Flimrigt.se

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Jag var rädd för att Guillermo del Toros Pan’s Labyrinth skulle vara en wannabe till kultverket Labyrinth från 1986: De är ljusår från varandra! De enda gemensamma nämnarna är att de har en labyrint i titlarna och har flickor i huvudrollerna.

Femton minuter in i filmen får jag plocka upp min haka från golvet. En förtrollande inledning och häpnadsväckande bildrutor får mig att sitta klistrad: Pan’s Labyrinth handlar om unga Ofelia vars största intresse är sagor och böcker. Hon tvingar haka på sin mamma då hon gift om sig med Spaniens supergeneralsom har ett kontrollbehov utan dess like. Det är hemska tider, Spanien år 1944 är i upplösningstillstånd, mamman är höggravid och mår allt annat än bra och Ofelia är fast i ett helt främmande hem med okända människor. Av en händelse får hon reda på att hon är en prinsessa från en annan värld men för att bli räddad måste hon klara några svåra uppgifter…

Pan’s labyrinth utspelar sig på två parallella plan- en ovan jord och en under jord. Den verkliga världen ovan jord är väldigt mörk och dunkel. Det är grått, regnigt och miserabelt. Stundtals blir det även ganska gorigt. I kontrast till detta får vi världen under jord som med sina behagliga färger inger en helt annat känsla. Trots några otäcka varelser existerar det inga lögner och ingen ondska: Underjorden saknar de hårda kontrasterna och de elaka sinnena från ovan jord. Denna vuxenhistoria är på ett plan ganska tråkig och ”låtsas-svår” (patetisk jesushistoria), men på ett annat mycket spännande och allegorisk. Jag väljer den senare tolkningen.

Filmen kommer säkert imponera på oscarjuryn. Pan’s Labyrinth är nominerad i kategorierna: Bästa Utländska film, Bästa make-up, Bästa originalmanus, bästa original soundtrack, Bästa foto och Bästa scenografi. Inte helt omöjligt att filmen tar hem guldklimpen i de två senare kategorierna…

Pan’s Labyrinth

Det finns många varianter för att skapa spänning i livet:hoppa bungy-jump, bestiga Mount Everest etc. Eller så kan man se om en barndomsfavorit: det kan vara ett stort trauma att upptäcka att ens favoriter inte är särskilt bra. Här visade det sig dock vara ok! Jim Henson, skaparen av mupparna, fragglarna och sesam, har gett oss med barnasinnet kvar ögongodis av annorlunda slag! En ung debuterande Jennifer Connelly spelar Sarah som alltid får ta hand om sin skrikande halvbror Tobey. En kväll får hon nog och läser en formel hon fått av trollkarlen Jareth- the Goblin King!. Han hämtar Tobey och för honom till sitt slott, Sarah ångrar sig dock och för att få tillbaks sin bror måste hon klara trollkarlens labyrint inom 13 timmar…
I sann Henson-anda får vi massor av dockor (labyrintens invånare) men de är som bilden avslöjar lite mer otäcka än i tidigare verk. Det finns dock några ’söta’ också, men så skulle jag inte låta de mindre barnen se på filmen ;)). Labyrinth har ett genomtänkt manus, finurliga effekter och suveränt bildspråk. Musiken som komponerats och även framförs av huvudrollsinnehavaren David Bowie gör sitt till för att förmedla den originella känslan. De flesta effekter är bra gjorda, speciellt i introt, andra är lite mer tidsenliga ;). Skådespeleriet är stundtals lysande och stundtals hemskt. Men det funkar ändå. Kort sagt: För oss som är svaga för talande tygbitar är det här underbart!

Labyrinth

Med stressen på topp och inspirationen på noll ska jag här försöka mig på en kortrecension!

Narnia är mitt Sagan om ringen: böckerna har blivit lästa flera gånger under skoltiden och jag satt alltid fastklistrad varje jullovsmorgon för att se serien. (Den från 80-talet) Jag förstår nu Tolkien-angängarnas nervositet när de knallade iväg för att se Jacksons tolkning av historien. Lite nervöst. Men så här i efterhand kan jag säga att jag med gläjde vigde de första 140 minuterna av söndagsmorgonen åt ”The Chronicles of Narnia: The lion, the witch and the wardrobe”. Visst vissa effekter kunde gjorts bättre eller kanske hoppats över helt, men jag tycker det är viktigt att hålla målgruppen i tankarna här. (Disney-produktion). Klippningen är rena fröjden och jag tycker regissören Andrew Adamson utnyttjar film-mediet fullt ut. Musiken ger rysningar av välbehag och är 110% stämningshöjande- även den gör små övertramp här och där- men det gör inget eftersom det i övrigt är underbart! Känslan från böckerna och de gamla serierna är väl bevarade i denna nyproducering. Skådisarna är väl iofs inte jättevassa med undatag för lilla gullungen Georgie Henley som vi säkert får se mera av i framtiden. Som liten missade jag alla moralkakor som är staplade på varandra, den övertydliga symboliken gick mig också förbi: detta blev något störande i vuxen ålder, men det är grundhistoriens defekter, inte filmens.

The Chronicles of Narnia: The Lion, the witch and the wardrobe