Flimrigt.se

”One show to rule them all- this is scream 2008″.

Skräckisarnas, Sci-fi- och Fantasyfilmernas alldeles egna oscarsgala tog plats för en vecka sedan och istället för politiskt korrekta tacktal och designerklänningar får hängivna fans frossa i blod, dramatik, högtravande kameraåkningar och tung tung musik.

När huvudet känns tungt, bihålorna kloggat igen och musklerna värker kan det vara läge att skapa sitt eget lilla husapotek: bästa medicinen i mitt tycke är då värdigt ögongodis (så till vida man inte är diabetiker då insulin är att rekommendera). Det finns en hel uppsjö av potentiella piller och ju mer jag funderar desto fler kommer jag på. Jag har här valt att dela med mig av mina favoritkurer tillgängliga på DVD, notera dock att nedanstående lista är låååååångt ifrån komplett. Tipsa gärna om era egna sjukliga tips i kommentarerna! Read more

Häromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)

Var det bristen på Christian Bales väsande ” I am Battttmaaaan”? Hur irriterande det än må ha blivit är inte det svaret på min fråga; Var det 1992s märkliga sätt att producera skuggor utan ljus? Nepp; Är det bristen på Katie Holmes eller kanske överflödet av Michelle Pfeiffer som ger Michael Keaton en av de tuffaste och sexigaste filmkyssarna någonsin? Hmm, nej.

Jo, stopp nu lite! Backa tillbaks – där har vi det: Tänderna! På senare år har det blivit praxis att bleka tänderna – med Hollywoodstjärnorna i spetsen räcker det inte längre med att tänderna är hela, rena och överdrivet raka. Och gud förbjude om dina tänder har en naturlig off-white, äggskalsvit- men ändå vit ton – som ses här i Batman #2. Nej, då ska det putsas och poleras och det har gått en aning till överdrift! I går såg jag några glimtar ur höjdarfilmen National Treasure där en ganska smutsig och väderbiten Nicholas Cage brukar sina tänder att lysa upp den dunkla vägen till nationalskatten. Incidenten fick mig att minnas en hel ensemble av Die hard 4-karaktärer som förra sommaren visade upp sina rader av neonvita gaddar. Digitalt fixat eller inte så ser det fånigt ut – för att inte tala om vissa filmers airbrush-hysteri som fluffar till skådisarna till bomull.

Naturligtvis var det inte bara avsaknaden av överbehandlade tänder som gjorde att jag myste av filmen ovan, snarare en helhet av lekfullt och opretentiöst filmskapande (hm ok jag kanske drog det lite långt nu…): Vänner-avsnittet där Ross bleker tänderna så att de lyser i mörkret känns i nuläget inte så överdrivet och avlägset som det gjorde när vi först såg det. Börjar vi bli parodier på oss själva med denna jakt efter tramsig perfektionism? En alldeles för stor diskussion att ge sig in på en lördag och sammanfattningsvis drar jag bara slutsatsen att det är lättare att koncentrera sig på filmen när man inte blir bländad :].

Laura palmer är död – IGEN! Hennes mamma är i färd med att leta under dotterns säng efter de där ljusstakarna de hade förra året. När hon lyfter på det vita virkade överkastet möts hon av Lauras förruttnande lik: med nysminkat ansikte och en tändare i handen har hon legat under sängen ett bra tag. Jag tänker; oj, det trodde jag inte att hon skulle ge sig på ett tändargasmissbruk. Sånt högstadiebeteende. Vidare får jag följa med föräldrarna till polisstationen där de med ganska förvånat ansiktsuttryck redogör för händelsen. Inga känslor svallar – de bara konstaterar att oj då, där låg hon.
*Klipp*
Jag befinner mig på en buss med massor av människor i min ålder (höll på att skriva ungdomar men det var ju ett tag sen…) en bit från mig står en lång kille med långt lockigt hår, han börjar gå vinkligt mot mig och säger: ”Jag gillar inte Rage against the machine”. Bussen stannar vi kliver av och jag skyndar mig ut – Seattlegrunge-hataren smyger i kapp mig och säger: ”Jag tycker vi ska gå på David Copperfield”. Jag kan dock bara tänka på Laura Palmer och börjar febrilt leta efter något ställe där jag kan få ut kontanter så jag kan ta mig tillbaks och ta hand om hennes lik eftersom ingen annan gör det. Fram till den här punkten har allt utspelat sig på engelska, USA för att vara exakt. Jag går fram till en kassörska för att köpa en grov limpa bröd för att på så vis få pengar, varpå hon säger att hon bara pratar danska och jag vaknar av klockan som ringer.

Analys nån?

ps. förbereder mig för Göteborg Filmfestival!

Tiden går och jag tyckte det var dags för ett kostymombyte. Just nu är det som ni ser lite för festligt när det gäller färgkombinationerna, något jag ska försöka åtgärda så snart jag kan ;). Andra framtida förändringar är lite fler variationer av loggan och kanske de där hjärtliga citaten jag lovade för över ett år sedan! Jag upptäckte även för bara några minuter sedan att många av bilderna ser förskräckliga ut (dålig skärm) så det ska minsann åtgärdas inom kort!

Med andra ord så blev krönikan om SFF lagd på is ett par dagar, men den kommer! =]

Japp. Så är det: För er som missat det har David Lynch tagit fram en egen kaffe-sort. Dessa organiska kaffebönor är förpackade i en snygg, väldesignad burk med Lynch autograf på. Kaffet finns i två varianter: Espresso och House roast. Priset ligger mellan $11-17.Så här såg det ut vid lanseringen. Jag skulle gärna träffa på Lynch i mataffären…
Kaffet kan beställas från mannens egna hemsida!

(Lois walks in on Stewie torturing a bully)
Stewie: We’re playing house…
Lois: But that kid is all tied up!
Stewie: Roman Polanski’s house.