Flimrigt.se

Med sina 2 timmar och 30 minuter av konstant transformerande, klink och ultra-snabba fightingscener med utomjordingssrobotar är Transformers: De besegrades hämnd det ultimata verktyget att visa vad hemmabion går för. Men lever den upp till sig själv?

Denna gång ska vår hjälte Sam Witwicky äntligen få ett normalt tonårsliv och börja college. Även om detta för komedi-föräldrarna är så nära jordens undergång man kan komma, finns det mer allvarliga strider runt hörnet. Decepticons har nämligen av flera anledningar inte ännu lämnat jorden; Resten av den förmodligen väldigt snabbt ihopkokade handlingen känns bara som en ursäkt att föra ihop Hasbro-figurerna i strider. Denna gång uteblir både rysningarna av välbehag och de stående hårstråna på slutet. Inte ens Linkin Park lever upp till sig själva. Vad beror detta på?

Ett: kopia. Bay har tagit exakt samma struktur som i Transformers. EXAKT! Klocka filmerna och jämför! Jag skulle tro att det på minuten lika.

Två: filmen har fått en rejäl släng av ”Balthazar-sjukan”, den epidemi som just nu sveper över filmvärlden. Filmens enorma längd till trots finns det inte tid för alla mängder slutsatser som ska dras och följaktligen hoppar vi känguru mellan action-episoderna och spänningen däremellan försvinner. Den nödvändiga informationen och lösningarna kommer lite väl lätt till våra hjältar respektive bovar – om den kommer alls. Har man struntat i luckorna med mening?

Tre: de snygga bilderna till trots blir jag blir immun mot actionscenerna. Det är inte tufft längre – gäääsp! Vi vet att ni kan animera! Vi vet att ni är bra på bildkompositioner! Utveckling tack!

Fyra: 150 minuter av LeBoufs tefatsögon och Fox playboy-poser med plutande läppar gör mig lätt illamående och kärleksscenen mellan Sam och Mikaela skulle strukits. Det kan vara det fånigaste jag sett på länge. En efterföljande bildsekvens på vågor mot en klippa var det enda som saknades. *kvälvningar*.

Bay ska naturligtvis ha en eloge för sitt oslagbara recept av storslagna actionscener i kombination med under bältet-humor. Även om vi har sett det innan så funkar det. Stundtals blir jag helt uppslukad och köper totalt karaktärernas jönseri, även om humorn är mindre frekvent och lite mindre överraskande. Jag skrattar högt flera gånger åt fyndiga lösningar och mini-twistar – även om jag saknar den mängd fiffiga filmreferenser ettan bjöd på.

Jag vill även ge en ros till manusförfattarna, då filmen trots action och humor med lite goodwill kan göras riktigt djup. (Haha) Dialogen är välskriven och många konflikter är igång, inte minst det härliga familjedramat. (Bortsett från hålen i själva intrigen.)

Trots stencilering av den första filmen är Transformers: de besegrades hämnd underhållande som sig bör. Men när slutstriden kommer har salongens besökare myror där bak istället för nålar. 2 timmar och 30 minuter är för långt för en kopia. Följdaktligen ligger alla hårstrån på min kropp kvar denna gång när Optimus Prime kör sitt avslutningstal.

Ps. Den svenska titeln inte inte lika fyndig som originalet: Transformers: Revenge of the fallen.

Quantum: Minsta enheten av någonting – tänk kvantfysik (Tror jag…) Solace: tröst.

Pre-casino royale var jag aldrig någon direkt bond-fan. Faktum är att de senare filmernas orgie i osannolikhet fick mig att inte vilja se någon av dem alls. Sen tog Craig över som Bond och man gjorde en reboot på manuset. Förutom mer komplicerade titlar och en mera lågmäld bond uteslöt man båtar på land och diverse annat plink-plonk. Detta passade mig alldeles utmärkt och ända sen eftertexterna av Casino Royale har jag längtat efter denna stund.

Hur är det då med Quantum of Solace? Förutom att filmen har något av de snyggare förtexterna hittills, samt Daniel Craigs Bond, är det ganska ljummet. Marc Forster går rakt i den fälla som Martin Campbell gillrade åt honom med Casino Royale: Ååå folk gillade actionscenen på byggställningen – då gör vi några likadana här men byter ut klätterställningen mot något annat. Och istället för att ha de två sedvanliga duell-action-scenerna med Bond (en i början och en i slutet) stoppar vi in 15 såna så kan vi fylla ut med lite handling emellan: miljöhotet är hett, ta lite sånt, CIA är alltid spännande plus en skurk med skojig brytning. Släng in en med legohår också, så blir det extra spännande…Vilken bra ide! Supertufft. Visst blir det spännande – men helt utan spänning!

Mitt i alla explosioner och action-dueller anar jag en liten tunn tråd: Bond vill såklart hämnas Vespers död samtidigt som han får veta att gänget förre skurken arbetade åt är större och har mer koll än vad de trott. På vägen upp mot ärkeskurken Greene stöter vår hjälte på ultra-tjejen Camille som naturligtvis har sin egen agenda och inte faller för Bonds charm.

Förutom att handlingen är tunn är inte dialogen lika njutbar som den jag förälskade mig i under föregångaren: mot mitten av filmen får Craig lite roligt att framföra, men udden saknas. Jag ser inga fyrverkerier när det gäller hantverket heller: vissa parallellklippningar -som iofs är ganska snygga – känns mest utslitna och blasé, de hör inte hemma i Quantum of Solace daterad 2008. Det var coolt i Nikita 1990 (inget ont om den filmen ;)).

Men visst, även om det tar mig en stund att hitta Bond-känslan är Quantum of Solace underhållande och vid ett par tillfällen lite smårolig. Men den reduceras till en actionfilm i mängden. Bonds rollkaraktär har blivit actionhjälte och jag skyller allt på Marc Forster (Craig gör filmen): Någon vodka martini kan jag inte minnas att han dricker och tuffa gadgets är det ont om. Har de vetenskapliga rådgivarna sagt upp sig?

Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman – fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer…

Read more

Da ta ta taa daaaaa, da ta daa. [höjning] Da ta ta taa daaaaa, da ta taa taa daaaaa da. Mmm. Harrison Ford har nu – 27 år efter Raiders of the Lost Ark – dammat av både sig själv och piskan och ger sig ut på ett äventyr involverande en mystisk jättedödskalle av kristall, en James Dean look-a-like, en ukrainsk satmara och en övergiven söt flamma från tidigare äventyr. Blanda in lite pengar och fantasi i form av Steven Spielberg och George Lucas så får du Indy anno 2008.

Filmen inleds med storslagna vyer och klockrena bildutsnitt och det verkar lovande. Magin byts emellertid ut mot skepsism när Spielberg lite för snabbt börjar spela på gamla meriter: med en lite för storslagen rörelse sätter Indy på sig hatten och lyfter ansiktet samtidigt som vi hör den berömda slingan i bakgrunden. Dock så blir jag återigen mer positiv allteftersom Spielberg bygger upp spänningen, något som han bemästrar fullt ut.

I Indiana Jones & kristalldödskallens rike går Spielberg tillbaks till sina rötter på fler sätt än ett. [Mer än så säger jag inte]. Han visar också vilken naturbegåvning han är när det gäller filmskapande: Spielberg har inte bara har placerat handlingen i 50-talet och kryddat det med rekvisita som kläder och bilar etc, han har löpt linan ut och använt en ljussättning och ett sätt att arbeta med kameran som omsluter publiken och drar oss in årtiondet.

Filmens ensemble funkar överlag fint: Fyra skådisar en ska bort. Gissa vem? Harrison Ford har lite ”hej och hå”- känsla över vissa scener men han är ju trots allt Indiana Jones oavsett ålder och i slutet är jag ändå övertygad. Tillsammans med Shia LeBouf är duon komplett. Mamma Karen Allen är ett vitaminpiller i sammanhanget, henne vill man gärna se mer av. Vem ska då bort? Jo, Cate Blanchett: Jag gillar henne mycket annars och hon är duktig, men här känns hon helt malplacerad. Det är svårt att koppla bort ”Cate Blanchett” till förmån för elaka Irina. Den svårlösta gåtan hur hon hamnade i en äventyrsfilm á la Spielberg ockuperar mina tankar när hon syns i bild.

Indiana Jones 4 har många förtjänster: regin, skådisarna och effekterna. Dock så har manuset en del brister och många repliker kan förutsägas långt i förväg: humorn är lite torr och förlegad och det känns mer riktat åt de som såg första filmen på bio som unga vuxna. Spielberg skulle även med framgång kunna tona ner sin kärlek för djurtematik. Detta går dock hem hos fjortisarna på raden bakom som lydigt hänger med reaktionerna Spielberg vill få fram. Men visst finns det stunder när det är småkul även för en 70-talist, och spänningen är det inget fel på. Jag är road speltiden ut, men en gång räcker.

Indiana Jones & kristalldödskallens rike

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då…) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska “störd” humor iofs ;).

Sukiyaki Western Django (2007)

95% av biosalongerna runt om i sverige tycks visa Arn – Tempelriddaren, hur många kopior finns egentligen av filmen?

Filmutbudet i min småstadsidyll var i helgen ganska begränsat och utan mycket val beskådade jag Joakim Nätterqvist, Stellan Skarsgård och resten av Sveriges skådespelarelit föra över Jan Guillious historia om västgötapojken Arn och hans tempelriddaräventyr till vita duken. Jag ska direkt säga att jag inte läst böckerna så min förförståelse var lika med noll – därmed också förväntningarna. Nja, nte helt sant – alla finansiärer i norden tycks ha skjutit till pengar så visst fanns det lite fjärilar i magen!

Med massiv budget blir det en mustig film? Visst, ges en känsla av episk storslagenhet när inledningens mäktiga voiceover sätter igång, men jag får också en känsla av tv-produktion och Bröderna Lejonhjärta. Någonting saknas. Detta någonting håller sig borta under en stor del av filmen där tempot långsamt hankar sig fram likt en snigel på färd en regnig sommardag. Det vackra fotot över det svenska landskapet och flickornas krusade hår räcker inte riktigt för att få mig intresserad i karaktärernas öden och företaganden. Inte heller sporadisk blodutgjutelse, särskilt inte när en bön till Jungfru Maria fixar allt.

Efter ungefär halva speltiden vänder tristessen och spänningen tar över träsmaken där bak. Vissa stunder av Arn- Tempelriddaren är ganska bra och Joakim Nätterqvist glimtar då och då till i sin huvudroll. (Notera även Bibi ”Bergman” Andersson som chefs-nunna!)

Som helhet är filmen ganska ojämn- det är ett bra försök och det märks att produktionen är påkostad, fotot är som nämts vackert men stundtals är storyn tunn och dialogen smått lustig. Superfina bilder på vita duken räcker inte för att lyfta en halvbra film och jag kommer inte springa benen av mig för att se uppföljaren.

ps. En sak är dock säker, Arn- tempelriddaren hade varit bättre att skicka till Oscarjuryn än Fares skrammelhistoria Leo…

Den nya James Bond har han kallats, Jason Bourne. Själv tycker jag att han med sin “jag-hamnar-aldrig-i-knipa-jag-löser-allt-med-vad-som-finns”-attityd börjar likna MacGyver. Tuggummi och gem lika med bomb. Typ.

I den tredje filmen har Bourne varit på rymmen ett bra tag och tvingas nu gå till botten med vem han är och varför han så kallblodigt mördar utan att veta varför. I något som liknar en guidad tur av europeiska städer, kommer han närmare och närmare roten av problemet och ju mer det bränns desto mer explosioner, pang pang och skurkar.

Det är detta som är filmens största dilemma: han är nära lösningen hela tiden. Det är jättehögt tempo, jätteeeeehögt tempo, men det är samma tempo hela tiden. Bourne Ultimatum saknar således helt kontraster: föreställ er en festmåltid där allt smakar likadant. Det blir olidligt tråkigt. Inte ens de extrema närbilderna på Matt Damons, Julia Stiles eller Joan Allens porer kan locka fram dynamiken eller känslorna hos mig. Tiden då skakig handkamera användes med måtta är tydligen också förbi (om den någonsin funnits ;) ).

Matt Damons insats är helt ok och vi kan väl alla vara överens om att Bruce Willis inte längre kommer kunna välja och vraka bland de slitna olyckliga actionhjältekaraktärerna- han har fått konkurrens. Joan Allen lyckas riktigt bra med sin könstympade kvinnokaraktär mitt bland maktgalna CIA män.

Det enda som är riktigt bra med Bourne Ultimatum är att vi äntligen får reda på vem individen bakom Jason Bourne är, detta kunde dock med fördel gjorts på mycket kortare tid – utan att skicka ut actionscener och ljudeffekter som om de vore strössel under två långa timmar. Till slut är jag så bedövad att mycket lite berör mig. Jag är frestad att sätta en tvåa, men filmen har sina trevliga stunder som höjer betyget. Den tekniska kvaliteten är som väntat hög och det kanske är det man väntar sig när man går och ser sista delen i en action trilogi?

The Bourne Ultimatum (2007)

Paramount och Dreamworks har gått ihop för att ge de gamla 80-tals leksakerna övertygande liv, och i registolen har Michael Bay fått göra ytterligare en actionfilm á la grand style: Transformers är en salig blandning av Independence Day, Terminator, E.T, Armageddon och så en släng av Hotet från underjorden mixat med allt möjligt troligt och otroligt, spännande och komiskt. Om man tänker efter är filmen föga nyskapande, men det gör inget, för det blir väldigt underhållande. Jag skrattade i stort sett hela tiden (förutom när det var allvarligt och spännande).
Något underbart är att vi slipper viftande flaggor och Amerikanska flottan “saves the day”. Här är det bara en sak som gäller – rädda mänskligheten. Sen att det råkar infinna sig lite militärer och att de råkar vara från USA är inte så konstigt (eftersom filmen utspelar sig där). Tvärtemot så får Bay in lite subtila kängor till sin regering i fråga om utrikespolitik.

Actionscenerna slår Die hard 4 då de är mer välregisserade och tro det eller ej liiiiiite mer realistiska. Det är förvisso både fascinerande och lite tråkigt att stora robotar beter sig som poliserna i en actionfilm – det skulle vara intressant om någon vågade gå ifrån detta i framtiden.

För oss som inte kan leva på enbart hårdsmält föda av metall mot metall, pangpang och biljakter finns det gott om annat trevligt. Humorn flödar och Shia LeBeouf i rollen som den unge Sam är riktigt rolig och tar komiken i manuset upp till nästa våning. Det vimlar även av filmreferenser och Bay får till och med in både kängor och hyllningar till sig själv.

Det finns lite nackdelar med filmen: Transformers är, precis som många andra filmer idag, lite för lång och vissa voiceovers är larviga och överflödiga – vi fattar ändå. Slutet är på grund av detta lite tveksamt, även om det som precis allt annat i filmen görs med glimten i ögat.

Sammanfattningsvis blev jag mycket road och om filmen kan få publikens ögon att tåra sig över en robot – då är den lite bra i allafall! Och alla pretto-cineaster som tar sig själva på alldeles för stort allvar får säga vad de vill – men Michael Bay kan både roa och beröra med film. Hoppas han gör ett drama nästa gång (haha). (Ja, det kankske är aningens för högt betyg, men jag tycker inte ett lägre skulle motsvara min upplevelse! =) Filmen är ju trots allt mycket häftigare än armageddon ;)).

Transformers (2007)

Jag har en pirrig känsla i magtrakten när jag sätter mig i biostolen, ska vi få en Die Hard-upplevelse? Jag glömmer bort oron ganska snabbt och pirret ersätts av ett accepterande av det faktum att Live free or Die Hard (eller Die hard 4.0 som den så vitsigt fått heta här i du gamla, du fria – land) är ganska ok. Det är ju ingen Die hard 1 eller 3, men i uppföljar- och remaketider har man ändå lyckats återskapa en del av originalkänslan.

Indränkt i alldeles för många och överdimensionerade actionsekvenser finns – om man letar länge nog – en story. Det är datasnillet Thomas Gabriel (Timothy Olyphant) som är besviken på sin regering och beslutar sig för att slå ut hela infrastrukturen. Till sin hjälp har han ett datasnille (som är smartare än honom själv) och en hel bunt hjälpredor som lyder minsta vink. John McLane hamnar som vanligt mitt i smeten då han får uppdraget att hämta hem datanörden Matt Farrell (Justin Long) som har större del i terrorattacken än vad både han själv och polisen först inser.
Die Hard 4.0 börjar trevande med en något uppstyltad dialog, men blir mer och mer underhållande. Willis karaktär känns väl igen från både de första filmerna och alla andra filmer han någonsin gjort (*s*). Justin Long regerar som datanörd och sidekick och fungerar väl ihop med Willis, det är just denna kombination som ger filmen sitt framåtdriv. Actionscenerna är snygga men lite vääääl överdrivna och känns i många fall rakt kopierade från antingen Terminator 2 eller Matrix. (Utmana dig själv…hur många Terminator 2 referenser kan du hitta? =)) Det känns inte alltid Die Hard – om ni förstår vad jag menar…Ett stort plus är Kevin Smith som äger i sin cameo som datanördarnas konung. Se och njut.

Filmen är en stentuff superaction som stundtals bara blir för mycket, Willis borde ha dött flera gånger om. (Och nu menar jag inte så där lekfullt överdrivet utan han borde verkligen ha krossat varje organ i sin kropp). Willis och Long tillsammans med en hel del småskojiga rubriker och en och annan bra actionscen gör ändå filmen underhållande som helhet.

Live free or Die Hard (Die Hard 4.0) (2007)

PS. Visst är det snyggt med vita tänder men nu blir det larvigt…vi ska inte bli bländade! Mitt sällskap noterade även att ögonvitorna var lite väl självlysande så det är möjligt att någon mixtrat lite…men till vilken nytta?