Flimrigt.se

Idag är det blog action day. Tanken är att världens alla bloggare under en och samma dag ska ägna sig åt det ämne som egentligen borde vara viktigast för oss nu: miljön. Mängder och mängder av bloggare har anmält sig och tänker idag fortsätta skriva om sitt vanliga ämne – men samtidigt låta miljöaspekten spela in.Vi på Flimrigt är inte sämre vi! Här på har vi bokstavlingen en gröööön dag och därför ska jag blogga om Shrek 3- den enda filmen som blivit sedd i helgen. (För mycket Heroes och filmteori). Följande text innehåller spoilers!!

Shrek 1 var jättekul, Shrek 2 var alldeles hysterisk och fylld med gapskratt. Nu är vi framme vid film nr 3, vilken inte drar alltför mycket i smilbanden. Ett par mini-skratt här och där, men inte mer: Shrek the third är en tecknad scary movie-variant (minus den pubertala humorn som iofs kan vara ganska rolig). De har lånat in karaktärer från alla andra sagor och animerade filmer som existerar och bakat ihop en ny historia: Kungen i Far Far Away dör och Shrek vill inte ta sig an tronen. Medan han, Donkey och Puss in Boots ger sig ut för att leta rätt på den siste tronarvingen Arthur, ser skurken Prince Charming sin chans att få makten. Med en hope av elaka ratade figurer i släptåg (kapten krok, styvmor mfl) gör han en raid mot slottet där Fiona, Törnrosa, Snövit och andra sago-sessor håller en ”babyshower” (Fiona är gravid). Samtidigt får våra hjältar oväntade följeslagare i sitt sökande efter Arthur. Huuur ska detta gååå?!

Den enda karaktären som egentligen lockar till skratt är Puss in Boots- men det kan vara för att jag gillar katter och de har verkligen lyckats fånga en katts karaktär. Soundtracket är förvisso lite kul, massa gamla klassiker. Jag noterar tecknat ultravåld som i slutet på något sätt ska rättfärdigas av att någon kommer och talar dem till rätta. Ja, jo det kanske har en poäng. Nä, Shrek imponerade inte på mig. Nu väntar jag på filmen där Puss in Boots äntligen får ta den plats han förtjänar!

Shrek the third (2007)

Och nu tillbaks till miljöfrågan och alla filmdistributörer: det är minsann dags att ni börjar tänka efter! Vore det inte myyyycket bättre för miljön om ni kunde utnyttja internet till distribution? Om det nu är så att det är där alla ”får tillgång” till sina filmer, kan ni inte sälja era på nätet så kan vi användare få ner dem direkt till våra datorer/tv-apparater? Bekvämare för oss och alla och då kan i allafall tillverkningsprocessen minskas och därmed många miljöbovar på vägen. Men lite dvd-er vill vi kunna köpa också ;).
Här kan du registrera din blogg och kolla in en film om idén om blog action day!

I allafall inte om man tror på titeln till den kanadensiska komedin ”Better than chocolate”: Filmen är en småfånig historia om Maggie, en avhoppad collegestudent som fortfarande lever i garderoben. Plötsligt får hon långbesök av sin Mor och bror som helt ovetandes hamnar mitt i huvudpersonens lesbiska liv fyllt av nyförälskelse, diskriminering och sexuell frigörelse. Filmen levererar klyscha efter klyscha och även om karaktärerna känns sympatiska får vi inte tillräckligt att bita i och intresset dalar.
Peter Outerbridge (Lucky number slevin, Land of the dead) är heeelt strålande i rollen som Judy, en sårad själ i sista skedet av sitt könsbyte från man till kvinna. Vissa stunder vet man inte ifall det är en kvinna som är maskulin eller en man som är feminin. Helt briljant skådespeleri. Jag önskar jag kunde säga detsamma om resten av rolltolkningarna men tyvärr är det ganska livlöst. Jag undrar i mitt stilla sinne om den här filmen blivit så populär endast för sina ganska ogenerade men oromantiska sexscener? Det krävs mer än ett tiotal dildos, ett slut på batterietskämt och kroppsmålande tonåringar för att charma mig.

Better than chocolate (1999)

Paramount och Dreamworks har gått ihop för att ge de gamla 80-tals leksakerna övertygande liv, och i registolen har Michael Bay fått göra ytterligare en actionfilm á la grand style: Transformers är en salig blandning av Independence Day, Terminator, E.T, Armageddon och så en släng av Hotet från underjorden mixat med allt möjligt troligt och otroligt, spännande och komiskt. Om man tänker efter är filmen föga nyskapande, men det gör inget, för det blir väldigt underhållande. Jag skrattade i stort sett hela tiden (förutom när det var allvarligt och spännande).
Något underbart är att vi slipper viftande flaggor och Amerikanska flottan “saves the day”. Här är det bara en sak som gäller – rädda mänskligheten. Sen att det råkar infinna sig lite militärer och att de råkar vara från USA är inte så konstigt (eftersom filmen utspelar sig där). Tvärtemot så får Bay in lite subtila kängor till sin regering i fråga om utrikespolitik.

Actionscenerna slår Die hard 4 då de är mer välregisserade och tro det eller ej liiiiiite mer realistiska. Det är förvisso både fascinerande och lite tråkigt att stora robotar beter sig som poliserna i en actionfilm – det skulle vara intressant om någon vågade gå ifrån detta i framtiden.

För oss som inte kan leva på enbart hårdsmält föda av metall mot metall, pangpang och biljakter finns det gott om annat trevligt. Humorn flödar och Shia LeBeouf i rollen som den unge Sam är riktigt rolig och tar komiken i manuset upp till nästa våning. Det vimlar även av filmreferenser och Bay får till och med in både kängor och hyllningar till sig själv.

Det finns lite nackdelar med filmen: Transformers är, precis som många andra filmer idag, lite för lång och vissa voiceovers är larviga och överflödiga – vi fattar ändå. Slutet är på grund av detta lite tveksamt, även om det som precis allt annat i filmen görs med glimten i ögat.

Sammanfattningsvis blev jag mycket road och om filmen kan få publikens ögon att tåra sig över en robot – då är den lite bra i allafall! Och alla pretto-cineaster som tar sig själva på alldeles för stort allvar får säga vad de vill – men Michael Bay kan både roa och beröra med film. Hoppas han gör ett drama nästa gång (haha). (Ja, det kankske är aningens för högt betyg, men jag tycker inte ett lägre skulle motsvara min upplevelse! =) Filmen är ju trots allt mycket häftigare än armageddon ;)).

Transformers (2007)

I ett skojfriskt ögonblick tyckte någon att det kunde vara roligt att göra en romantisk komedi om ett par som gör slut. Idén i sig är inte så tokig och detta spektakel serverar några väl utvalda ljusglimtar: Gary (Vaughn) och Brooke (Aniston) bor i sin exklusiva bostadsrätt mitt i stan. Efter en mindre lyckad familjemiddag (där vi blir roade av en ganska bisarr akapella sångare) genererar den efterblivande disken ett stort gräl. Månader av uppbyggd frustration väller ur pandoras ask och de gör slut. Nu börjar den tjurskalliga kampen om lägenheten, bowlinglaget, vännerna och att få den andre dit man vill…

Vetenskapen kring kommunikation är stundtals briljant skildrad och den första halvtimmen är faktiskt väldigt underhållande. Kanske rent ut sagt bra. Vaugn och Aniston lyckas fånga kärnan av bristen på kommunikation och hur vi utan vidare tolkar in lite väl mycket i vad som pågår. Men sen blir det värre, i och för sig så tror jag inte att skådespelarna kan klandras utan ett olidligt tråkigt manus. När de hållt på fram och tillbaks i vad som känns som en evighet har jag lust att fila naglarna (något jag inte vanligtvis gör…). Det tar sig något på slutet där vi alla som befunnit oss i liknande situation känner igen oss. Men ändå, en bra början, en olidlig huvuddel och ett halvt ok slut gör ingen film som vi brukar säga här på flimrigt.

The break-up (2006)

Med en besynnerlig korsbefruktning av skräck, rysare och komedi når Creep-regissören Christopher Smith nya höjder med filmen Severance, (kanske för att han denna gång fått hjälp med manuset). Filmen är en familjemedlem av den ”nya” typen skräckisar där genren förnyas med hjälp av modiga hybrider – och precis som i Shaun of the dead är det här komedin som stöttar upp slakten mest. (Även om denna film inte spelar i samma liga som dito.)

I Severance åker säljavdelningen för vapenföretaget Palisade Defense på teambuilding i de ungerska skogarna. På vägen till lyx-stugan hamnar de i händerna på galna mördare som inte skyr några medel i sin slakt. Små väl beprövade men briljanta knep används för att få grupparbetet otäckare än vad det är – ljudet är väl genomtänkt och ljudeffekter används i många fall istället för att visa det otäcka. Man låter publikens fantasi fylla tomrummet, ett förtroende regissörerna inte ger publiken så ofta nuförtiden. Men det blir mycket mer effektfullt! (Den cheery jolly musiken är pricken över iet – utan att bli fånig.)

Humorn genomsyrar som sagt filmen från början till slut, från dialog till klippning men blandas upp med lika mycket spänning, kött och blod. Mycket bra skådisar och riktigt roliga karaktärer. Tyvärr är det en del som drar ner betyget åt andra hållet: Storyn börjar bra och bygger upp löften som aldrig levereras en del saker blir även lite väl fåniga. Filmen når nätt och jämt över gränsen till en fyra – men som vi brukar säga – hellre fria än fälla. Det är en bra och annorlunda idé och de små detaljer kommer vara med mig länge ;).

Severance (2006)

Ace Ventura-regissören Steve Oedekerk var uppenbarligen kraftigt påverkad när idén till denna parodi föddes. I Kung Pow: Enter the Fist tar han en befintlig Kung fu rulle och lägger till och drar ifrån både scener och karaktärer. Rent tekniskt gör han det väldigt framgångsrikt, även till viss mån storymässigt men humorn är väl…hmm…ja inte min gebit riktigt. Tycker ni att Epic movie hade långsökt humor, då ska denna inte ens övervägas! Vi får en-bröstade babes, kung fu-kossor, kung fu-fjollor, ekorre-vapen, kung fu-bebisar, guturala läten, punghumor och inte minst kroppshumor. Värt att nämnas är att allt ljud är nypålagt av Oedekerk vilket resulterat i en härva av osynk och extremt låg humor. Är den roligare om man är mer hemma i Hong Kong-rullar? Skriv och berätta! =]
Jag erkänner jag skrattade på ett ställe- men kanske mest för att lura mig själv till att genomlida detta som kan vara så nära tortyr vi kan komma i mitt eget vardagsrum.

Kung Pow 2: Tongue of fury kommer enligt imdb 2008

Kung Pow: Enter the fist (2002)

Här är en mini-recension som jag skrev för länge länge sedan men som jag uppenbarligen glömde bort att posta ;). Filmen bygger på den korta romanen med samma namn som för övrigt hade nöjet att läsa under solen i somras. Ska jag vara ärlig kommer jag inte ihåg hur boken slutar, men när jag blir helt uppslukad av denna film inser jag att början och slutet inte är särskilt viktigt. Mer det som infinner sig emellan. Filmen handlar om Moise som bor i en förut till Paris med sin minst sagt negative pappa. Mamman och storebrodern lämnade dem för många år sedan och sedan dess har de inte haft det lätt. Moise förväntas vara lite av en slav åt pappan och ändå får han aldrig uppskattning. Varje dag går han förbi hororna till ”arab-affären” för att köpa middag. Där lär han känna Ibrahim- affärens ägare- som blir en vän i vått och torrt. Som grädde på moset är Moise oskuld…

Regissören François Dupeyron behåller både den sofistikerade humorn och allvaret från boken. Resultatet blir en en stillsam histora som är samtidigt omtumlande och dramatisk! Utan att bli sentimental eller fluffrosa visar den en äldre man som tar sig an en ung ensam vilsen pojke med enastående uppriktighet och med sin begränsade visdom lär han honom allt han kan. Utan att fördöma pojkens idéer säger han ödmjukt: ”Jag kan inget, jag vet det som står i koranen”.

Jag har sett en del filmer i jul men ingen som inspirerat mig till att skriva. Jag har saknat upplevelsen, men det fick jag här! Ibland är det trevligt med överdimensionerade massproducerade känslor men ibland är det också trevligt med en ärlig, genomtänkt och fyndigt vacker och djup upplevelse. Denna film förtjänar alla superlativ i ordboken! Fantastiskt skådespeleri, speciellt egyptiskfödde Omar Sharif som spelar ”araben i affären…”

Monsieur Ibrahim och Koranens blommor

Film-Sveriges pengar går till romantiska komedier som varken är romantiska eller särskilt roliga. Varför kan vi inte blicka lite åt grannlandet Tyskland som ger oss massor av bra film och inspiration? Tom Tykwer gjorde sig 1998 ett namn när ”Lola Rennt” fick oss att haja till i biostolarna. Två år senare kom ”Prinsessan och Krigaren” en film som jag igår inte visste något om. Att SVT för ett tag sedan visade Tykwer-special med dessa två filmer och ”Heaven” lyckades jag naturligtvis missa. Nåväl, nu har även jag fått ta del av historien om den vilsna prinsessan och den arga krigaren. Fast det är inte så enkelt, och det är det som gör det så bra. Tykwers karaktärer är inte svartvita- precis som vi människor präglas de av motpoler. Alla har vi drag av prinsessor och krigare i oss, i en värld där allting borde räknas. Filmen handlar om Sissi som arbetar på en sluten psykiatrisk mottagning och som i övrigt lever ett avskilt liv. En dag möter hon före detta soldaten Bodo när han räddar hennes liv och blir hjälten i hennes värld. När hon letar upp honom är han allt annat än den prins hon sett i sina drömmar. Mer än så vill jag inte berätta faktiskt ;). Det är en historia om att släppa taget, att se de öppna dörrarna även om dörren själv inte vet om det. (!?). Underbart skådespeleri av Franka Potente och Benno Fürmann. Och det behöver knappt påpekas hur vackra bilder Tykwer kan få in emellanåt. Det här hade kunnat slå helt fel, men man är lagom guidad under sin tittning och när förtroendet är skapat är det bara att luta sig tillbaks och njuta. Jag vet inte om filmen når upp till en femma riktigt, men en fyra känns för snålt. Så det får bli det, mycket på grund av de komiska undertonerna Tykwer lyckas få in i filmen. Den är som en Abba-sång; ett ljust och ett mörkt ackord som spelar i samstämmighet och skapar fyllighet…;) Nu väntar vi på ”Parfume: the story of a murderer”. Ett annat tips är Franka Potentes regidebut i filmen Digging for Belladonna som visas på Göteborg Filmfestival.

Der Krieger und die Kaiserin

En sak vet jag i allafall, att svart humor är inget för mig. Det känns mest fånigt. Särskilt i en  förutsägbar film om ett lik som får extraknäcka för försäkringspengar. The big white handlar om Paul Barnell (Robin Williams) som hamnat i financiellt trubbel. Lösningen hittar han hos sin bror som varit försvunnen de senaste 5 åren i kombination med en kropp från en container. Ja, på den vägen är det. Vi har en försäkringskille (Giovanni Ribisi) som vill bli befordrad och som följdaktligen desperat försöker sätta dit Barnell. Sedan har vi brodern (Woody Harrelson) som naturligtvis kommer tillbaks och vill ha sin del av kakan, och sist men inte minst killarna som liket egentligen tillhör. Den vanliga soppan är  igång. Till bifigurerna hör försäkringskillens flickvän (Alison Lohman) som försörjer sig som byns medium och Barnells fru (Holly Hunter) som tror sig lida av Tourettes syndrom. Och lika oengagerarade som filmen är skådespelarinsatserna: Robin Williams är ganska normal mot vad han brukar vara, Woody Harrelson är mest lik min lillebror, (de är otäckt lika…förutom att min bror har alla kroppsdelar i behåll inklusive hår och tänder). Alison Lohman regerar alltid men får inte riktigt plats i sin roll här, den ende som är kul att se är Holly Hunter som i vissa ögonblick får till det härligt bra som Tourettes syndrom wannabe ;).

Som sagt förutsägbart är bara förnamnet och det lockar inte till många skratt heller. I slutändan får vi en alldeles för platt Fargo-wannabe med alldagligt skådespeleri och man har glömt den innan rulltexten rullat färdigt. Snön är dock ganska fin ;).

The big white (2005)

Cage fortsätter med familjekomedierna och igår snurrade ”The Family Man” i dvdn. Filmen är gjord 2000 men känns tidlös. Frågorna som tas upp har förmodligen funnits i alla tider och de är högst aktuella idag. Cage spelar den pengagalne Jack som har en framgångsrik position på Wall Street där han vältrar i pengar och kvinnor. På julafton får Jack ett meddelande från sin gamla college-kärlek som lämnades för karriären, han väljer att inte ringa tillbaka. Vem vill offra Ferrarin och city-lägenheten för barn och villa i förorten? Utan att berätta hela dealen kan jag nämna att Jack i allafall får tillfälle att leva det liv han offrat, kanske kommer han i fortsättningen prioritera rätt saker?

Vi har sett det här tusen gånger- en uppblåst man får en andra chans att inse vad han mest värderar- men det blir inte tråkigt. Något med karaktärerna och filmens berättarspråk håller intresset uppe och Brett Ratner lyckas hålla sig precis innan den där magiska gränsen där allt blir patetiskt och larvigt. The family man är en smårolig men rörande historia som tillför ett nytt ljus till en gammal historia. Téa Leoni är filmens ankare i rollen som Kate och Nicholas Cage gör en standardinsats utan större utmaning. Det finns mycket kul på dvdn, bland annat ett antal scener där Cage och Jeremy Piven (Jacks vän) har svårt att sluta skratta- att ha dem båda i samma film kan uppenbarligen bli dyrt ;).

The Family Man