Flimrigt.se

Jag är så klart på plats i Sveriges framsida för att bevaka 33:e upplagan av Göteborg International Film Festival. I år skriver jag för Moviezine, och du hittar mina recensioner och rapporterhär!

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole

No comments

Att se en film efter ens ordinarie nannetid i kombination med att man är drygt 2,5 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

Lust, Caution vinner i allafall pris för årets snyggaste plansch!

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ”konst” med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ”fantastiskt abstrakt” konst. Jag säger det igen, en fyraåring!

Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ”verk”. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ”Ocean”, ”Ode to Pollock” och ”Asian feather” (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ).

Överlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.

My kid could paint that (2007)

Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då…) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska “störd” humor iofs ;).

Sukiyaki Western Django (2007)

Om man är kemist eller biolog kanske denna film är en rejäl guldklimp. Jag varken det ena eller det andra och jag konstaterar: herreeeguuuud! Varenda klocka i Göteborg stannar av denna film – så tråkig är den. Berättarrösten är ett rejält sömnpiller och tillsammans med de trista bildutsnitten, de färglösa grå miljöerna och inte att förglömma de otroligt nördiga vetenskapsmännen, finns det inte mycket som piggar upp.

Problemet kan ligga i ett för brett spektrum – vi får lära oss om hushållsdamm, byggdamm, rymddamm, regndamm etc. För det mesta sker detta genom kemiska termer som kastas på oss som strössel, via den tyska sävliga rösten. Jag vet inte om det var jag som var trött efter en lång filmdag, men filmen tycktes sakna en röd tråd och babblade mest på i cirklar. Oengagerande .

Regissören Hartmut Bitomsky har tagit ett tråkigt ämne och gjort en ännu tråkigare film om det – även om han försöker få in lite roliga sekvenser med dammsamlare och pedantiska kvinnor – så kan det inte kompensera för de resterande 80 minuterna av tråkiga utläggningar om dammprojektiler och pågående experiment. Visst fick jag en och annan insikt om vad damm kommer ifrån men det kunde skett på ett mycket mycket mycket mer spännande sätt.

Staub har sammanfattningsvis vissa små trevliga stunder men det är ingen film jag frivilligt sätter på igen.

Dust (2007)

Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort packeteringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

Lars and the real girl (2007)

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord, samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). Som tur är finner han en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli, så framtiden som en ny Jason Vorhees verkar kunna undvikas. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) och låter istället vampyrdelen fungera som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig som lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Att huvudkaraktärerna är tolv år gör ibland att filmen känns som gjord för en yngre publik (det är den inte) men överlag bidrar det bara till en djupare dimension av empati och fascination för karaktärerna. Vissa scener är lite för utdragna medan andra är något komiska (fast det var nästan bara jag som skrattade i salongen…).

I rollerna som Oscar och Eli ses Kåre Hedebrant och Lina Leandersson. Ika Nord, dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG =D vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där (En liten film om döden…).

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken. Men att se Låt den rätte komma in som film gav mig en underhållande biostund. Det är ett skönt drama med blodiga inslag! Men det är ändå med reservation jag skriver detta eftersom blotta tanken på en vampyrfilm får mig att mysa…

Låt den rätte komma in (2008)

Tidigare skådespelerskan Nicolette Krebitz levererar en ångestladdad men jordad kommentar om en kvinna som får sin tillvaro raserad: Marie och Thomas bor med sina två barn i ett gulligt litet radhus. Marie har gett upp sin karriär som musiker för att vara hemma med barnen medan Thomas fortfarande arbetar kvar vid kompaniet där de träffades. Deras äktenskap knakar i fogarna mest på grund av att det mesta är på hans villkor. En morgon upptäcker Marie att Thomas lever ett dubbelliv: i en annan del av staden har han ytterligare en uppsättning familjemedlemmar och med hennes tidigare bästa vän dessutom!

The heart is a dark forest är ett drama med en kombination av realistiska och i vissa fall surrealistiska (men effektiva) inslag, och då menar jag inte hennes teatrala återblickar utan mer vissa udda karaktärer som dyker upp. Trots att en viss ironi i filmen gör så man skrattar till ett par gånger är det är inte direkt en happy happy-film där man kommer ut ur salongen studsande och sprudlande, men däremot känns det som om man är några erfarenheter rikare: Filmen kommenterar kommunikationssvårigheter och människor som aldrig ser något ur sitt eget perspektiv än sitt eget och den gör det utan att försköna eller fluffisera.

Nina Hoss är fin och naturlig i rollen som Marie, Devid Striesow är kanske på gränsen till överspelad.

The heart is a dark forest (2007)

Guillermo del Toro (Pan’s Labyrinth) presenterar här Spaniens Oscarbidrag, en klassiskt stöpt skräckfilm uppblandad med asiatiska influenser och Hitchcock-stämning light. El Orfanato, regisserad av Juan Antonio Bayona, dök inte upp bland nomineringarna inför galan men vi får likväl chansen att se den vid svenska biopremiären den 7 Mars.

Laura tillbringade sina första levnadsår på ett stort barnhem. Nu återvänder hon som vuxen med familjen och ambitionen att starta ett hem för handikappade barn i det länge övergivna gigantiska huset. Hennes son som har en ganska livlig fantasi hittar snart en ny kompis vars intentioner är lite oklara…

Kan man sin skräckfilm känns innehållet välbekant: stort hus, otäckt barn, starka mödrar, mystiska tanter och ouppklarad historik. Följaktligen blir Barnhemmet något förutsägbar men regissören lyckas detta till trots hålla mitt engagemang på en tillräckligt hög nivå. Spänningskurvan åker berg-och-dal-bana och jag hoppar rejält högt vid ett par tillfällen men de förutsägbara elementen drar ner betyget en smula.

Trots detta är filmen underhållande, välklippt och välspelad och jag blir glad över den sköna övernaturliga stämningen och de “smarta” lösningarna trots att de är motsatsen till nyskapande. Delar av mig tycker det är ganska skönt att bara låta sig hänföras av en helt vanlig väljgjord skräckfilm utan krav på revolutionerande lösningar eller effekter. Jag myser av de övernaturliga inslagen.

Barnhemmet (2007)