Untold? Snarare re-told.

Titel: Dracula Untold
Regi: Gary Shore
Skådespelare: Luke Evans, Charley Cox, Sarah Gordon, Dominic Cooper
Kategori: Action, Drama
Ålder: 15 år
Tid: 1 tim 32 min
Betyg: F

Med över 405 filmer och tv-serier i sitt CV kan Dracula vara nöjd med sin karriär. Och den senaste filmen, Dracula Untold, utlovar något vi inte sett tidigare: en biografisk skildring av vad som hände innan han blev känd som vampyr.

Prins Vlad, eller Vlad the Impaler som han också kallas till vardags, väljer att dricka djävulens blod för att rädda kungarikets alla söner – inklusive sin egen- från en turkisk galning med jättearmé. Med det sagt är de följande 80 minuterna föga ”untold”, med svärd, miljoner fladdermöss och en animerad mantel som behöver återlämnas till Man of Steel snarast.

Debutanten Gary Shore fick jobbet för att han antingen var bra på att hålla regissörs-stolen varm eller för att han gör film på beställning av andra. Någon, läs: produktionsbolagen Legendary Pictures (Man of Steel, Batman-trilogin) och Universal pictures (Snow White and the Huntsman) har tagit de pengaskapande godbitarna från sina senaste framgångsrika filmer och tryckt in dem här utan skrupler (inklusive röd mantel). Till och med ljudeffekterna låter lånade. Men filmskaparna ska ha en eloge för att de ändå gör det med måtta: Effektporren doseras i rimliga doser.

Gary Shore får ett torftigt manus bestående av ett evigt rabblande av litterära citat som tillslut urholkar sig själva – även om skådespelarna gör ett bra jobb med att framföra dem. Och den inre intressanta kampen som Vlad måste vinna för att stå emot suget efter blod och förbli mänsklig, slopas till förmån för den yttre kampen där folk spetsas på pålar.

Dracula Untold tordes haft sitt på det torra redan vid titeln, men karaktärsutvecklingen är noll, känslan minimal och själen ytterst liten. Men slutet då, det kittlar väl? Eh, tyvärr.

Till det kompetenta småfolket

Att göra familjefilm är ingen picknick. Den ska tilltala både barn och vuxna utan att idiotförklara någon av dem eller kasta innehållet över någons huvud.  Isdraken kan sålla sig till de mest lyckade exemplen.

Filmen ses genom 11-årige Miks ögon: en småväxt kille med livlig fantasi och en kärlek till hårdrock, storebror och valar. Med en alkoholiserad pappa och tonårsbror är tillvaron inte på topp, men han lever på hoppet. Då kommer socialtjänsten och rör om i grytan och Mik måste flytta till sin faster i Norrland. Först vantrivs han, men när det äntligen börjar kännas som hemma kommer byråkrati-Sverige och sviker. Mik får nog och samlar trupperna och rymmer på en isdrake.

Regissören Martin Högdahl fastnar inte i politiskt korrekta idéer om familjefilm: Genom influenser från actionfilmens berättartekniker och ett filmspråk som jag tror att många av våra unga tonåringar idag är vana vid och tilltalas av, bekräftar han en förvirrad 11-årings känslor. Dessutom slänger Högdahl några kängor åt ”landet duktig” och den ständigt pågående debatten kring fosterplacerade barn och ungdomar. Som grädde på moset får vi vuxna lite raffinerad humor kring barn och deras idéer kring mode och livsstil. Det blinkas även lite åt oss stora som alltid ställer fram bullar och saft när det ska vara gemytligt.

Isdraken är en aktningsfull men underhållande film utan pekpinnar för familjen att se tillsammans. En underdog-historia som lämnar kvar en stor portion oövervinnerlighet á la min tids Den oändliga historien.

Betyg: FFFF