Flimrigt.se

De senaste åren har jag undvikit bond-filmerna som pesten. När det blir fööööör överdrivet tappar jag helt enkelt intresset, så i de fallen spelar det ingen roll hur snygg Bond är. När jag fick höra att vi fått en ny skådis och att den nya filmen enligt rykten skulle bli lite mer traditionell tyckte jag att det lät lovande. Casino Royale tar oss med från början i historien om James Bond, när han precis blivit befordrad till 00-agent: Med rätt att döda.

Att titta på bondrulle anno 2006 kändes som en skön förälskelse som väcks vid det snygga introt och bara förstärks filmen igenom. Filmen är underfyndig och återger Bond den förlorade trovärdigheten. Casino Royal visar inte en manschauvenistisk bond utan en agent som blivit sårad- självsäkerhet som självförsvar med andra ord. Vissa hävdar att Daniel Craig skulle vara en sämre bond för att han är blond…näää men kom igen. Craigs karisma överträffar hans utseende och han gör ett ypperligt jobb med skådespeleriet. En bra Bond! Det är också skönt att slippa en plastikopereradbond-brud som struttar omkring i bikini hela dagarna, att vila ögonen på Fröken Green är bara en fröjd. Här är det inget konstgjort silikon eller muskler producerade genom överdriven träning och privatkockar. Mads Mikkelsen hamnar inte långt efter i prestationsskalan han heller.

Det finns två aber i denna film: Bond-låten saknar helt magin som en sådan ska ha. Det känns tamt och oengagerande, då är det tur att filmen underhåller på egenhand så att man glömmer bort det efter en stund. EDIT: Ok, har lyssnat på låten igen…och den är inte fullt så hemskt som jag fick det att låta…början är riktigt skön…men den kommer inte riktigt igång…refrängen faller platt i allafall.

Och så dilemma nummer två: om man listar ut alla twistar långt i förväg, är rullen förutsägbar eller har jag bara tur? Eller har man sett för mycket film och därav ser alla planteringar? Eller var ljudet för högt och skråligt så att man inte kunde leva sig in i filmen ordentligt? Mycket kan det vara som påverkar, kort och gott: Trots att den är förutsägbar är Casino Royal på det hela taget en underhållande film med vackra människor och härlig bond-känsla som jag kan tänka mig att se igen.

Casino Royale (2006)

Känner ni till regissören till höjdarfilmer som ”Love, sex and murder”, ”Soccer dog: the movie” och ”In enemy hands”? Inte jag heller. Tony giglio. Här kommer i allafall lite tankar kring hans senaste film, action-drama-thrillern ”Chaos” från i år. Det är på ytan en klassisk rånarfilm där två poliser blir inkallade att förhandla med skurkarna och rädda gisslan vid ett bankrån. Den gamla räven med ett rejält förflutet och ett misslyckat gisslandrama bakom sig ska samarbeta med en nykomling. Efter att de blivit lurade i en fälla börjar de se mönster i kaoset och se helheten…

Och många klyschor blir det. Jason Statham (som tidigar förgyllt vår vardag med huvudrollerna i ”Transporter” och ”Transporter 2″) är mer parodi på sig själv än någonsin. Han har fler klyschiga repliker än vad Bruce Willis har under hela sin karriär. Statham glömmer även bort att han ska tala med amerikansk accent varpå hans brittiska ‘r’ smyger sig in i bland. Regissören tycks inte vara uppmärksam på det heller. Hahaha roligt. Som skurk får vi se Wesley ”Passenger 57″ Snipes som anmärkningsvärt har vitare tänder än någonsin. Annars har jag inte så mycket att säga om honom. Ryan Phillipe som jag tycker borde kunna åstadkomma bättre erbjudanden än så här gör en hyfsad insats men den här filmen går inte rädda upp ur tråkigheterna. Känner ni för att se en action/thriller med hyfsad budget där de bakat in så mycket av standardingredienser som speltiden tillåter så se ”Chaos”. Vill ni se en smart, fyndig och överraskande action/thriller- se något annat. Musiken var visserligen rätt ok ;).

Chaos

*Snörvel host host* När jag äntligen tänkte börja blogga på allvar igen blir jag sjuk. Det har inte blivit så mycket film dock, så nu när jag kommit upp ur soffan ska jag trösta er med en recension av ett egenhändigt kultförklarat mästerverk! The Ugly handlar om seriemördaren Simon som de senaste åren varit intagen vid ett mentalsjukhus. Psykologen Karen vill göra ett försök att nå fram till honom och får tillåtelse att göra ett antal intervjuer. Vi får se flashbacks av Simons tidigare liv och mord samtidigt som en del udda karaktärer figurerar på institutionen.

Denna independent film från Nya Zeeland etsar sig fast på näthinnan och sticker ut från mängden på flera sätt. Bildspråket är fiffigt använt och allt blod i filmen är svart. Snyggt! Symbolik och metaforer används friskt och färgerna rött och blått förekommer frekvent. (Hör gärna av er ifall ni vet vad det betyder för det har jag inte kommit på någon bra förklaring till ;).) Bra skådespeleri! Vi får följa med in i simons värld och uppleva hans hjärnspöken, historien är i princip minnessekvenser berättad av en mentalsjuk människas perspektiv. Kan vi verkligen lita på det vi ser? Hur vet vi vad som är sant? Lyckas Karen ta sig in i Simons psyke eller leker han bara med henne medan han tar sig in i hennes? Vilka är skötarna som dagligen misshandlar Simon? Filmen är en estetisk och intellektuell fest där vad som helst är möjligt…

The Ugly

Tv-tablån kallade ”The Day after Tomorrow” för ”specialeffekt-kavalkad”, jag skulle vilja använda effekt-orgie. Filmen spelades nog in framför en bluescreen (green-), om ens skådisarna är verkliga. ;). Skämt åsido. Jag måste säga att filmen översteg mina förväntningar. De var dock inte höga. Specialeffekterna är riktigt riktigt snygga (men det fanns uppenbarligen inga pengar kvar till vargarna…) även om historien har lika många luckor som adventskalendern. Men vad vet jag- jag är inte meterolog. (Känns otroligt att man kan skydda sig mot 130 minusgrader genom att tända en brasa…) Har vi sett ett par katastroffilmer tidigare behöver vi inte tänka så mycket- vi vet vad som kommer hända instinktivt. Händelseförloppet är välkänt: blinkande datorskärmar, nervösa ironiska skämt om det stundande, en goofy hjälte inser faktum, någon-president-gubbe-ska-övertalas-misslyckas, katastrofen sker, presidenten får träffas, blir övertalad, den misstrodde hjälten får upprättad status osv osv. Detta är inget att lägga ut bio-pengar för, men det funkar på lördag eftermiddag. I rollerna ser vi Dennis Quaid, Jake gyllenhaal, Emily rossum och Sela Ward. Flimrigt tycker även det är roligt att se Kenneth Welsh (Windom Earle, Twin Peaks) i rollen som Vice President.

Denna film sätter vår långa kalla vinter i ett helt nytt perspektiv, det är också det filmer av det här slaget gör: Ger oss nya perspektiv på vår tillvaro och framtida tragedier. Det kommer att sluta lyckligt! Wohoo!!!

The Day After Tomorrow

Med samma tema och samma underfyndiga humor som i ovan nämnda spel tas vi med på ett spännande äventyr till havs. I Pirates of the Carribbean visar Johnny Depp (Captain Sparrow) vilket enastående geni han är. Med små ansiktsuttryck och ett detaljerat kroppspråk lyfter han scen efter scen från att vara lite småkul till att locka till gapskratt. Han borde få alla priser som finns! I filmen får vi följa Captain Jack Sparrow (Johnny Depp) och Will Turner (Orlando Bloom) på deras uppdrag att rädda Elizabeth Swann (Keira Knightley) från den elake piraten Barbossa (Geoffrey Rush). På vägen upptäcker de att Barbossa och hans besättning inte är som vanliga pirater…I en av birollerna visar Jack Davenport, som spelar huvudrollen i Coupling, att han kan spela komedi även i längre format. Orlando Bloom är som vanligt bättre än vad kritikerna säger och Keira Knightley…hm…njäe jag vet inte…ja jo hon funkar. Hon har aldrig övertygat mig bara…Effekterna är superbra och musiken är precis så pampig den förväntas vara. När eftertexterna börjar rulla blir man inte förvånad att Jerry Bruckheimer haft ett finger med i spelet. Han kan styra upp underhållning han! :D

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl

Jag upptäckte att höjdarfilmen ”Lord of War” endast fått några rader tilsammans med två andra filmer och beslutade mig för att den bör få en egen plats. Lord of war är nämligen godis både för ögat och sinnet, från ruta ett till eftertexterna. Vi får följa Yuri Orlov (Nicholas Cage) och hans resa i karriären till en av de mäktigaste och följdaktligen mest anlitade vapensmugglarna på detta klot. Väl på toppen konfronteras Orlov både fysiskt och moraliskt för sitt handlande. Balansgången mellan familjelivet och affärslivet börjar vackla och familjen där hemma undrar vad han egentligen arbetar med. Filmen är en ironisk, komisk och politiskt inkorrekt (tack för det!!) skildring med många lager. En modell för hur politiska frågor kan behandlas utan att det blir buuuuhuuuu och pekfingret åt publiken. [t ex handla med vapen är dåligt fyyyyy] Nä här handlar det om en film som med mycket bra skådespeleri, musik, klippning och ett manus som etsar sig fast på näthinnan och i magtrakten men inte minst i förnuftet. Cage visar att han kan skådespela på ”riktigt”, fast det visste vi ju redan i Wild at heart. För regin står relativt okände Andrew Niccol- han har tidigare mest ägnat sig åt att skriva manus (senast ”The Terminal”). Jag hoppas dock han intar stolen och megafonen fler gånger!

Lord of War

Detta kunde blivit så bra!! Vi grymma thrillerscener där den olidliga spänningen successivt byggs upp, där vi inte vet vem som är ond, god eller ens mittemellan. Inflikade mellan dessa scener har vi action/fighting sekvenser. De är väl bra isig, det är bara sättet de är filmade på som stör. Visst det är snyggt och häftigt- men i en annan film!!! De är filmade på ett sätt som får Matt Damons karaktär att se närmast övermänsklig ut, det är lite matrix över dem, eller varför inte turtles… ;]. Nej, dessa scener fungerar inte i filmen och inte heller går de ihop med Damon som skådespelare. Däremot passar han väldigt bra i övriga delar av filmen. Som Damons sidekick spelar Franka Potente (Spring Lola, Creep) en rastlös tjej som av en slump blir inblandad i vårt äventyr. Hon överraskar! En biroll trodde jag spelades av Eddie Murphy på speed + voiceover- men det visade sig senare vara en av skådisarna från Lost. Chris Cooper (American Beauty mfl) spelar bra som CIA-gubbe med makt, han har en av de lugnaste röster jag har hört för övrigt. De snygga för- och eftertexterna lurade mig nästan att ge den högt betyg- är man svag för grafik så är man. Förvisso underhållande- men jag sörjer, för det kunde blivit en storfilm. Synd att inte regissören valde att tona ner fightingscenerna och fördjupa spänningen istället. Misstolka inte- jag tycker fightingscenerna ska vara kvar- de fyller in funktion i skildringen av Damons karaktär- men de borde regisseras om. Slutet var…hmm..ja…Wait for part 2!!! Men vänta…den finns ju redan! Får kasta mig över den på en gång…

The Bourne Identity

Ps. såg just att denna film går på söndag kl. 21.00 i TV4

Vi ser Orlando Bloom i rollen som Balian som tar sig an sin fars önskan att skydda jerusalem och dess invånare. Ur skådespelarsynpunkt kunde det blivit bra: Bloom är inte så illa som recensenterna tycker och Svenskättliga Eva Green spelar rollen som princessan Sibylla riktigt bra. Dock så känns filmen som en blek kopia av sina föregångare i genren (förr-i-tiden-med-svärd-filmer). Det finns inte mycket som engagerar- dessutom är den 145 minuter lång!!! Om den klipps ner till 100 kanske det skulle bli bättre. Ett plus för att regissören Ridley Scott vågar ta ut svängarna i alla slag som utkämpas: det sparas inte på blod och kroppsdelseffekter. Inte för att det i sig betyder att filmen blir bra- men det tar bort lite av den grå trista långtråkiga känslan hela kroppen drabbas av vid blotta åsynen av denna film. Kanske är det för att flimrigt inte är stor fan av krigsfilmer- och detta är en krigsfilm om ett av slagen i Jerusalems historia. Och igen: den är 145 minuter!!! Och varför pratar de alltid brittisk Engelska i filmer som utspelar sig i en svunnen tid? OM de mot förmodan talade Engelska så var det knappast dagens brittiska Engelska- tvärtom. Förmodligen närmare den amerikanska dialekten (då den är äldre…) Efter att jag sett denna film funderade jag på vad som gör en film bra- är det teknisk fulländning tillsammans med ett mediokert manus? Är det bra regi? Är det hur den påverkar intellektuellt, känslomässigt eller sexuellt? Förmodligen en kombination: nog för att filmen säger några kloka ord om konflikterna runt jerusalem idag, men det blir mest klyschigt. Jag kände mig inte nämnvärt påverkad av filmen- på något sätt.

Kingdom of heaven

Tony Scott vältrar sig i pang-pang, testosteron och stentuff musik i denna biopic om Domino Harvey, (dottern till skådespelaren Lawrence Harvey) som lämnade sin modellkarriär för att ägna sig åt det lite farligare yrket ”Bounty Hunter”. Massor av snabba ”coola” klipp och ”tuff” voice-over som upprepar de riktigt viktiga replikerna tills vi säkert har fattat poängen. Det blir liiite mycket, filmen hade lyfts om Scott hade lugnat ner sig lite med intrycken. Musiken är mycket bra men även den överanvänds: Ja! Vi går till bilen- det är tufft, här ska vi ha massor av musik med hög volym…*ironi* Manuset är skrivet av Richard ”Donnie Darko” Kelly, och det fungerar, men jag hade nog väntat mig lite mindre förutsägbarhet och mer nyskapande. Keira Knightley är förvisso ganska övertygande i rollen som Harvey och i en biroll ser vi Mickey Rourke som tycks fått ett uppsving i sin karriär på senare tid (Sin City etc.). Filmen fungerar som underhållning på lördagkvällen men jag kommer förmodligen ha glömt den i morrn. IRL Domino avled av en överdos i juni förra året och ska ha visat misstycke för att filmen framställer henne som heterosexuell då hon i själva verket var homosexuell.

Domino

Lördagsfilm blev denna helgen Hostage (2005) med Bruce Willis i huvudrollen. Jag förväntade mig en typiskt action/thriller á la willis, men jag fick mycket mer. Första delen var som väntat- lite klyschor och Willis spelade sin typiska småcoola roll. Sedan händer något- handlingen blir mer och mer komplex, ‘bad guys’ dyker upp till höger och vänster och det finns fler dramatiska trianglar än jag kan räkna. Willis får det riktigt knivigt och gråter!! Jag tror aldrig jag har sett honom göra det! Kort och gott- Regissören Florent Emilio Siri har gjort en innovativ (det nya inneordet…) och mångbottnad gisslanhistoria som är väldigt spännande. Willis överträffar sig själv men jag vill även lyfta hatten för Ben Foster i rollen som Marshall och som kanske gör den absolut bästa prestationen. Han är så psyko att jag inte kommer våga gå ut på flera dagar.

Hostage