Flimrigt.se

Skräckfilmer har ju genom tiderna inspirerats av aktuella hot i samhället. En sorts terapi där vi kan bearbeta och få utlopp för rädslan, men samtidigt stanna i biostolens trygga famn. Men vad är det egentligen vi är rädda för så här i startgroparna av 2000-talets andra decennium?

Är det djur? Teknikens baksidor? Inavlade psykon? Liftare? Övernaturliga väsen? Nej, allt detta har vi bearbetat – det vi har kvar i dagens stressade samhälle är unga vars föräldrar av olika anledningar abdikerat och lämnar sina barn utan mening i sina liv. Hotet är unga som inte fått lära sig att skilja på rätt och fel; unga som saknar empati; unga vars föräldrar av olika anledningar inte har tid med sina barn: Eden Lake slår huvudet på spiken när man  beskriver det läskigaste just nu.

Läraren Jenny och pojkvännen Steve ska fly staden för en romantisk tältweekend i naturen. Den manliga halvan har så klart tänkt att fria och har hittat det bästa ställen: en avlägsen sjö vid ett vackert stenbrott. Det dröjer dock inte länge förrän friden störs av ett gäng uppkäftiga barn som håller till i närheten. När konfrontationen väl är gjord är maktkampen igång och paret måste utan bil, tillhörigheter eller karta försöka ta sig förbi sina plågoandar – och fly ut ur skogen istället.

I filmens anslag hör vi i bakgrunden ett radioprogram om att vuxna som inte håller ordning på sina barn borde få betala böter – jag anar hur filmens historia kommer att utveckla sig, men jag anar inte hur hårt filmen kommer att ta tag i mig!

Precis som i föregångaren Ils är det läskiga här inte blodet eller jakten, utan den underliggande paniken man får av ett barn som duktigt slänger skräp i papperskorgen men som inte kan känna empati med den individ man just skar halsen av. Paniken som stiger när vi får klart för oss vad vi är kababla till om vi bara är tillräckligt rädda. Om vi har tillräckligt låg självkänsla och någon annan hetsar dig. Vad vi kan göra för att bli accepterad av gruppen.

Det är överflödigt att ge sig in på hur filmens hantverk är utfört – det är alldeles lagom då det försvinner till förmån för handlingen.

Eden Lake är tveklöst en av de läskigaste filmer jag sett. Man sparar varken på fake-blodet eller samhällskritiken. Den sitter kvar både psykiskt och fysiskt med sin vackra miljö men sina otäcka, rädda, ansvarslösa och övergivna människor – vuxna som barn. Och man kan inte sluta titta. Man slutar aldrig hoppas att det goda ska segra.

Visst är det här en överdriven domedagsbild med väl reko protagonister och väl elaka barn – men kombinationen av handling och bilder blir det läskigaste jag sett i år!

Here we gooooo! (som Mario skulle ha sagt). Ytterligare en remake på en asiatisk skräckis…som jag bara måste se så klart! Denna gång är det Kim Ji-woon som sålt rättigheterna till min (sin?!) älskling A tale of two sisters till jänkarna och i september släpptes resultatet på DVD. Dock under namnet The Uninvited – som väl bevandrade cineaster vet är titeln på en annan asiatisk rysare. Lite onödigt kan tyckas. Nu tycker jag att Hollywood börjar bli lite vääl lata ;). Copy + paste får inte missbrukas!
Det är inte bara titeln man har klippt och klistrat med: vissa scener och även vissa bitar av originalhistorien har tagits rakt av, medan andra scener stjäls för att placeras in i ett annat sammanhang. Och jag kommer underfund med att just detta är anledningen till att det faktiskt blir lite otäckt: jag känner igen vissa scener från Atots som är otroligt skrämmande, men sen blir de inte riktigt lika bra här och besvikelsen gör att spänningsfaktorn sjunker. Kanske är de nya varianterna av scenerna faktiskt läskiga om man inte har originalet färskt i minnet.

I Uninvited är det lillasyster Anna som är i fokus (istället för storasyster…) och precis som i koreanska förlagan börjar huvudkaraktären på mentalsjukhus där hon om och om igen spelar upp bilden av sin sjuka mamma dö. I det här fallet brinna upp. Hon återvänder nu till hemmet – där allt hände- för att mötas av sin pappa, unga styvmor och syster och det dröjer inte länge förrän mystiska saker börjar hända. För att inte tala om styvmor som beter sig allmänt konstigt.

Det som förvånar mig är att regissörerna (Bröderna Guard) faktiskt lyckas behålla kärnan av originalet: vad som kan hända i en familj om man slutar kommunicera. När skuld tar över. Här lägger man också på lite till slutet och historien blir något mer brutal. A tale of two sisters är krypande skrämmande, sorglig och gripande – The Uninvited är rå och skadad. Det blir två olika produkter.

En stor skillnad är inte helt oväntat att den nyare varianten inte är i närheten av lika visuellt slående och konstnärlig. Detta är inte berättande med bilder på elitnivå, mycket av symboliken har plattats till och tittaren behöver som väntat inte jobba lika mycket själv utan blir matad med silversked.

Men filmen gör aldrig anspråk på att vara konstnärligt genomarbetad – Uninvited är en snack-rulle för lördagkvällen när eventuella barn krypit i säng. Och en helt ok sådan. Bra skådisar, bra musik, något själlös, men med en mer brutal upplösning. Och jag känner mig ändå nöjd när rulltexten startar.

Med fjortisar, nallar och några andra enstaka 30+ individer blickar jag nyfiket upp mot duken och vad många felaktigt tror är en remake av originalet från 1980. Fredagen den 13:e är snarare en uppföljare/hyllningsfilm som bakar ihop det bästa från film 2 och uppåt. En ny fredagen den 13e del 2 helt enkelt.Det blir en mysig stund i Jasons Vorhees marker 29 år efter att mamma hämnades syndiga lägerledare och sedermera satte igång förbannelsen vid Crystal Lake. Årets slakt börjar med att campande ungdomar i jakt på marijuanaodlingar lite plumpt återberättar för de i publiken som inte var med när det begav sig, om hur allting började. (Men vi får inte veta mer om Jasons bakgrund än de tidigare filmerna vilket känns skönt!) Sen är äventyret igång och med massor av humor, självironi, slashing, Jason, tuttar, sprit och skrik är det inte mycket som fattas.

Den inbitne Fredagen den 13:e fantasten lär känna igen trevliga små trademarks i form av kameravinklar, sceneri, vapen och avrättningsmetoder. Vissa scener och sekvenser gav mig både gåshud på armarna och ett fånigt leende på läpparna, då jag mindes originalbilderna från tidigare filmer.

Marcus Nispel lyckas fint med att återskapa känslan av 80-talet genom små detaljer i kameraarbetet och sin personregi. Och då menar jag känslan i filmen, inte modet (eftersom filmen utspelar sig i nutid vore det fånigt). Visst inger detta en viss förutsägbarhet om man kan sin Jason-historia, men jag tycker det är övervägande trevligt att se projektet producerat av Mr. fredagen-den-13:e-själv: Sean S. Cunningham, och allas vår Michael Bay (=garanterad kvalité!!).

Det är gott om tajta bilder som med sin brist på information om vad som händer runt omkring får nerverna på helspänn. Jag hade dock gärna sett att man dröjt lite med att visa hela Jason i bild, men ok då, jag kan leva med det då man verkligen lyckats med att få till honom och hans kroppsspråk och ljussättningen gör mig vid flertal tillfällen lyrisk!

Annars får vi lagom mycket “k k ha ha ha ha” och ett upphottat soundtrack som funkar. Jasons hjärna har fått evalvera aningens också – det känns som att han blivit lite smartare? Även om han förvisso fortfarande blockeras av mamsens befallningar ;).

Det är ju såklart nödvändigt att ha sprängfyllda silikontuttar i en slasherfilm gjord 2009 – det blir ju extra syndigt – men jag hade gärna sluppit dem.

Sammanfattningsvis är det en ljuvlig nostalgitripp med övervägande glädje och slafs, vissa planteringar är tyvärr uppenbara men det här är kort och gott en snygg uppföljning på Fredagen den 13:e från 1980.

Denna film visar sig vara precis det jag längtat efter så länge: en riktigt bra spännande psykologisk thriller. Hur den har hamnat underst i dvd-högen är så här i efterhand svårt för mig att smälta…

Mr. Brooks är spännande från början till slut och Kevin Costner är fullkomlig i rollen som schizo-hellylle-familje-far-mördare: När han vid sin senaste utryckning lämnar ett vittne efter sig får han en tuff polis i form av Demi Moore (AKA plastkvinnan) i hälarna. För att göra det lite extra jobbigt för pappsen har dotter Brooks sina egna hemligheter, som ställer till det ytterligare. I rollen som Brooks andra hälft ses William Hurt, och Marg ”Catherine” Helgenberger gör en standardroll som ovetande fru.

Med ett stort plus i kanten ;).

Mr. Brooks (2007)

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord, samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). Som tur är finner han en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli, så framtiden som en ny Jason Vorhees verkar kunna undvikas. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) och låter istället vampyrdelen fungera som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig som lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Att huvudkaraktärerna är tolv år gör ibland att filmen känns som gjord för en yngre publik (det är den inte) men överlag bidrar det bara till en djupare dimension av empati och fascination för karaktärerna. Vissa scener är lite för utdragna medan andra är något komiska (fast det var nästan bara jag som skrattade i salongen…).

I rollerna som Oscar och Eli ses Kåre Hedebrant och Lina Leandersson. Ika Nord, dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG =D vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där (En liten film om döden…).

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken. Men att se Låt den rätte komma in som film gav mig en underhållande biostund. Det är ett skönt drama med blodiga inslag! Men det är ändå med reservation jag skriver detta eftersom blotta tanken på en vampyrfilm får mig att mysa…

Låt den rätte komma in (2008)

Guillermo del Toro (Pan’s Labyrinth) presenterar här Spaniens Oscarbidrag, en klassiskt stöpt skräckfilm uppblandad med asiatiska influenser och Hitchcock-stämning light. El Orfanato, regisserad av Juan Antonio Bayona, dök inte upp bland nomineringarna inför galan men vi får likväl chansen att se den vid svenska biopremiären den 7 Mars.

Laura tillbringade sina första levnadsår på ett stort barnhem. Nu återvänder hon som vuxen med familjen och ambitionen att starta ett hem för handikappade barn i det länge övergivna gigantiska huset. Hennes son som har en ganska livlig fantasi hittar snart en ny kompis vars intentioner är lite oklara…

Kan man sin skräckfilm känns innehållet välbekant: stort hus, otäckt barn, starka mödrar, mystiska tanter och ouppklarad historik. Följaktligen blir Barnhemmet något förutsägbar men regissören lyckas detta till trots hålla mitt engagemang på en tillräckligt hög nivå. Spänningskurvan åker berg-och-dal-bana och jag hoppar rejält högt vid ett par tillfällen men de förutsägbara elementen drar ner betyget en smula.

Trots detta är filmen underhållande, välklippt och välspelad och jag blir glad över den sköna övernaturliga stämningen och de “smarta” lösningarna trots att de är motsatsen till nyskapande. Delar av mig tycker det är ganska skönt att bara låta sig hänföras av en helt vanlig väljgjord skräckfilm utan krav på revolutionerande lösningar eller effekter. Jag myser av de övernaturliga inslagen.

Barnhemmet (2007)

Det finns två saker jag har riktigt svårt för: slem och maskar. Feast kalasar friskt på båda så är du äckelmagad håll dig borta!

När ett gäng klassiska skräckfilmskaraktärer sammanförs på en pub i ödemarken blandar regissören John Gulager humor och ironi med alien-monster och kroppssvätskor – det senare i fler bemärkelser än du kan föreställa dig. Bland skådisarna ses en del bekanta ansikten: Balthazar Getty (Lost Highway, Flugornas herre), Henry Rollins (Lost Highway, Heat) och i en liten roll ramlar Eric Dane från Grey’s Anatomy in.

Det är blaskigt och otäckt men mest är det roligt! Feast går lite i samma anda som Hatchet (recension kommer..) och driver med både form och innehåll samtidigt som man vissa stunder faktiskt sitter på helspänn. Manuset är inte briljant men tillräckligt bra och genomförandet ger det rättvisa. Vid något tillfälle är ett av monstren ganska illa animerat och utfallet är något förutsägbart, det senare troligtvis avsiktligt från Gulagers sida. Ni förstår när ni ser filmen! Men en stor eloge till Henry Rollins som överglänser alla i sin roll som professionell motivatör. Haha superkul.

Jag kommer nog inte se om Feast fler gånger på grund av de massiva mänger kvälvningar den orsakade – men sen är jag extremt mesig på den punkten. Men det kan komma fler filmer med nytänkande: Feast är nämligen slutprodukten av tredje säsongen i dokussåpan Project Greenlight där unga manusförfattare och filmskapare kan få möjligheten att genomföra sina idéer. Initiativet är taget av Ben Affleck, Wes Craven och Matt Damon via deras produktionsbolag LivePlanet som också finanseriar projektet. En briljant idé som förhoppningsvis kan dra ner antalet remakes i framtiden :D!

Feast (2006)