Flimrigt.se

Det blev tredje gången gilt för Helen Mirren, nu fick hon sin guldgubbe (hon har tidigare varit nominerad för Gosford Park och The Madness of King George). Med all rätt säger jag. I The Queen porträtterar hon drottning Elizabeth II och de vedermödor hon upplevde efter Lady Dianas död. Det blev både en yttre och en inre kamp för regenten som alltid utfört sitt arbete perfekt och nu fann sig mitt i ett stort kaos där hon tappat kontrollen. Tiderna förändras och de seder och bruk drottningen uppfostrades med- som hon behärskar fullt ut- fungerar inte längre. Stoltheten får sig en törn. Med en ny premiärminister, som dessutom kan läsa folket och förstår de moderna koderna, uppstår en kamp mellan de båda om hur krisen ska hanteras. På ett naturligt sätt får regissören Stephen Frears också in subtila kommentarer kring Diana och hur hennes liv såg ut och just när vi tycker att han dömer ut kungahuset kommer Mirren in och porträtterar Elizabeth II så att vi får en förståelse för hennes agerande. Konflikter är missförstånd och brist på kommunikation och den här situationen är inget undantag.

En kul inslag i hela historien är utrymmet Prins Philip får, i hela sitt liv har han levt i skuggan av drottningen och här får vi se hur han kämpar för att hävda sig: han går mest omkring och skriker och är negativ och drottningen bryr sig sällan om hans åsikter eller råd. Roligast är när Blair stör Drottning Elizabeth II via telefon och dessutom gör henne upprörd. Philip uttrycker sin frustration över att inte kunna göra något åt situationen: ”Bloody fool, and now your tea’s gone cold…” James Cromwell ska ha en eloge för sin tolkning!

Regissören Stephen frears har bland annat High Fidelity och Dirty Pretty Things i sin CV. Även här skonas vi från besvikelse. The Queen är en skön och ärlig skildring av ett delikat ämne i sann Brittisk anda. Jag vågar inte ens tänka på vad som hade hänt om någon i Hollywood skrået hade fått uppdraget att regissera denna film. Han backas upp av goda hantverkare: Helen Mirren är som väntat lysande. Hon ÄR drottning Elizabeth II i hela sitt kroppspråk och sin utstrålning. I rollen som Tony Blair gör också Michael Sheen en lysande insats. En kul upplysning är att han också spelade Lucian i Underworld: Evolution. Med lysande skådespelare och fantastiskt foto (jag är förvånad över att den inte blev nominerad i kategorin) är det här en av 2006 års bästa filmer!

The Queen (2006)

Här är en mini-recension som jag skrev för länge länge sedan men som jag uppenbarligen glömde bort att posta ;). Filmen bygger på den korta romanen med samma namn som för övrigt hade nöjet att läsa under solen i somras. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg hur boken slutar, men när jag blir helt uppslukad av denna film inser jag att början och slutet inte är särskilt viktigt. Mer det som infinner sig emellan. Filmen handlar om Moise som bor i en förut till Paris med sin minst sagt negative pappa. Mamman och storebrodern lämnade dem för många år sedan och sedan dess har de inte haft det lätt. Moise förväntas vara lite av en slav åt pappan och ändå får han aldrig uppskattning. Varje dag går han förbi hororna till ”arab-affären” för att köpa middag. Där lär han känna Ibrahim- affärens ägare- som blir en vän i vått och torrt. Som grädde på moset är Moise oskuld…

Regissören François Dupeyron behåller både den sofistikerade humorn och allvaret från boken. Resultatet blir en en stillsam histora som är samtidigt omtumlande och dramatisk! Utan att bli sentimental eller fluffrosa visar den en äldre man som tar sig an en ung ensam vilsen pojke med enastående uppriktighet och med sin begränsade visdom lär han honom allt han kan. Utan att fördöma pojkens idéer säger han ödmjukt: ”Jag kan inget, jag vet det som står i koranen”.

Jag har sett en del filmer i jul men ingen som inspirerat mig till att skriva. Jag har saknat upplevelsen, men det fick jag här! Ibland är det trevligt med överdimensionerade massproducerade känslor men ibland är det också trevligt med en ärlig, genomtänkt och fyndigt vacker och djup upplevelse. Denna film förtjänar alla superlativ i ordboken! Fantastiskt skådespeleri, speciellt egyptiskfödde Omar Sharif som spelar ”araben i affären…”

Monsieur Ibrahim och Koranens blommor

Film-Sveriges pengar går till romantiska komedier som varken är romantiska eller särskilt roliga. Varför kan vi inte blicka lite åt grannlandet Tyskland som ger oss massor av bra film och inspiration? Tom Tykwer gjorde sig 1998 ett namn när ”Lola Rennt” fick oss att haja till i biostolarna. Två år senare kom ”Prinsessan och Krigaren” en film som jag igår inte visste något om. Att SVT för ett tag sedan visade Tykwer-special med dessa två filmer och ”Heaven” lyckades jag naturligtvis missa. Nåväl, nu har även jag fått ta del av historien om den vilsna prinsessan och den arga krigaren. Fast det är inte så enkelt, och det är det som gör det så bra. Tykwers karaktärer är inte svartvita- precis som vi människor präglas de av motpoler. Alla har vi drag av prinsessor och krigare i oss, i en värld där allting borde räknas. Filmen handlar om Sissi som arbetar på en sluten psykiatrisk mottagning och som i övrigt lever ett avskilt liv. En dag möter hon före detta soldaten Bodo när han räddar hennes liv och blir hjälten i hennes värld. När hon letar upp honom är han allt annat än den prins hon sett i sina drömmar. Mer än så vill jag inte berätta faktiskt ;). Det är en historia om att släppa taget, att se de öppna dörrarna även om dörren själv inte vet om det. (!?). Underbart skådespeleri av Franka Potente och Benno Fürmann. Och det behöver knappt påpekas hur vackra bilder Tykwer kan få in emellanåt. Det här hade kunnat slå helt fel, men man är lagom guidad under sin tittning och när förtroendet är skapat är det bara att luta sig tillbaks och njuta. Jag vet inte om filmen når upp till en femma riktigt, men en fyra känns för snålt. Så det får bli det, mycket på grund av de komiska undertonerna Tykwer lyckas få in i filmen. Den är som en Abba-sång; ett ljust och ett mörkt ackord som spelar i samstämmighet och skapar fyllighet…;) Nu väntar vi på ”Parfume: the story of a murderer”. Ett annat tips är Franka Potentes regidebut i filmen Digging for Belladonna som visas på Göteborg Filmfestival.

Der Krieger und die Kaiserin

I denna moderna ”Exorcisten” (minus grönt slem, korsdildos och svävande sängar), får vi med intresse (läs: respekt och nyfikenhet) för det spirituella och övernaturliga lite ”lördagsgodis”. Den som väntar sig skräck i biomörkret lär bli besvikna, The Exorcism of Emily Rose är otäck på ett mer subtilt sätt. Denna film som bygger på historien om den tyska Anneliese Michel- handlar om Emily Rose som dör i efterdyningarna av en misslyckad exorcism och den utövande prästen åtalas för att ha orsakat hennes död. Under rättegången får vi lyssna till historien om Emily Rose, flickan från den kristna lantfamiljen som började på college.I år 2006- när vi desperat söker efter något som kan fylla tomrummet där vår tro en gång fanns kommer denna film väl till pass. Filmen är visserligen ganska typiskt för sin genre och leverar en del tråkigt förutsägbara klipp- men den väcker existentiella frågor på flera plan. Något som slog mig är att när vi slängde ut andlighet och allt vad religion heter ut genom fönstret, glömde vi kolla om det fanns något bra att behålla- vi slängde blint ut allt. Detta kvarvarande tomrum har vi ersatt med ett sökande efter lycka i senaste mobiltelefonen, den där märkeströjan eller coolaste datorn. Vår läxa- tror jag- är att oavsett vad man tycker om religion, kristendom etc. så är det inte religionen i sig som skyddar mot det ”onda” (lidande)- utan tron på att den gör det. Det är inte bibelordet i sig som är det magiska. Tro är det som spelar roll i slutändan- inte fakta. För det jag tror på är verklighet för mig.

The Exorcism of Emily Rose

Kan man casta 35 stora egon i en liten smal film? Tydligen, om man heter Robert Altman och vill göra ett kostym-mysterium berättat med hjälp av tjänstefolk i en värld fylld av snobbar i 30-talets England. Välbärgade familjen McCordle har bjudit in eliten och deras pigor och betjänter för ett jaktäventyr och övernattning i sitt gigantiska hus. Vi får följa grevar, grevinnor och baronessor i det sociala spel som pågår. Vi lär känna allas personligheter och dess skelett i garderoben och klimax uppstår då husets herre blir mördad.
Gosford Park är ett smygironiskt kostymdrama med en lågmäld mordgåta där det viktigaste är att mordet begicks, inte vem som begick det. Det vimlar av bekanta ansikten filmen igenom och det är omöjligt att säga att en karaktär är viktigare än en annan, alla har sin baktanke och sina problem i det minisamhälle huset representerar. Varje karaktär gestaltas av en stor skådespelare men i blygsam skepnad: ingen gör anspråk på för mycket utrymme utan alla berättar tillsammans en historia, förmodligen något som regissören Robert Altman ska ta kredit för.
Filmen har ett ganska händelselöst tempo med mycket dialog och lever inte riktigt upp till sin genrebenämning ”thriller”-ibland säger förnuftet till och med att det är tråkigt. Samtidigt är det något som gör att man inte vill att filmen ska ta slut, Altman får en att känna det som om man är en del av tjänstefolket och således också en del av historien…man får separationsångest mot slutet och vill bara hoppa in i en av bilarna och lära känna karaktärerna mer. Konkret skulle jag inte kunna argumentera för mer än en 3:a, utifrån ett abstrakt perspektiv är den värd mer.

Gosford Park (2001)

Roman Polanskis klassiker från 1965 är nu släppt på dvd i den snyggaste svenska utgåva jag sett på länge. Att den som vanligt är “snål” och tråkig med noll extramaterial kan jag kanske bortse ifrån eftersom den lyxiga kartongen ligger så bra i handen. Den är så len att jag knappt kan sluta känna på den ;). Men det är ju insidan som räknas! Att se något som man länge velat se får alltid förväntningarna att slå i taket och oftast blir man mest besviken. Pappan till Rosemary’s baby och The Ninth gate kan väl aldrig gjort något mindre spektakulärt? (Hmm..ok Pianisten var väl inte något utöver det vanliga egentligen…)

Repulsion låter oss dyka rakt in i sinnet hos den blyga och sexuellt hämmande Carol, som spelas av en ung och slående vacker Catherine Deneuve. Hon bor hos sin syster som…

Läs resten av den flimriga recensionen här.

Chuck Barris är en man utan särskilda talanger som kämpar med kvinnor, karriären och sina tankar. Med en fot i tv-världen och en fot i mördar-världen försöker han balansera sin tillvaro och få utlopp för sin komplexa insida. George Clooney gör regidebut med denna verklighetsinspirerade film om skaparen av tv-program som ”The dating game” och ”The newlywed game”.

Biopics kan lätt bli överdrivna eller moraliserande. I detta fallet får vi en film som balanserar fint mellan sentimentalitet och framgång. Confessions of a dangerous mind har en ironisk underton som stundtals roar enormt men dalar stundtals och blir ibland riktigt oengagerande. Filmen känns ganska ojämn. Clooney gör ett bra jobb med snygga kameravinklar och genomarbetad personregi. Musiken är välanvänd- lite för välanvänd och det blir övertydligt istället för subtilt. Störigt. Vi får lite välkända gästspel: Maggie Gyllenhaal, Julia Roberts, Drew Barrymore och Rutger Hauer. Clooney själv gör en bra insats i en biroll som CIA agent.

I det stora hela en ok film, lite berg-och-dal-bana i utförandet. Ett halvbra manus fyllt med superskådisar.

Confessions of a dangerous mind (2002)

Att se en film där underbarnet Dakota Fanning är med är alltid ett nöje. Oftast överglänser hon sina vuxna, mer erfarna skådespelarkollegor, som t ex i ”War of the worlds”. I ”I am Sam” tar hon jämna kliv bredvid Sean Penn, Michelle Pfeiffer och Laura Dern. De är alla lysande i sina tolkningar i ett manus där karaktärerna är mer lika än olika. Filmen handlar om efterblivne Sam (Penn) som blir ensamstående pappa till Lucy. De problem som brukar tas upp i liknande filmer tas upp här också, men sentimentaliteten uteblir. Skildringen av historien känns realistisk istället för den vanligtvis naiva bilden att ”handikappade ska ha lika rätt till sina barn”. Här berörs både glädjeämnen och problemområden med att ha förståndshandikappade föräldrar. Jag brukar inte vara en stor fan av dessa filmer men här grät jag större delen av de 2 timmarna filmen rullade. Det var berörande på många punkter, främst på grund av ett välskrivet manus med mänskliga karaktärer de flesta kan identifiera sig med i dagens samhälle. En film där tankarna på teknisk precision och regissörsinsatser försvann helt och hållet till förmån för historien och karaktärerna. Precis som det ska vara.

I am Sam (2001)

aka ”Den som Cronenberg gjorde, 1996″

Denna film handlar även den- som titeln indikerar- om krockar men från ett annat perspektiv än den överskattade rullen från 2005 med samma namn. Vi får en säregen skildring av bilkrockar men ur perspektivet fetish. Ett par är med i en bilolycka och upptäcker att de efteråt tänder på situationen, de hittar en grupp likasinnade som tillsammans utforskar sexuella upplevelser i samband med fordon och krasher. Gruppen leds av Vaughan vars hobby är att återskapa dödliga bilkrasher med kändisar, vilket senare blir till en olustig känsla av besatthet.

Den HÄR däremot (kontra Crash)- är genialisk i mitt tycke och det är inte konstigt att den vann pris i Cannes. Cronenberg utforskar modigt sexuell upphetsning kontra känslor inför döden. Man kastas mellan illamående och lust, spänning och misär. Filmen känns både långsam och snabb: upplevelsen är total. Debrah Kara Unger, James Spader, Holly Hunter och Roseanna Arquette tolkar sina komplexa karaktärer med originalitet och talang. Mycket naket, sex, blod och krockar- en kombination få vågar sig på. (Cronenberg och Lynch är förmodligen de enda ;) ).

”After being bombarded endlessly by road safety propaganda, it’s almost a relief to have found myself in an actual accident.” James Ballard (James Spader)

Crash

Scarlett Johansson och Jonathan Rhys-Meyers möts i denna ”matchmaking” film av Woody Allen. Min första tanke var att det här är ju nästan som match.com ;). Chris Wilton (Rhys-Meyers) är en avdankad tennisspelaren som försörjer sig på att ge tennislektioner till socitetsfolk. Han är uppvuxen i ett fattigt hem och han har för avsikt att göra det bättre för sig. På planen träffar han Tom som presenterar honom för systern Chloe. Det ena leder till det andra och Chris blir medbjuden till familjens lantliga egendom. Där stöter han på vackra Nola som visar sig vara Chris fästmö. Vi får ett familjedrama där Chris spelar ett dubbelspel: passion vs. rikedom.
Filmen handlar inte bara om dating ;)- den handlar också om faran att små brott lätt blir till stora i arbetet med att dölja dem. Det är precis vad otrogne Chris wilton (Rhys-Meyers) får erfara när han kämpar för att behålla sitt jetsetliv han erövrat via giftemål, samtidigt som han träffar drömkvinnan (Johansson) på lunchen. Match Points första timma är ett långsamt förutsägbart drama som ändå lyckas hålla intresset vid liv. Det kan vara så att Allen vänder det där som egentligen saknas i filmen till ett användbart verktyg. Sista delen av filmen har en helt annan fart och jag kände mig inte alls förberedd på händelserna trots att de var siade en bra stund i förväg. Rhys-Meyers och Johansson spelar båda ok Det hela blir smått obehagligt och jag fick kämpa mot impulserna att snabbspola slutet. Jag kanske är hård- men trots en ganska bra premiss, bra regi och inte helt tokiga skådisar så känns det ganska tråkigt och intetsägande i sista ändan.

Match Point