Flimrigt.se

Keira Knightley och Ralph Fiennes blir make och maka i detta verklighetsbaserade drama om socitetslivet i 1700-talets England. Överklass, otrohet och prestige blandas med ryschpysch och stora hår när den intelligenta och passionerade Georgiana gifter till sig titeln hertiginna av Dorkenshire. Men vuxenvärlden –där otrohet och oäktingar är lika vanligt som frukost – blir en besvikelse. Maken William är allt annat än kärleksfull och hennes roll i livet blir att agera avelssto åt honom. Måttet rågas när han flyttar in sin älskarinna och hennes tre pojkar i deras hem. Runt hörnet väntar dock den stora kärleken: en ung politiker med stora ambitioner.

The Duchess utspelar sig i en tid då det var moderiktigt att bära peruk – gärna pudrad – men det var också en tid då kvinnor hade mycket lite att säga till om: Personlig vilja och utveckling måste underordna sig det sociala anseendet. Filmen följer starka och smarta societetskvinnor som utnyttjar de få medel de har att uttrycka sig och forma sin tillvaro.

Du kanske är en av dem som klipper med ögonlocken vid blotta tanken på kostymdrama, men historien om Georgiana berättas med en hoppfullhet och ironi som således lyfter fram de politiska och sociala frågor vi tacklar efterdyningarna av även idag. Manus och regi ger även öppningar för att visa männens ödmjuka sida, följaktligen undviker vi tack och lov en alltför klyschig feministhistoria.

Med ett sammanhållet komplett manus och vackra bilder utforskar regissören Saul Dibb Georgianas tankar: Vad är en människa villig att göra för sina barn? För kärleken? För anseende? Medan Ralph Fiennes tar över duken under sina scener lyfter den vackert komponerade musiken som en egen karaktär. Oscarsstatyetten för bästa kostym är som i en liten (läs: stor) ask. Keira Knightley är dock odefinierbar och filmen hade fått det där lilla extra med någon mer karismatisk i huvudrollen.

Men kan någon peta i henne lite mat?

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole

No comments

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Att se en film efter ens ordinarie nannetid i kombination med att man är drygt 2,5 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

Lust, Caution vinner i allafall pris för årets snyggaste plansch!

Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort packeteringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

Lars and the real girl (2007)

Tidigare skådespelerskan Nicolette Krebitz levererar en ångestladdad men jordad kommentar om en kvinna som får sin tillvaro raserad: Marie och Thomas bor med sina två barn i ett gulligt litet radhus. Marie har gett upp sin karriär som musiker för att vara hemma med barnen medan Thomas fortfarande arbetar kvar vid kompaniet där de träffades. Deras äktenskap knakar i fogarna mest på grund av att det mesta är på hans villkor. En morgon upptäcker Marie att Thomas lever ett dubbelliv: i en annan del av staden har han ytterligare en uppsättning familjemedlemmar och med hennes tidigare bästa vän dessutom!

The heart is a dark forest är ett drama med en kombination av realistiska och i vissa fall surrealistiska (men effektiva) inslag, och då menar jag inte hennes teatrala återblickar utan mer vissa udda karaktärer som dyker upp. Trots att en viss ironi i filmen gör så man skrattar till ett par gånger är det är inte direkt en happy happy-film där man kommer ut ur salongen studsande och sprudlande, men däremot känns det som om man är några erfarenheter rikare: Filmen kommenterar kommunikationssvårigheter och människor som aldrig ser något ur sitt eget perspektiv än sitt eget och den gör det utan att försköna eller fluffisera.

Nina Hoss är fin och naturlig i rollen som Marie, Devid Striesow är kanske på gränsen till överspelad.

The heart is a dark forest (2007)

Independentfilmen Juno erövrar sakta men säkert världens biobesökare och har till och med tagit sig ända till filmprisernas pris: med nomineringar för bästa film, bästa originalmanus, bästa kvinnliga skådespelare och bästa regissör kan man undra ifall filmen verkligen lever upp till hypen? Jo, ibland händer det, ibland har oscarjuryn rätt.

I filmen, som är skriven av en före detta strippa (Diablo Cody), får vi möta självständiga, galna och vuxna men samtidigt naiva Juno som efter en natt med vännen Bleeker blir gravid. Med en jordnära men samtidigt skruvad dialog får vi lära känna henne och familjemedlemmarna under sökandet efter de perfekta adoptivföräldrarna, samtidigt som hon av omgivningen får utstå den ena kränkningen efter den andra på grund av sin tonårsgraviditet. Med ena foten i misär och den andra i ironi omfamnas vi av en skön känsla av att livet är jättehärligt och jag vill inte att filmen ska ta slut – inte helt olikt Jason Reitmans tidigare film Thank you for smoking. Soundtracket är lysande, om än lite överanvänt och vid en del ställen lite plötsligt instoppat, det stör harmonin mellan den allvarliga historien och den fyndiga kommunikationen. Ellen Page krossar rejält i sin rolltolkning och Michael Cera….ja…vad ska man säga…? Hahahahahahahahahaha….

Hollywood listen up! Här är beviset på att det fortfarande gååår att vara nyskapande även om historien i grund och botten har setts förut.

Hittade The I inside på nätet och tyckte den lät jättespännande – men så här i efterhand skulle nog manuset hållts kvar för bearbetning en stund till, då resultatet varken lyckas överlista eller överumpla oss.

Simon Cable (Phillippe) vaknar upp på sjukhuset med minnesförlust, han minns inget av de senaste två åren och vi kastas direkt in i hans stora gåta (vem är han, vart kommer han ifrån, vem är hans käresta, vem vill döda honom osv) och får följa hans väg till de många svaren. Eller i allafall vad vi tror är de många svaren. Minut efter minut blir historien mer invecklad och vi får snarare fler frågetecken än utropstecken.

The I inside är förmodligen en helt ok film med helt ok skådespelare när man är på helt ok humör. Nu var jag nog inte det: Det som började så intressant utvecklar sig till en ännu intressantare härva av gåtor och tidshopp men det blir lite för bra för att redas ut på ett tillfredsställande sätt: historien faller ihop som en säck potatis i takt med eftertexterna. Resan är trevligare än resultatet och jag känner mig lite oärligt behandlad. Regissören Roland Suso Richter gör ett bra försök, med det han har men snygga skådisar har sällan reparerat ett taffligt manus. (Michael Cooney lyckades dock bättre med Identity samma år…)

Extramaterial: Intervjuer med Ryan Phillippe, Piper Perabo och regissören Roland Suso Richter. Alla tre känns väldigt nedstämda i sina respektive samtal och jag får en känsla av att de inte alls tycker att filmen är så bra som de säger och att de inte alls hade så trevligt eller tycker så bra om varandra som de påstår.

The I inside (2003)

95% av biosalongerna runt om i sverige tycks visa Arn – Tempelriddaren, hur många kopior finns egentligen av filmen?

Filmutbudet i min småstadsidyll var i helgen ganska begränsat och utan mycket val beskådade jag Joakim Nätterqvist, Stellan Skarsgård och resten av Sveriges skådespelarelit föra över Jan Guillious historia om västgötapojken Arn och hans tempelriddaräventyr till vita duken. Jag ska direkt säga att jag inte läst böckerna så min förförståelse var lika med noll – därmed också förväntningarna. Nja, nte helt sant – alla finansiärer i norden tycks ha skjutit till pengar så visst fanns det lite fjärilar i magen!

Med massiv budget blir det en mustig film? Visst, ges en känsla av episk storslagenhet när inledningens mäktiga voiceover sätter igång, men jag får också en känsla av tv-produktion och Bröderna Lejonhjärta. Någonting saknas. Detta någonting håller sig borta under en stor del av filmen där tempot långsamt hankar sig fram likt en snigel på färd en regnig sommardag. Det vackra fotot över det svenska landskapet och flickornas krusade hår räcker inte riktigt för att få mig intresserad i karaktärernas öden och företaganden. Inte heller sporadisk blodutgjutelse, särskilt inte när en bön till Jungfru Maria fixar allt.

Efter ungefär halva speltiden vänder tristessen och spänningen tar över träsmaken där bak. Vissa stunder av Arn- Tempelriddaren är ganska bra och Joakim Nätterqvist glimtar då och då till i sin huvudroll. (Notera även Bibi ”Bergman” Andersson som chefs-nunna!)

Som helhet är filmen ganska ojämn- det är ett bra försök och det märks att produktionen är påkostad, fotot är som nämts vackert men stundtals är storyn tunn och dialogen smått lustig. Superfina bilder på vita duken räcker inte för att lyfta en halvbra film och jag kommer inte springa benen av mig för att se uppföljaren.

ps. En sak är dock säker, Arn- tempelriddaren hade varit bättre att skicka till Oscarjuryn än Fares skrammelhistoria Leo…

Silent Hill- bara namnet. Smaka på det!

Jag lovade en gång dyrt och heligt att jag skulle stå först i kön när denna film skulle ha premiär. Det gjorde jag inte. Jag hade nämligen hört att den skulle vara alldeles jättesplattig och ville inte utsätta mig för det. Jag ska sluta lyssna på ”folk”, så farligt var det verkligen inte.

En recensent från tidningen Stardust skriver att Silent Hill är lika sopig som Tomb Raider och Resident Evil. I huvudsak för att alla tre filmerna hamnar i kategorin dataspelsfilmer som saknar story. Jag håller inte med! De två ovanstående filmerna har mycket bra och engagerande manus, i fallet med den döda staden når det kanske inte riktigt hela vägen på det området, men så illa är det inte. Silent Hill har så många andra kvaliteér att det väger upp. Filmen handlar om Sharon, en flicka på gränsen till galenskap som lider av svåra mardrömmar. I sina tillstånd refererar hon hela tiden till staden ”Silent Hill” och som en sista utväg bestämmer sig hennes adoptivmamma Rose att ta dottern på en liten utflykt för att leta reda på stället. Pappan är inte överförtjust utan stannar hemma för att sura istället. På vägen till staden blir de jagade av en lokal polis och jakten får ett abrupt slut i form av krasch. Rose vaknar upp vid sin bil: det flyger aska i luften och Sharon är försvunnen. Vart har dottern tagit vägen och vad är det som händer i staden?

Det uppenbara är hur FRUKTANSVÄRT bra de fått till miljöerna och det är ju värt att se filmen enbart för det! Det känns som att bli inkastad rakt in i spelet som en osynlig åskådare. Som att spela spelet- utan att behöva slåss. (Passar mig alldeles ypperligt…). Scenografin och fotot är helt fantastiskt och det är skönt att bara suga in de vackra bilderna. Akira Yamaokas musik ger ytterligare en dimension till balansgången mellan vackert (kärleken till ett barn) och total galenskap (att mista sitt barn och slåss mot otäcka monster i en ond stad). En del kritiker till filmen tycker att den är förvirrande och inte ger några svar- med tanke på hur lite man får reda på i spelen tycker jag att den ger mer svar än vad man kan vänta sig! Det är en gemytlig liten historia där det viktiga inte är varför något händer utan att det händer.

Effekterna är för det mesta ok- men andra stunder ganska B, men inte på långa vägar så illa som regissörens tidigare verk Vargarnas Pakt. Här måste jag nog ge Christophe Gans godkänt ändå ;). Att återskapa miljöerna på det sättet han gjort förtjänar en belöning!

Finns på DVD nu!

Silent Hill (2006)