Flimrigt.se

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole

No comments

Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman – fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer…

Read more

Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Vilken skulle du helst se? Distributörerna satsade sina kronor på det senare och jag hoppas för deras skull att folk strömmar till salongerna – och att det är rätt klientel. Är du 14+ får du dig nog ett par sköna skrattattacker under denna film, om inte annat en hel del sex. Är du 30+ får du även mer sofistikerat godis i form av populärkultur-referenser som följdaktligen får många i salongen att le lite oförstående.

Om man vill är humorn en gnutta likt den i Old School, mycket lättköpt under bältet men också med den sköna ironin som tar lite längre tid på sig och kanske inte har den där klockrena poängen. Jag vill bara poängtera att filmen har en dimension kvar innan den spelar i samma liga som Old School!

En Apatow-produktion är en Apatow-produktion och även om han här inte är officiellt involverad i varken manuset eller regisserandet ser vi drag av honom i både karaktärerna och handlingen: Helyllekillen Peter (Jason Segel) blir dumpad av sin kändisflickvän Sarah Marshall (Kirsten Bell) och drar till Hawaii för att glömma bort henne. Inte helt oväntat är hon redan där med sin brittiske rockstjärnepojkvän Aldous Snow (Russell Brand) och vår sorgsne vän faller om möjligt ännu längre ner i sitt svarta hål. Under sin vistelse söker han tröst hos sin lätt störde styvbror Brian (Bill Hader), nerknarkade surfaren Chuck (Paul Rudd) och söta receptionisten Rachel. Jonah Hill (ALLA tidigare Apatow-filmer typ…) spelar en rolig men något störig kypare vars största idol råkar vara Snow, Billy Baldwin gör sitt livs roll (haha) och Jason Bateman kikar in på ett hörn.

Forgetting Sarah Marshall har en ganska ljummen förutsägbar handling och det som gör att man vill se vidare ligger mer i karaktärerna än i en önskan att ta reda på upplösningen. De riktigt roliga scenerna står Russell Brand för. Även om han i mångt och mycket bara spelar sig själv så är han likväl hysterisk. Med ett språk hämtat ur den brittiska aristokratin leverar han humor i varje replik och jag snudd på gråter av skratt. Paul Rudd kommer inte långt efter med sin förvirrade surflärare och det är dessa två herrar jag kommer att se om filmen för. Mila Kunis glänser (om man kan tänka bort Meg Griffin) även om hon har en mer jordnära roll och Jason Segel fungerar bättre och bättre ju mer vi lär känna hans karaktär. Kristin Bell gör en intetsägande insats som inte ger några guldstjärnor i mitt protokoll.

En lagom roande film med några hysteriska inslag som är helt klart sevärd. 1 tim och 50 min underhållning.

Egentligen hade jag tänkt att detta bloginlägg skulle handla om mitt påskbesök hos David Letterman och The Late show, men efter att ha sett höjdarfilmen ”Balls of fury” igår kväll så får den historien helt enkelt vänta!

Balls of Fury är vilken fånig underdog-komedi som helst, men planterad i ping-pong världen: Underbarnet Randy Daytona förlorar som 10-åring matchen mot den galne tysken – tyvärr har pappan satsat pengar och blir som följd mördad. 20 år senare söks den numera pluffsiga barunderhållaren Randy upp av en FBI-agent som behöver hjälp att sätta fast elakingen. Vad har han att komma med? Pingisen så klart…

Read more

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Vad skulle du göra om du oavbrutet fick höra tjat om att du borde vara annorlunda, att du borde ändra ditt sätt att leva?

Vid en första anblick kan denna historia te sig ganska absurd men med bra regi, fenomenala skådespelare och ett bra manus är filmen klart sevärd: 28-årige Lars har en handfull obearbetade känslor i sitt bagage som yttrar sig i beröringsfobi och ett allmänt underligt beteende. Trött på att ständigt få höra att han borde träffa en flicka, tar han saken i egna händer och beställer en anatomiskt korrekt docka från Internet som han helt sonika presenterar som sin flickvän. Brodern Gus tror att Lars har tappat förståndet men Gus fru Karin känner med den unge mannen och det dröjer inte länge för än de flesta av den lilla stadens invånare spelar med i scenariot.

Det var längesedan en film kunde få mig att glömma bort packeteringen och istället engagera mig till fullo i handlingen och karaktärerna. Här leds man ovetandes ut på osäkra stigar och blir bollad mellan skratt och gråt och alla känslor emellan. Filmen känns sansad och stillsam med full tillit till skådespelarna som bär den på sina axlar.

Varför Ryan Gosling inte är Oscarnominerad går över mitt förstånd!! (Iofs så är det väl inte imponerande att spela mot en plastkvinna, det har väl de flesta män i Hollywood gjort nyförtiden…)

I övriga roller ser vi Emily Mortimer, Patricia Clarkson och Paul Schneider.

Lars and the real girl (2007)

Independentfilmen Juno erövrar sakta men säkert världens biobesökare och har till och med tagit sig ända till filmprisernas pris: med nomineringar för bästa film, bästa originalmanus, bästa kvinnliga skådespelare och bästa regissör kan man undra ifall filmen verkligen lever upp till hypen? Jo, ibland händer det, ibland har oscarjuryn rätt.

I filmen, som är skriven av en före detta strippa (Diablo Cody), får vi möta självständiga, galna och vuxna men samtidigt naiva Juno som efter en natt med vännen Bleeker blir gravid. Med en jordnära men samtidigt skruvad dialog får vi lära känna henne och familjemedlemmarna under sökandet efter de perfekta adoptivföräldrarna, samtidigt som hon av omgivningen får utstå den ena kränkningen efter den andra på grund av sin tonårsgraviditet. Med ena foten i misär och den andra i ironi omfamnas vi av en skön känsla av att livet är jättehärligt och jag vill inte att filmen ska ta slut – inte helt olikt Jason Reitmans tidigare film Thank you for smoking. Soundtracket är lysande, om än lite överanvänt och vid en del ställen lite plötsligt instoppat, det stör harmonin mellan den allvarliga historien och den fyndiga kommunikationen. Ellen Page krossar rejält i sin rolltolkning och Michael Cera….ja…vad ska man säga…? Hahahahahahahahahaha….

Hollywood listen up! Här är beviset på att det fortfarande gååår att vara nyskapande även om historien i grund och botten har setts förut.

Det finns två saker jag har riktigt svårt för: slem och maskar. Feast kalasar friskt på båda så är du äckelmagad håll dig borta!

När ett gäng klassiska skräckfilmskaraktärer sammanförs på en pub i ödemarken blandar regissören John Gulager humor och ironi med alien-monster och kroppssvätskor – det senare i fler bemärkelser än du kan föreställa dig. Bland skådisarna ses en del bekanta ansikten: Balthazar Getty (Lost Highway, Flugornas herre), Henry Rollins (Lost Highway, Heat) och i en liten roll ramlar Eric Dane från Grey’s Anatomy in.

Det är blaskigt och otäckt men mest är det roligt! Feast går lite i samma anda som Hatchet (recension kommer..) och driver med både form och innehåll samtidigt som man vissa stunder faktiskt sitter på helspänn. Manuset är inte briljant men tillräckligt bra och genomförandet ger det rättvisa. Vid något tillfälle är ett av monstren ganska illa animerat och utfallet är något förutsägbart, det senare troligtvis avsiktligt från Gulagers sida. Ni förstår när ni ser filmen! Men en stor eloge till Henry Rollins som överglänser alla i sin roll som professionell motivatör. Haha superkul.

Jag kommer nog inte se om Feast fler gånger på grund av de massiva mänger kvälvningar den orsakade – men sen är jag extremt mesig på den punkten. Men det kan komma fler filmer med nytänkande: Feast är nämligen slutprodukten av tredje säsongen i dokussåpan Project Greenlight där unga manusförfattare och filmskapare kan få möjligheten att genomföra sina idéer. Initiativet är taget av Ben Affleck, Wes Craven och Matt Damon via deras produktionsbolag LivePlanet som också finanseriar projektet. En briljant idé som förhoppningsvis kan dra ner antalet remakes i framtiden :D!

Feast (2006)

Saga (Grete Havnesköld) och hennes mamma Annika (Petra Nielsen) flyttar till Norrbotten på grund av Annikas nya jobb på det lokala sjukhuset. Ganska snart börjar Annika märka konstigheter med sin kollega genforskaren Beckert, samtidigt som dottern Saga snabbt skaffar sig nya vänner i skolan.

En svensk vampyrfilm som utspelar sig längst upp i den norra delen av vårt land (vilket är genialiskt) och dessutom blandar skräck & komedi: En beskrivning som väckt både förtjusning och viss skepsism i mig. Nu efteråt vet jag inte om upplevelsen påverkades av att jag såg filmen mellan två grav-allvarliga dokumentärer, men jag tyckte Frostbiten var väldigt underhållande och välgjord. Det är ju alltid kul att se en svensk film som inte har Wallander eller Beck i huvudrollerna (undrar hur länge man ska behöva säga detta…) eller som är en uppföljare till en succé från 80-talet.

Visst, Frostbiten har sina uppenbara brister: skådespelarna är inte vassast (med undantag av Petra Nielsen som är super!), dialogen är emellanåt outhärdlig (att det ska vara så svårt att skriva repliker som speglar hur vi faktiskt pratar…) och efter en sprudlande film får vi det mest abrupta, grådassiga och uppenbara slutet i boken. Men å andra sidan är dialogen stundtals fullkomligt beroendeframkallande, storyn och atmosfären fantastisk och vissa av bilderna otroligt vackra. En del karaktärer är dessutom värda att se om filmen för: vitlöksbräserad fisk kanske?

Frostbiten (2006)