Fawlty towers med blod och mord

dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska romaner om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intelligent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Ibland kan de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men briljansen är avtrubbad.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag när första avsnittet av säsong fem kommer, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

Edit: Sen det här inlägget skrevs har jag inte sett ett enda avsnitt av Dexter – *v-tecken*.

Hemmakväll – en dvdocean före rehab

dvdflimrigt.jpg

Det råder biotorka i stan. Eller nej, det är inte särskilt sant. Det går massor av filmer, men de som faller under kategorin “värda att lägga ut biopengar för” har jag redan sett, och den andra filmen som återstår går bara sent på kvällen när jag vill sova. Denna situation hade för ett år sedan varit katastrof, men nu, post-hemmakväll, ordnar sig allt ändå.

Hemmakväll är för er som inte vet det, godis och dvd-mecka. Ett besök börjar vanligtvis med att jag botaniserar bland 4 för 99-filmerna och plockar på mig 10-15 stycken. Sedan börjar förnuftet resonera med känslorna och jag sållar bort 3-4 stycken. Efter en blick från min överförmyndare – sambon – tar jag mycket motvilligt bort ett gäng till. Detta beteende upprepas ett par gånger i månaden och hyllorna börjar som en följd ta slut. Men varför hyra filmerna när man kan äga dem för samma pris? I värsta fall jag flytta till en större lägenhet :] – eller?

I högarna hittas relativt nya filmer inom alltifrån rom-coms till skräckisar. Roligast är att köpa grisen i säcken och samla ihop ett gäng du aldrig hört talas om. Ibland lyckas man pricka in filmer med runt 2.0 på imdb – ibland går det lite bättre ;). Sist adopterade jag “bara” fem filmer (jag kunde inte ta bort den sista!! Det bara gick inte!!!) och en stor påse godis. Helgen var fantastisk!

The Big Bang theory

Untitled-11.jpg
Min nya favorit bland komedieserier :D:

Leonard: We need to widen our circle.
Sheldon: I have a very wide circle. I have 212 friends on myspace.
Leonard: Yes, and you’ve never met one of them.
Sheldon: That’s the beauty of it.

Trött på Oscarglamour?

screamawards08.jpg

”One show to rule them all- this is scream 2008”.

Skräckisarnas, Sci-fi- och Fantasyfilmernas alldeles egna oscarsgala tog plats för en vecka sedan och istället för politiskt korrekta tacktal och designerklänningar får hängivna fans frossa i blod, dramatik, högtravande kameraåkningar och tung tung musik.

I detta MTV möter Academy Awards är det fansen som röstat fram vinnarna och även om det kryllar av kändisar och hyllningar är det ett gemensamt forum för nördar och freaks att möta sina inspirationskällor. En gala skapad av publiken för publiken. Jag överdriver dock inte om jag säger att åskådarna är lite blekare, har vassare tänder och aningens mer lack och läder i sin garderob än vi normalt ser vid galor ;).

Scream Awards är en orgie av film med högre tempo och definitivt mer bleepade uttalanden: stjärnor som Kevin smith, Seth Rogen (som tappat mååånga kg på vägen…), Gary Oldman, Marilyn Manson, Samuel L. Jackson, mfl äntrade scenen för att dela ut den åtråvärda men livsfarliga bambsetaggen. I kategorier som Best horror actress, Most memorable mutilation, Ultimate scream, Best fantasy movie klättrade lika många välkända ansikten upp på scenen för att ta emot den: Gary Oldman, Milla Jovovich (som verkade helt hög i sitt tacktal), Wes Craven, Liv Tyler mfl.

När Tim Burton ska ta emot sin Scream Immortal utmärkelse förvandlas scenen till en gotisk konst-installation där regissören flyger luftballong till scenen – det är nästan så att man får tårar i ögonen ;). Annars kan galan sammanfattas som en stor hyllning till Heath Ledger och The dark Knight – den förstnämnde förtjänar det i mitt tycke, men det kändes som om filmen fick ett par utmärkelser det fanns bättre kandidater till – men hey – det var fansen som röstade och jag kanske missat storheten i filmen som helt utan manus lyckas vinna pris för just detta.

”You are all very strange, but thank you for being here”!
Anthony Hopkins i sitt tacktal för Scream Legend- spiken/taggen

Bland vinnarna:
Best fantasy movie:  Hellboy II- The golden army
Best comic book: Y: The last man
Best fantasy actor: Heath Ledger
Best villain: The joker
Best remake: Rob Zombie – Halloween
Best TV-show: Dexter (!!!)
Best sci-fi actress: Milla Jovovich – Resident Evil
Best supporting performance: Gary Oldman
Scream immortal: Tim Burton
Best sci-fi movie: Iron man
Best sci-fi actor: Robert Downey jr.
Scream mastermind: Wes Craven
Most memorable mutilation: Teeth (Penis bitten off by vagina) – vålds-porr pris.
Best director: Christopher Nolan – The dark knight
Best screenplay: The dark knight
Best horror actress: Liv Tyler – The stranger
The ultimate scream: The dark night – känns inte riktigt rätt!!
Comic-con Icon Award: George Lucas

World premiere previews: Twilight, Watchmen, Friday the 13th – denna hädelse borde inte ens få yppas på en sån här gala!! Muttrar nåt om skandal och mörka platser där det brinner mycket…

Här hittar du galans officiella sida och en komplett vinnarlista!

Filmer som botar din förkylning!

flimrigtforkylning.jpgNär huvudet känns tungt, bihålorna kloggat igen och musklerna värker kan det vara läge att skapa sitt eget lilla husapotek: bästa medicinen i mitt tycke är då värdigt ögongodis (så till vida man inte är diabetiker då insulin är att rekommendera). Det finns en hel uppsjö av potentiella piller och ju mer jag funderar desto fler kommer jag på. Jag har här valt att dela med mig av mina favoritkurer tillgängliga på DVD, notera dock att nedanstående lista är låååååångt ifrån komplett. Tipsa gärna om era egna sjukliga tips i kommentarerna! (mer…)

1992 vs. 2008

catwomanflimrigt.jpgHäromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)

Var det bristen på Christian Bales väsande ” I am Battttmaaaan”? Hur irriterande det än må ha blivit är inte det svaret på min fråga; Var det 1992s märkliga sätt att producera skuggor utan ljus? Nepp; Är det bristen på Katie Holmes eller kanske överflödet av Michelle Pfeiffer som ger Michael Keaton en av de tuffaste och sexigaste filmkyssarna någonsin? Hmm, nej.

Jo, stopp nu lite! Backa tillbaks – där har vi det: Tänderna! På senare år har det blivit praxis att bleka tänderna – med Hollywoodstjärnorna i spetsen räcker det inte längre med att tänderna är hela, rena och överdrivet raka. Och gud förbjude om dina tänder har en naturlig off-white, äggskalsvit- men ändå vit ton – som ses här i Batman #2. Nej, då ska det putsas och poleras och det har gått en aning till överdrift! I går såg jag några glimtar ur höjdarfilmen National Treasure där en ganska smutsig och väderbiten Nicholas Cage brukar sina tänder att lysa upp den dunkla vägen till nationalskatten. Incidenten fick mig att minnas en hel ensemble av Die hard 4-karaktärer som förra sommaren visade upp sina rader av neonvita gaddar. Digitalt fixat eller inte så ser det fånigt ut – för att inte tala om vissa filmers airbrush-hysteri som fluffar till skådisarna till bomull.

Naturligtvis var det inte bara avsaknaden av överbehandlade tänder som gjorde att jag myste av filmen ovan, snarare en helhet av lekfullt och opretentiöst filmskapande (hm ok jag kanske drog det lite långt nu…): Vänner-avsnittet där Ross bleker tänderna så att de lyser i mörkret känns i nuläget inte så överdrivet och avlägset som det gjorde när vi först såg det. Börjar vi bli parodier på oss själva med denna jakt efter tramsig perfektionism? En alldeles för stor diskussion att ge sig in på en lördag och sammanfattningsvis drar jag bara slutsatsen att det är lättare att koncentrera sig på filmen när man inte blir bländad :].