag tvingas betala lika många kronor för. Och killar: tre ”fuck” och sexhjälpmedel gör det inte en grabbfilm – tycker ni det är ni allt bra lättköpta! (Se Old school istället! Samma ingredienser i en mycket roligare förpackning.)

Efter en rad scener där nyckelordet “KLICHÉ” poppar upp i sinnet, är då äntligen slutpussen här (som vi sett framför oss sen ruta 1), tyvärr filmas den mot en mindre lyckad greenscreen-lösning som förmodligen lånats från studion till Days of our lives. Den får mig att tappa min sista muskel i nacken och jag kastar huvudet bakåt i en stoor gäspning.

Filmens förtexter är riktigt bra dock!

betyg2.gif

iPhone + filmtrivia + jag = sant

Movie challenge

Det blir bara bättre och bättre! Inte nog med att vi kan lyssna på musik när vi vill – vi kan dessutom frossa i filmfrågor vart som helst! Min nya favoritsysselsättning är att åka tåg, då åker det beroendeframkallande filmfrågespelet Movie Challenge i min iPhone fram! Det är också utmärkt att varva ner med under täcket innan john blund kommer.

Med tre svårighetsgrader, 5500 frågor och tre speltyper flyger tiden förbi vare sig jag spelar några minuter eller ett par timmar.

Frågorna baserade på drama, komedi, skräck, action, kvinnliga och manliga skådisar, regissörer mfl.  är indelade i underkategorier som citat, trivia, vilket år, sant eller falskt  och hänga gubbe. Dessutom finns livlinor likt vem vill bli miljonär där du kan få veta hur resten av världen svarade på den frågan eller köpa dig mer tid. Missa inte uppföljaren med bara Oscarsfrågor!

Words cannot accurately describe this amazing iPhone game – TouchGaming.org

Movie Challenge is Trivia Master… great graphics, interesting gameplay and loads of fun – MobiRiot.com

betyg5.gif