Flimrigt.se

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole

No comments

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord, samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). Som tur är finner han en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli, så framtiden som en ny Jason Vorhees verkar kunna undvikas. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) och låter istället vampyrdelen fungera som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig som lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Att huvudkaraktärerna är tolv år gör ibland att filmen känns som gjord för en yngre publik (det är den inte) men överlag bidrar det bara till en djupare dimension av empati och fascination för karaktärerna. Vissa scener är lite för utdragna medan andra är något komiska (fast det var nästan bara jag som skrattade i salongen…).

I rollerna som Oscar och Eli ses Kåre Hedebrant och Lina Leandersson. Ika Nord, dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG =D vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där (En liten film om döden…).

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken. Men att se Låt den rätte komma in som film gav mig en underhållande biostund. Det är ett skönt drama med blodiga inslag! Men det är ändå med reservation jag skriver detta eftersom blotta tanken på en vampyrfilm får mig att mysa…

Låt den rätte komma in (2008)

I allafall inte om man tror på titeln till den kanadensiska komedin ”Better than chocolate”: Filmen är en småfånig historia om Maggie, en avhoppad collegestudent som fortfarande lever i garderoben. Plötsligt får hon långbesök av sin Mor och bror som helt ovetandes hamnar mitt i huvudpersonens lesbiska liv fyllt av nyförälskelse, diskriminering och sexuell frigörelse. Filmen levererar klyscha efter klyscha och även om karaktärerna känns sympatiska får vi inte tillräckligt att bita i och intresset dalar.
Peter Outerbridge (Lucky number slevin, Land of the dead) är heeelt strålande i rollen som Judy, en sårad själ i sista skedet av sitt könsbyte från man till kvinna. Vissa stunder vet man inte ifall det är en kvinna som är maskulin eller en man som är feminin. Helt briljant skådespeleri. Jag önskar jag kunde säga detsamma om resten av rolltolkningarna men tyvärr är det ganska livlöst. Jag undrar i mitt stilla sinne om den här filmen blivit så populär endast för sina ganska ogenerade men oromantiska sexscener? Det krävs mer än ett tiotal dildos, ett slut på batterietskämt och kroppsmålande tonåringar för att charma mig.

Better than chocolate (1999)

I ett skojfriskt ögonblick tyckte någon att det kunde vara roligt att göra en romantisk komedi om ett par som gör slut. Idén i sig är inte så tokig och detta spektakel serverar några väl utvalda ljusglimtar: Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor i sin exklusiva bostadsrätt mitt i stan. Efter en mindre lyckad familjemiddag (där vi blir roade av en ganska bisarr akapella sångare) genererar den efterblivande disken ett stort gräl. Månader av uppbyggd frustration väller ur pandoras ask och de gör slut. Nu börjar den tjurskalliga kampen om lägenheten, bowlinglaget, vännerna och att få den andre dit man vill…

Vetenskapen kring kommunikation är stundtals briljant skildrad och den första halvtimmen är faktiskt väldigt underhållande. Kanske rent ut sagt bra. Vaugn och Aniston lyckas fånga kärnan av bristen på kommunikation och hur vi utan vidare tolkar in lite väl mycket i vad som pågår. Men sen blir det värre, i och för sig så tror jag inte att skådespelarna kan klandras utan ett olidligt tråkigt manus. När de hållt på fram och tillbaks i vad som känns som en evighet har jag lust att fila naglarna (något jag inte vanligtvis gör…). Det tar sig något på slutet där vi alla som befunnit oss i liknande situation känner igen oss. Men ändå, en bra början, en olidlig huvuddel och ett halvt ok slut gör ingen film som vi brukar säga här på flimrigt.

The break-up (2006)

Hitchcock var ett fan av både psykoterapi och fröken Bergman. Här kombinerar han dem båda i en lysande thriller som står sig än idag. Ingrid Bergman spelar psykologen Constance Petersen som arbetar på Green Manors sinnessjukhus. Hon upptäcker att den nya chefen inte är den han uppgett sig för att vara, dessutom börjar hon bli kär i honom…Visst har filmen svagheter: musiken är överanvänd och det finns massor av klyschor men med Hitchcocks egna genialiska grepp kombinerat med Salvador Dalis drömsekvenser blir det en skön filmstund som jag gärna återupplever!

Spellbound (1945)

Historien är bygger på Tolstoys klassiker och Garbo spelar inte helt oväntat titelrollen som Anna Karenina – en rik uttråkad kvinna som hittar tröst i en charmig man vid namn Vronsky.
Hela storyn känns vacklande då Garbos karaktär går från avvisande till dödsförälskad på 30 sekunder. Garbo spelar utomordentligt och kemin med karaktärens son är som ljuv musik, annars lösryckt story och intet utmärkande film. Ett plus för slutet.
Anna Karenina (1935)

Film-Sveriges pengar går till romantiska komedier som varken är romantiska eller särskilt roliga. Varför kan vi inte blicka lite åt grannlandet Tyskland som ger oss massor av bra film och inspiration? Tom Tykwer gjorde sig 1998 ett namn när ”Lola Rennt” fick oss att haja till i biostolarna. Två år senare kom ”Prinsessan och Krigaren” en film som jag igår inte visste något om. Att SVT för ett tag sedan visade Tykwer-special med dessa två filmer och ”Heaven” lyckades jag naturligtvis missa. Nåväl, nu har även jag fått ta del av historien om den vilsna prinsessan och den arga krigaren. Fast det är inte så enkelt, och det är det som gör det så bra. Tykwers karaktärer är inte svartvita- precis som vi människor präglas de av motpoler. Alla har vi drag av prinsessor och krigare i oss, i en värld där allting borde räknas. Filmen handlar om Sissi som arbetar på en sluten psykiatrisk mottagning och som i övrigt lever ett avskilt liv. En dag möter hon före detta soldaten Bodo när han räddar hennes liv och blir hjälten i hennes värld. När hon letar upp honom är han allt annat än den prins hon sett i sina drömmar. Mer än så vill jag inte berätta faktiskt ;). Det är en historia om att släppa taget, att se de öppna dörrarna även om dörren själv inte vet om det. (!?). Underbart skådespeleri av Franka Potente och Benno Fürmann. Och det behöver knappt påpekas hur vackra bilder Tykwer kan få in emellanåt. Det här hade kunnat slå helt fel, men man är lagom guidad under sin tittning och när förtroendet är skapat är det bara att luta sig tillbaks och njuta. Jag vet inte om filmen når upp till en femma riktigt, men en fyra känns för snålt. Så det får bli det, mycket på grund av de komiska undertonerna Tykwer lyckas få in i filmen. Den är som en Abba-sång; ett ljust och ett mörkt ackord som spelar i samstämmighet och skapar fyllighet…;) Nu väntar vi på ”Parfume: the story of a murderer”. Ett annat tips är Franka Potentes regidebut i filmen Digging for Belladonna som visas på Göteborg Filmfestival.

Der Krieger und die Kaiserin

Cage fortsätter med familjekomedierna och igår snurrade ”The Family Man” i dvdn. Filmen är gjord 2000 men känns tidlös. Frågorna som tas upp har förmodligen funnits i alla tider och de är högst aktuella idag. Cage spelar den pengagalne Jack som har en framgångsrik position på Wall Street där han vältrar i pengar och kvinnor. På julafton får Jack ett meddelande från sin gamla college-kärlek som lämnades för karriären, han väljer att inte ringa tillbaka. Vem vill offra Ferrarin och city-lägenheten för barn och villa i förorten? Utan att berätta hela dealen kan jag nämna att Jack i allafall får tillfälle att leva det liv han offrat, kanske kommer han i fortsättningen prioritera rätt saker?

Vi har sett det här tusen gånger- en uppblåst man får en andra chans att inse vad han mest värderar- men det blir inte tråkigt. Något med karaktärerna och filmens berättarspråk håller intresset uppe och Brett Ratner lyckas hålla sig precis innan den där magiska gränsen där allt blir patetiskt och larvigt. The family man är en smårolig men rörande historia som tillför ett nytt ljus till en gammal historia. Téa Leoni är filmens ankare i rollen som Kate och Nicholas Cage gör en standardinsats utan större utmaning. Det finns mycket kul på dvdn, bland annat ett antal scener där Cage och Jeremy Piven (Jacks vän) har svårt att sluta skratta- att ha dem båda i samma film kan uppenbarligen bli dyrt ;).

The Family Man

Uppföljare brukar inte bli bättre och bättre och det här är inget undantag. Jag tycker dock att det är ett lyft rent storymässigt, man har lyckats baka ihop en skön historia med influenser från tre huvudfilmer med lite andra godbitar då och då. Jag skrattade högt flera gånger, men som vanligt är nog inte så kul om man inte sett de filmerna: då blir det bara kiss/bajs-humorn kvar… och den ”humorn” är verkligen lägre än lägst. Det vägs å andra sidan upp lite grann av alla storheter som dyker upp under resans gång: Bill Pullman, Charlie Sheen mfl. Michael Madsen lyfter filmen rejält och Carmen Electra är jättekul i parodin på ”The village”; Dr. Phil har nu fått kultstatus för sin självdistans, men skådespeleriet lär inte få några priser ;). (Så klart att inte divan Oprah ställde upp på sin scen…) Anna Faris är riktigt bra (när ska hon få en seriös roll?) och Craig Bierko gör rollen som Tom Ryan bättre än Tom Cruise :D. Ja, ni förstår själva: filmen är inte gjord för världens pretto-recensenter, kanske inte ens för kultur-recensenter med självdistans. Men den är superbra en ledig eftermiddag när man känner sig flamsig och lättroad! ”The funniest thing you ever sawed” *pil vänster* LÄTTKÖPT!!
Scary Movie 4