Flimrigt.se

En romantisk komedi. Men problemet med denna film är att den varken är romantisk eller komisk..vad är den för nåt? hm..ja…värdelös? Aston Kutcher och Brittany Murphy paras ihop i detta meningslösa sömnpiller om en smekmånad från ett mörkt och ont ställe. Filmen kommer nog också från denna mörka vrå som gud glömde. Fast nu låter det som om jag hatar filmen, den är dock inte riktigt dålig på det sättet. Den väckte mest likgiltighet. 2 saker händer i filmen: Folk slår sig i huvudet och folk slår i näsan. Jag är inte jättefan av slapstick och i och med avsaknaden av övrig humor och önskvärd romantik blir det bara fånigt. Brittany Murphy som jag annars gillar har en ganska passande smösöt roll, men det hjälper ju inte om man är med i en urfånig film. Kutcher är mest sig själv.

Just Married (2003)

Vi vet att filmen bygger på verkliga händelser men inte hur mycket av det som är verkligt eller vad. Nicholas Cage spelar en genomhederlig och sympatisk polis som ger en servitris (Bridget Fonda) 2 miljoner dollar i dricks. Polisens pengagalna fru blir allt annat än glad och snart är kampen över pengarna, kärleken och äran igång. Det är en tänkvärd historia men filmen blir dock ganska ‘vanlig’ och man får precis det som förväntas. Varken mer eller mindre.

Rosie Perez gestaltar Cages fru: hon är stundtals ok, men överlag katastrofal. Perez är mest skränig och överdriven, komiken försvinner till förmån för en överspelad buskiskaraktär. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Nicolas Cage bra och det är hans förtjänst att filmen inte blir det bästa sömnpillret. Bridget Fonda funkar med sitt naturliga sätt att agera. Det snuddar på en trea för att filmen lyckas hålla sig på en skön nivå utan att det blir översentimentalt och löjligt. Men vid närmare eftertanke…nje….

Matförgiftning och regn gör att de bästa filmerna åker in i dvdn: Två töntiga och tafatta biokemister har förståerligt nog svårt att lyckas med det motsatta könet. Vid ett besök hos en spåtant får Paul en dryck som ska få kvinnor att vilja göra allt för honom. Tillsammans med arbetskamraten Diane testar han drycken under några veckor, resten vet ni. Filmen är från 1992 men känns väldigt 1987, hela framtoningen är smålarvig. För att inte tala om de stereotypa karaktärerna. Visst finns det stunder där man ler lite granna men de är få och kortvariga. Det var inte på grund av den här som Sandra bullock och Tate Donovan fick fart på sina karriärer direkt ;). Manuset är inspirerat av och uppbyggt kring låten med samma namn.

Love Potion no 9

Filmer som innehåller nördiga män i kombination med sex- eller bristen på det- blir sällan förankrade i en verklighet. Här läggs dock komiken på en ‘lagom’ nivå och Steve Carrells karaktär Andy känns trovärdig. Han är inte supernördig: inte särskilt nördig alls faktiskt. Han är en kille som bejakar sig själv samtidigt som självförtroendet när det gäller relationer, framför allt med tjejer, är i botten. Tack vare Carells skådespeleri får publiken äkta empati för honom. Dock inte de vanliga ”moderskänslorna” som regissörerna till denna typen av filmer vanligtvis vill frambringa. Carell är fantastisk.

I mitten av filmen tänker jag: ”Å snälla låt det inte spåra ur…!” Fick jag min önskan uppfylld? Nja, jo det är helt ok faktiskt. Det blir lite nerförsbacke men överlag lyckas man behålla kontakten med planeten Tellus. Jag uppmärksammar att vänner-skådisen Paul Rudd dyker upp i det mesta som produceras nuförtiden, vilket jag är glad för. Hoppas att vi får se honom i mer indie-filmer i framtiden. (Såsom Den här..) I rollen som Andys span har vi Catherine Keener som gjorde en underbar insats i ”Being John Malkovich”, och även här briljerar hon. Avslutningsvis kan jag inte hjälpa att undra om Luke Wilson hade lyckats bättre i huvudrollen…

40 Year Old Virgin

Varje jul har en smörig familjekomedi premiär och temat är naturligtvis familjevanor och klappar. 2005 kom ännu ett försök att göra en djup relationshistoria och för att locka mer publik skrev man in lite granar och snö i handlingen. ”The family Stone” har en gedigen rollista men det hjälper föga. Det är inte mängden pluttinutt som förstör den här gången, utan ett ovanligt oengagerande och lösryckt manus. Försöket att ge filmen och karaktärerna mer djup genom en döende famlijemedlem gör inte stor skillnad. Visst, ett fint budskap: ”När vuxna människor beteer sig barnsligt och illa ligger det andra känslor bakom”…bla bla…Problemet är nog att något i familjens beteende gör att det inte känns trovärdigt. Komiken faller. Visserligen har filmen en ganska bra underliggande tanke med komplicerade relationer, men helheten är ytlig och lite för mycket ”slapstick”. Sarah Jessica Parkers karaktär som den osäkra men till synes framgångsrika Meredith Morton känns otroligt överspelad, visserligen har jag en känsla av att det mer beror på regi och att de förmodligen ville ha henne sån. Det förstör dock. Sista delen är förmodligen den bästa, lagom men trovärdigt puss och gull och lite tragik. Sammanfattning: Jag var på puss & gull humör, det fick jag i lagom dos, men allting runtomkring är förutsägbart och larvigt. Nä, i det här fallet är trailern mycket bättre…se den istället!

The Family Stone

Jag vet inte om det var min våldsamma förkylning eller kvalitén på filmen, men jag lipade mig igenom 70% av den. Man skulle kunna säga att det är en ”chick-flick” av mer genomarbetad karaktär, manuset känns mer komplext än de traditionella komedierna med romantik. Den dramatiska undertonen lättas upp med obligatorisk light-komedi- ibland funkar det- ibland inte. En del repliker känns krystade och hör mer hemma i pantertanter. Annars överraskade filmen rejält. Den berör en situation som man kan relatera till oavsett om man har en syster eller inte. Det handlar inte bara om familjerelationer utan om relationer i sig. Ett säkert kort hos oss med ‘dirty pillows’ (haha som mamman säger till Carrie…). Huvudrollerna spelas bra av Toni Collette och Cameron Diaz. Shirley Maclaine är lysande i rollen som mormor och lyfter därmed hela slutresultatet- trots att hon bara är med i halva filmen…

In her Shoes

1963 söker två unga cowboys jobb och hamnar sedermera tillsammans som fårvaktare på Brokeback Mountain. Den spralliga Jack (Jake Gyllenhaal) har till en början svårt att få kontakt med Ennis (Heath Ledger) som är mer tillbakadragen, tystlåten och lite blyg. En relation utvecklas mellan dem och de förstår snart att det är mer än vänskap. Ang Lee gör en vacker, ärlig och avskalad skildring av en relation mellan två män och de hinder och komplikationer som det innebär. Filmen börjar 1963 och under 20 år får vi följa Jack och Ennis kamp för att både få rätsida på sin egen position och komma underfund med relationen sinsemellan. Inte lätt när fru och barn finns med i bilden. Genom subtila förändringar i utseende och kläder är man hela tiden medveten om vilken tidsperiod vi befinner oss i. Den aspekten hade kunnat bli fel om man överdrivit, nu känns det tvärtom mycket trovärdigt. Brokeback Mountain påminner mycket om Ang Lees tidigare film ”Ice Storm”. Det är samma nakna sanning om människors relationer och kommunikation, tiden fylls inte ut av onödig dialog eller ytterligare intriger á la såpa. Man känner sig lika utelämnad och förtvivlad som karaktärerna gör, och bland är det långa utdragna klipp där både vi, Jack och Ennis plågas. Det finns även likheter med Lasse Hallströms sätt att skildra människoöden.

Heath Ledger bär filmen och jag tycker han borde fått Oscarn för bästa manliga skådespelare. (Den gick till Philip Seymor Hoffman för Capote). Även Jake Gyllenhaal drar sitt strå till stacken. I övriga roller ses Michelle Williams (Dawson´s creek) och Anne Hathaway (The princess diaries 1 & 2). Michelle Williams fick en oscarnominering för rollen som bästa kvinnliga biroll, vilket hon förtjänat, dock lite ovant att se henne i en roll utan Dawson i hälarna.

Vi befinner oss i vad som verkar vara en ganska närliggande framtid. Folk verkar vara klonade till höger och vänster och för att undvika inavel finns det det en regel: code 46, den gör att föräldrar måste kolla så att de passar ihop innan de får skaffa barn. Det är också omöjligt att resa utan speciella tillstånd. Filmen handlar om William som jobbar för staten och ska utreda en härva där förfalskade resetillstånd delats ut, han träffar Maria som han blir förälskad i…vi träffar också på diverse virus, bl a ett ”sympati-virus” som william använder i sitt jobb.En planlös och tråkig film. Filmen i stort sett där den började och karaktärerna känns som de inte rört sig en mm från ruta ett. Det är svårt att förstå vad regissören Winterbottom vill ha sagt med dessa onödiga 92 minuter. Det är inte heller mycket till kemi mellan Tim Robbins och Samantha Morton. Musiken är iofs mycket bra å andra sidan och klippningen är ok, men det kan inte rädda detta sci-fi romantiska spektakel. Det känns som ett försök att efterapa mästerverket ”Eternal sunshine of the spotless mind”- mmmmm lycka till nästa gång!!!!!Code 46

Igår blev det Bill Murrays senaste film ”Broken Flowers” som myspys. Efter senaste tidens blodfrossa (Creep, Dawn of the dead, Cursed, Red Eye mfl) så kändes det skönt att inte se upptuggade tarmar eller lemmar som ramlar av. Filmen handlar om Murrays karaktär Don Johnston- måste vara specialskriven för honom- som är en avdankad Don Juan och filmen inleds med att hans nuvarande flickvän lämnar honom. I samma stund får han ett rosa kuvert där någon påstår att han har en 19 årig son som kan vara på väg åt hans håll. Detta och grannen som är något av en ”csi-wannabe” får honom att ge sig ut på en lite resa där han försöker få reda på vem som är mamma till den eventuella sonen. Filmen är lite smårolig med en ganska tung underton, men man ler lite på smilbanden då och då. Mycket bra skådespelare. Soundtracket är en viktig del i de stundtals ganska utdragna scenerna. Det känns som om det gjorts förr. Det känns som om Murray borde få en helt annan typ av roll. Utan träningsoverall och ungkarlslya. Jag har ett slags hat/kärleksförhållande till slutet av filmen men tycker att den i det stora hela är sevärd, trots ganska platt story och en murray som har hakat upp sig.

Broken Flowers

Nu ser vi fram emot ett riktigt bra filmår! David Lynch nästa projekt ”INLAND EMPIRE” (ja det ska vara med stora bokstäver!!) har ju premiär!!