Flimrigt.se

Vart man än går nuförtiden så pratar folk om detta fenomen: denna tv-serie som tagit hela världen med storm. Själv har jag upp till nu vägrat att se en enda sekund. Jag har envist haft på mig skygglapparna, satt händerna på öronen samtidigt som jag mumlat tyst för mig själv att jag har tillräckligt med serier att följa och att det inte är sunt att späda på sitt missbruk. Och ärligt- den bästa serien har ju redan gjorts! [Twin peaks]. Jag har vänt min nyfikenhet till förakt, tänkt tankar som ”ännu en kommersiell storserie, vad kan den tillföra mig?”.

För er som lever under en stor sten kan jag berätta att Heroes handlar om ett gäng ”vanliga” människor från olika delar av världen som upptäcker att de har olika förmågor; de kan flyga, läsa tankar, sia framtiden, teleportera sig etc. Ingen vet vad det är som händer med dem eller vad de ska göra med dem. Samtidigt finns det individer som inte vill att de ska lyckas och gör allt i sin makt att stoppa dem…

Nu sitter jag här, en superförkylning och två dagars sjukskrivning senare, fast som klistret i Heroes- träsket och vill bara ha mer och mer och mer. Som Heroin ungefär. I lördags såg jag fem avsnitt på raken. När jag säljer min själ till NBC kan jag inte hjälpa att undra: Vad är det då med Heroes som är så fascinerande? Vad är det som är så unikt?

Kan det vara att tillbakablickarna i början av varje avsnitt ibland visas ur en annan kameravinkel än vi först såg scenen? Kan det vara den lite fåniga voice-overn i början och slutet av varje avsnitt som känns som en sämre variant av Grey’s anatomys? Är det såpaupplägget som osar X-men och Medium uppblandat med den briljanta känslan och humorn från Twin Peaks? Är det att ALLA skådisarna i sina rolltolkningar är så otroligt vackra att ögonen vill hoppa ut ur sina hålor? Eller kan det vara de småköttiga inslagen som smygs in lite här och var?

Jag tror det beror på många saker: Det pratas i medierna om att serien kommer i precis rätt tid, en tid där vi behöver hjältar som slåss för att rädda vår krigshärjade planet och mänsklighet. Helt klart! Det är som en skön uppmaning att sätta ner foten! En självförtroende-boost för mänskligheten när vi går in i apati för att orka överleva. Det kan också vara seriens mångbottnade handling: Sci-fi inslagen läggs ner på en existentiell nivå som berör oss alla (ok flygsekvenserna är på gränsen…) detta blandas i sin tur upp med politik, kärlek och humor. En annan aspekt (man stulit från Grey’s anatomy) som också ligger helt rätt i tiden är att man kommenterar frågan om hudfärg genom att inte låta den spela någon roll.

Bortom skadeglädjen att amerikanarna äntligen får öva sig på att läsa text tror jag populariteten av Heroes kan finnas i alla lager av identifikationsmöjligheter man får som tittare. Karaktärerna är uppbyggda av gråzoner, det är svårt att säga att någon är helt igenom ond – precis som i verkliga livet.

Alla ovannämnda aspekter tillsammans resulterar i en USP bestående av summan av tvs alla uspar de senaste 10 åren. Detta i kombination med komplexiteten av karaktärerna och handlingen som gör det hela mer intressant samt hoppfullheten i att vi människor själva kan förändra den domedags-situation som enligt medierna närmar sig med stormsteg. Detta genom en andlighet som inte blandar in religion och gudar – utan helt enkelt:

”We are all connected…”

får man ta saken i egna händer…

Hihihihihihihihihihi weeeeeeeeeeeeeee *hoppar upp och ner av glädje*

Förhoppningsvis landar den på mitt hallgolv i början på nästa vecka!

Jag och min bästaste cineastkompis fick den briljanta idén att bege oss ut på en roadtrip till djupaste småland. Vi körde och körde: passerade obskyra små bensinmackar, en halvnaken gubbe på cykel samt granar, granar och granar. Drygt 15 mil senare var vi framme vid vår destination: Garbo-utställningen i Högsby. Och, varför finns den där kan man undra? Jo, för att Garbos mamma kom därifrån och smålänningarna vill gärna tro att de har nåt med hennes framgång att göra ;). I vilket fall som helst har de gjort ett mycket bra jobbmed uställningen. När vi anlände i den alldeles surrealistiskt lilla byn Högsby blev vi lite oroliga, tänk om det bara är lite foton uppslängda på en vägg? Har vi kört så långt för det? Men utställningen var ambitiöst arrangerad med massor av foton, tidningsutklipp och trivia.

När vi anlände möttes vi av en mycket entusiastisk äldre man som jag talat med i telefonen dagen innan (för att kolla att det verkligen var öppet). Han tog oss genast till rummet där de körde en av Garbos stumfilmer och började prata nonstop. ”Ni vet att det är sååå intressant att titta på de här gamla filmerna, skådespelarna pratade ju inte så det var ju tvungna att agera allt med kroppspråket… osv osv. (Inte helt sant iofs, eftersom rutorna talade…). Vi började fundera på om vi skulle påpeka att vi kört i drygt två timmar därför att vi kanske är intresserade…men vi uppförde oss.

Efter en låång utläggning kom mannen på att vi inte betalat inträde *s* så efter vi gjort rätt för oss började vi botanisera bland allt Garbomaterial. Vi kollade på klänningen hon bar i Gösta Berlings saga, bläddrade bland mängder av tidningsutklipp, studerade fotografier i minsta detalj och granskade flaskan till hennes favorit-Whiskey (!). Precis vid ingången finns en liten shop med Garbo-souvenirer där de säljer alltifrån böcker till spelkort: Vi kunde inte låta bli att köpa några lotter i deras lotteri och mitt resesällskap vann ett whiskeyglas med Garbos siluett på. Den dyraste vinsten konstaterade den vitale mannen flera gånger! =] Själv var jag tvungen att betala för mig och köpte en mugg och en basker. Det senare mest för att jag alltid velat ha en, inte för att det hade med Garbo att göra :D.

Om du precis som vi är borderline-överpretto och känner för en dagsutflykt i regnet så rekommenderar jag Garboutställningen!

Dreggel-föremål nr två den här hösten lär bli den rykande färska dokumentären: LYNCH Behind the curtain: the artist at work. Vi utlovas ett nära porträtt av David Lynch under färdigställandet av INLAND EMPIRE, men även klipp från hans arbete de senaste två åren. Skaparen av dokumentären (har inte lyckats hitta säkra uppgifter på hans namn) har levt och arbetat med Lynch under denna tid och visar här hur regissören med smittande entusiasm går från idé till vision men även hur han är öppen att utforska och experimentera med olika kreativa former.

Enligt Imdb visades den 1 tim och 15 långa dokumentären på filmfestivalen i Munchen 23 juni i år, frågan är när den når gemene man?

Ovanstående information hämtad på:
LYNCH – officiell sida

Dreggel föremål nr 1.

Vad gör han nuförtiden? Jo han pysslar med manuset till en remake på sin egen film Hellraiser från 1987. Enligt IMDB så är den nya versionen planerad till 2008 och det ska bli intressant och se vad Barker väljer att lägga till och alternativt dra ifrån. Det finns inte mycket info släppt om produktionen och jag funderar lite på vem som skulle kunna spela Pinhead lika bra som Doug Bradley. Enligt Barkers websida kommer han denna gång få lite mer pengar att röra sig med, men att han inte tänker regissera själv:

”I wouldn’t wish to direct – I only want to write and be a part of the producing team. I wouldn’t want to revisit something that I did as a director, something that I did all those years ago: that would be too, in a way, painful – not painful but weird, difficult, strange…” (Revelations)

Under tiden får vi luta oss tillbaks och se originalet en eller två gånger till. Om ni har vägarna förbi Jönköping Filmfestival den 1 September, så titta in på en föreläsning av Anna Arnman som skrivit en gedigen doktorsavhandling på just Hellraiser! Hon kommer att prata om skräckfilm i allmänhet och varför vi faktiskt gillar att se på det. Det kostar inget ;)…Mer info kommer!

Min ambition om att hinna ikapp mig själv och få tillbaks blogginspirationen denna veckan fick läggas på is ytterligare några dagar. Rättning och panikbetygssättning. Nu är det dock bara en vecka kvar tills jag släpps ut på årets grönbete (dvs. massor av film och kreativitet…).

En kommentar ur en utvärdering:
”Du är en kalaslärare, men du ska inte tro att alla tycker lika mycket om mediekunskap som du gör.”

Nästa gång ska jag komma in släpandes med fötterna, sucka vid blotta åsynen av elever, sätta mig bakom katedern, mumla nåt obegripligt om Ingmar Bergman och sedan ge dem ett 100 sidigt prov. *muahaha*

Japp, jag gjorde testet:

The Movie Of Your Life Is A Cult Classic

Quirky, offbeat, and even a little campy – your life appeals to a select few.But if someone’s obsessed with you, look out! Your fans are downright freaky. Your best movie matches: Office Space, Showgirls, The Big Lebowski

Stor duk, plusstolar och en animerad sång om biovett: inget kan tydligen förhindra störande moment. Mitt biosällskap på Pirates of the caribbean 3 igår blev en 4-5 åring som inte hade någon aning om vad som hände på duken och därför pratade större delen av filmen med sin mamma. (Som dessutom pratade tillbaks…) Den här filmen är i mitt tycke inte passande för barn som är mindre än en stor popcorn och som hela tiden måste fråga vad det är som händer. Kan inte barnen läsa texten, då är det nog läge att vänta ett par år. I allafall av hänsyn till oss övriga biobesökare. Jag förstår att det är roligt med pirater, men i mitt tycke är filmen dessutom lite för våldsam för så små barn: Åldersgränsen för filmen är satt till 11 år, från 7 år i förälders sällskap. (Så man kan undra varför personalen släpper in så små barn…) Snälla bioföräldrar, om ni är villiga att betala över 100kr för att ert barn ska kunna se en film där de inte förstår något och där de hugger sönder varandra med svärd stup i kvarten, så kan ni i allafall visa hänsyn till oss övriga och be era barn dämpa sig lite!

*mutter mutter*

Läs recensionen på Pirates of the Caribbean 3: at world’s end!

Nåja, pojkarna Simon Pegg och Edgar Wright lyckades ju väldigt bra med Shaun of the dead så jag ska ge den en chans!