Flimrigt.se

Quantum: Minsta enheten av någonting – tänk kvantfysik (Tror jag…) Solace: tröst.

Pre-casino royale var jag aldrig någon direkt bond-fan. Faktum är att de senare filmernas orgie i osannolikhet fick mig att inte vilja se någon av dem alls. Sen tog Craig över som Bond och man gjorde en reboot på manuset. Förutom mer komplicerade titlar och en mera lågmäld bond uteslöt man båtar på land och diverse annat plink-plonk. Detta passade mig alldeles utmärkt och ända sen eftertexterna av Casino Royale har jag längtat efter denna stund.

Hur är det då med Quantum of Solace? Förutom att filmen har något av de snyggare förtexterna hittills, samt Daniel Craigs Bond, är det ganska ljummet. Marc Forster går rakt i den fälla som Martin Campbell gillrade åt honom med Casino Royale: Ååå folk gillade actionscenen på byggställningen – då gör vi några likadana här men byter ut klätterställningen mot något annat. Och istället för att ha de två sedvanliga duell-action-scenerna med Bond (en i början och en i slutet) stoppar vi in 15 såna så kan vi fylla ut med lite handling emellan: miljöhotet är hett, ta lite sånt, CIA är alltid spännande plus en skurk med skojig brytning. Släng in en med legohår också, så blir det extra spännande…Vilken bra ide! Supertufft. Visst blir det spännande – men helt utan spänning!

Mitt i alla explosioner och action-dueller anar jag en liten tunn tråd: Bond vill såklart hämnas Vespers död samtidigt som han får veta att gänget förre skurken arbetade åt är större och har mer koll än vad de trott. På vägen upp mot ärkeskurken Greene stöter vår hjälte på ultra-tjejen Camille som naturligtvis har sin egen agenda och inte faller för Bonds charm.

Förutom att handlingen är tunn är inte dialogen lika njutbar som den jag förälskade mig i under föregångaren: mot mitten av filmen får Craig lite roligt att framföra, men udden saknas. Jag ser inga fyrverkerier när det gäller hantverket heller: vissa parallellklippningar -som iofs är ganska snygga – känns mest utslitna och blasé, de hör inte hemma i Quantum of Solace daterad 2008. Det var coolt i Nikita 1990 (inget ont om den filmen ;)).

Men visst, även om det tar mig en stund att hitta Bond-känslan är Quantum of Solace underhållande och vid ett par tillfällen lite smårolig. Men den reduceras till en actionfilm i mängden. Bonds rollkaraktär har blivit actionhjälte och jag skyller allt på Marc Forster (Craig gör filmen): Någon vodka martini kan jag inte minnas att han dricker och tuffa gadgets är det ont om. Har de vetenskapliga rådgivarna sagt upp sig?

Ingrid Bergman var överlägset regerande arbetsnarkoman och skandaldrottning i 40-talets Hollywood, med sin naturliga skönhet och sitt nedtonade skådespelarmanér blev hon amerikanska folkets skandinaviska älskling no 2 – vacker som få och mindre teatralisk än föregångaren Garbo. I slutet på 40-talet övergav hon sin man och sin dotter för affären med Roberto Rossellini och Hollywood vände henne ryggen. (Paret ynglade dock av sig och idag kan vi njuta av Isabella Rosselini på duken). Efter ett antal italienska [skräp]filmer som ingen ville se igen, gjorde hon comeback i Hollywood med titelrollen i Anastasia, hon blev förlåten av amerikanska folket och fick till och med en Oscar.Efter att blivit importerad till Hollywood av producenten David O. Selznick gjorde Bergman flertalet framgångsrika filmer, men den som fick henne världsberömd var rollen som Ilsa Lund:

Under andra världskriget blev staden Casablanca knutpunkten för människor på väg bort från krigets Europa mot framtidens och frihetens USA. För att ta sig till Amerika behövdes dock visum och det var inte det lättaste att få tag på. I staden finns också Rick’s Cafe American som blivit något av en samlingsplats för alla kategorier av människor som var strandade i staden. Ägaren Rick, en amerikan som av en okänd anledning inte kan återvända till sitt hemland, är en principfast affärsman som går sin egen väg, men han är också en obotlig cyniker med ett ensamt blödande hjärta. När filmen tar sin början faller två visum som har stulits av tyska mördade budbärare i hans ägo. Samtidigt anländer tjeckiska Viktor Laszlo till staden. Han är ledaren för motståndsrörelsen och ivrig spekulant på visumen, och surprise, surprise – Laszlo går arm i arm med Ilsa, den enda sanna kärleken i Rick’s liv. Read more

Hitchcock var ett fan av både psykoterapi och fröken Bergman. Här kombinerar han dem båda i en lysande thriller som står sig än idag. Ingrid Bergman spelar psykologen Constance Petersen som arbetar på Green Manors sinnessjukhus. Hon upptäcker att den nya chefen inte är den han uppgett sig för att vara, dessutom börjar hon bli kär i honom…Visst har filmen svagheter: musiken är överanvänd och det finns massor av klyschor men med Hitchcocks egna genialiska grepp kombinerat med Salvador Dalis drömsekvenser blir det en skön filmstund som jag gärna återupplever!

Spellbound (1945)

Historien är bygger på Tolstoys klassiker och Garbo spelar inte helt oväntat titelrollen som Anna Karenina – en rik uttråkad kvinna som hittar tröst i en charmig man vid namn Vronsky.
Hela storyn känns vacklande då Garbos karaktär går från avvisande till dödsförälskad på 30 sekunder. Garbo spelar utomordentligt och kemin med karaktärens son är som ljuv musik, annars lösryckt story och intet utmärkande film. Ett plus för slutet.
Anna Karenina (1935)

På Solsidan- typisk 30-tals film med kärleken (läs: tjärleken) och klassfrågor i centrum. Regisserad av SFs för tiden mest flitige regissör Gustaf Molander. En ljuv Ingrid Bergman har problem att skaffa pengar till hyran men är duktigt uppvaktad av herrarna bland de finare kretsarna. Efter att ha dumpat författaren Joachim friar den rike godsägaren Harald till henne- varpå hon tackar ja och hamnar sysslolös ”På solsidan”. En fest med den gamle kavaljeren och dramatiken är i full gång. Det är en lättsmält komedi som på ytan är söt och småkul men som ändå säger en hel del förnuftigt i nästa lager. Det finns dock bara två lager och sättet budskapet kommer fram på känns då och då klyschigt och krystat men biostunden är ändå trevlig och lockar till några småskratt. Bergmans sjunde film och hon går minst sagt på rutin.
På Solsidan (1936) (Bilden är inte från filmen…)

I den lite mer påkostade amerikanska Grand Hotel från 1932 spelar Greta Garbo en divig balettdansös med svaga nerver. Hon är i Berlin för att uppträda och bor på det exklusiva Grand Hotel. Där bor även den burdusa affärsmannen Preysing som har anlitat den bubbliga sekreteraren flaemmschen, den dödsjuke Kringelein och baronen Geigern. Deras problem och beslut kretsar i ett nät med Garbos dansös i centrum. En såpa i miniformat alltså. Vem är tjuv? Vem kommer dö? Vem är rikast? Vem vinner kvinnorna? Vem får hunken? Ordvitsar blandas med bondhumor och spannet blir bredare än i På solsidan. Även denna film har sitt djup och underliggande budskap. På det hela taget känns behållningen större av denna film- handlingen är mer uttömmande, karaktärerna fler, kärleken är inte riktigt så lättsinnig och lekfull och tekniskt sätt är den helt enkelt bättre utförd. Men Garbo- tar andan ur en med sin skönhet och fantastiska röst!

Grand Hotel (1932)