Flimrigt.se

I fredags hade jag filmfest hela dagen! Filmprojektet på jobbet hade bjudit in Orvar Säfström som föreläste för elever och lärare om hur vi ser på film. Det var mycket lyckat! Tyvärr kunde uppslutningen varit bättre, men möjligen hade vi valt en mindre bra dag. Det var likväl jätteroligt och mina inre batterier fick sig en uppladdning. Ironiskt eftersom jag efter jobbet fick släpa mig halvsovandes till nästa event:

En god vän var med och arrangerade julskräck-special i stadsbibliotekets biograf. Kvällen inleddes med en förfilm producerad av arrangörerna själva som med humor knöt an både till platsen, tiden och filmerna vi skulle se: Mycket fiffigt och stämningen spred sig tack vare den inledningen: Huvudattraktionen, Black Christmas (Stilla natt, blodiga natt) från 1974 visade sig vara en skön nostalgitripp. På 16 mm förmedlas julstämning med lysande stjärnor: min generations Louis Lane nämligen Margot Kidder, killen som varit med i nästan allt: John Saxon och i huvudrollen Olivia Hussey aka Rebecca från nyårsplågan Ivanhoe.

Black Christmas är en enkel och opretentiös historia där tio studentflickor och deras husmor får en oväntad och annorlunda jul. Mitt under julfesten smiter sig en galning in i huset och telefonterroriserar dem för att sedermera mörda dem en efter en…förståerligt såna syndare tjejerna faktiskt var ;), sprit, sex och aborter. Filmen börjar lugnt och sansat med mycket humor kombinerat med en småkuslig klippning i kontrast till andra halvan där skojigheterna successivt avtar och mystiken tätnar och får mig på helspänn. (Detta trots att vi gjort två pauser á 30 sekunder för att byta rulle!) Upplösningen är förutsägbar men biostunden som helhet är tillfredsställande och jag undrar i mitt stilla sinne när jag såg en så här skön skräckfilm med myspyskänsla senast? Det är skönt att slippa det överdrivna köttiga våldet och följdaktligen kunna slappna av i händerna. (Som annars är lätt glipande över ögonen). Här kan jag lita på att jag är trygg mitt i kaoset :D – precis som det ska vara.

2006 gjordes en remake på denna film – den är med all sannolikhet ingenting att hänga i julgranen ;). (Det är humor…)

Black Christmas (1974)

ps. Efter pausen visades Anguish…som hade varit kul att se, men kroppen skrek efter sömn…

Historien har visat att filmatiseringar av Stephen King-verk kan bli alltifrån urusla till toppenbra. Här är det vår egen Mikael Håfström som ger sig på en novell om ett elakt hotellrum: Mike Enslin är egentligen en begåvad författare men när själen värker är det svårt att göra något konstruktivt av sitt liv. Istället åker han land och rike runt och besöker vad som sägs vara hemsökta hotell och utvärderar dem i sina böcker. En dag får han ett vykort med siffrorna 1408… och så är det med det.

Det görs alldeles för lite filmer om övernaturliga fenomen nuförtiden. Vad som isar ännu mer i ryggraden är att de få som görs inte håller måttet: Här har vi en historia som i teorin känns väldigt intressant men som nu paketerats på ett sätt som i stället blir lätt småtamt. Främst är det nog användningen av ljudet som förstör och under första halvan av filmen går varenda incident att förutsäga, kanske beroende på ljudeffekterna – men inte endast. Den första kvarten tänkte jag hela tiden ”mmm smart, hotellrum som av naturen är otäcka” och fem minuter senare så säger huvudkaraktären Enslin detta högt! I denna ”skriva-på-näsan”-attityd försvinner den lilla magin som finns kvar.

Filmen är dock inte bara av ondo – de visuella effekterna är det inget fel på, scenografin gör sig härligt skrämmande på duken och det är en hel del snygga scener. John Cusack bär filmen på sina axlar och får mig att vilja sitta kvar: Om jag någon gång gör en film ska John Cusack vara med i den, han borde vara med i alla filmer som görs – så bra är han.

Faktum kvarstår – filmen är snygg men inte särskilt otäckt.

1408 (2007)

Saga (Grete Havnesköld) och hennes mamma Annika (Petra Nielsen) flyttar till Norrbotten på grund av Annikas nya jobb på det lokala sjukhuset. Ganska snart börjar Annika märka konstigheter med sin kollega genforskaren Beckert, samtidigt som dottern Saga snabbt skaffar sig nya vänner i skolan.

En svensk vampyrfilm som utspelar sig längst upp i den norra delen av vårt land (vilket är genialiskt) och dessutom blandar skräck & komedi: En beskrivning som väckt både förtjusning och viss skepsism i mig. Nu efteråt vet jag inte om upplevelsen påverkades av att jag såg filmen mellan två grav-allvarliga dokumentärer, men jag tyckte Frostbiten var väldigt underhållande och välgjord. Det är ju alltid kul att se en svensk film som inte har Wallander eller Beck i huvudrollerna (undrar hur länge man ska behöva säga detta…) eller som är en uppföljare till en succé från 80-talet.

Visst, Frostbiten har sina uppenbara brister: skådespelarna är inte vassast (med undantag av Petra Nielsen som är super!), dialogen är emellanåt outhärdlig (att det ska vara så svårt att skriva repliker som speglar hur vi faktiskt pratar…) och efter en sprudlande film får vi det mest abrupta, grådassiga och uppenbara slutet i boken. Men å andra sidan är dialogen stundtals fullkomligt beroendeframkallande, storyn och atmosfären fantastisk och vissa av bilderna otroligt vackra. En del karaktärer är dessutom värda att se om filmen för: vitlöksbräserad fisk kanske?

Frostbiten (2006)

I salongen bakom mig sitter en 13-åring som uppenbarligen lurat med sin mamma på filmen. Hon förstår dessutom ingenting: när en zombie käkar ur tarmområdet ur en kille brister hon ut i ett klingande ”men vad göööööör han?!” Du är på en zombie-film – kom över det. Vilket hon till oss övriga biobesökares förtjusning gjorde väldigt snabbt!

Nåväl, som om Resident Evil och Resident Evil 2 inte fått oss att inse hur cool och övermäktig Alice/Milla Jovovich är- nu kommer Resident Evil: Extinction, och vi tvekar inte längre. Alice är på flykt från Umbrella corporations satelliter och försöker samtidigt klara sig från elaka zombies och andra galna som vill slita henne i stycken. Allteftersom hennes lätt övernaturliga förmågor blir mer och mer utvecklade stöter hon ihop med vad som verkar vara de sista överlevande, men maten och bränslet börjar ta slut och gänget bestämmer sig för att åka till Las Vegas…

Jag kommer nu låta som en trasig skiva men denna film är som alla andra treor i år: storyn är så tunn att den är obefintlig och på nåt sätt tror man att en overload av action, ljudeffekter och cool musik kan balansera upp det hela. Det gör det väl på sätt och vis eftersom jag sitter kvar: färgerna är riktigt riktigt snygga, det är grym musik, grafiken är välgjord, effekterna regererar och allt detta är estetiskt sammansatt till en rejäl påse ögongodis! Jag ska dock tillägga att detta är den köttigaste, slashigaste film jag sett på hela året. I kombination med ljudet kan jag knappt titta emellanåt. Ställ detta mot till Millas tillfluffade hy: alla andra ser ut som kratrar i ansiktet men hon, hon är så airbrushad att hon ser ut som en ängel – en mördarängel med heroes-krafter.

Sammanfattningsvis känns det som om jag har en hemsk mardröm där filmernas del III har kommit för att äta upp mig. Filmerna är själlösa transportsträckor till ingenting. Ingen riktig början och inget riktigt slut. Det känns som en förlängsningssladd som bara skarvas till att bli längre och längre och längre. Sen hjälper det inte att filmen är snygg och tuff. Det håller bara så länge. Trots att filmen har en ”lagom” längd på 1,35 blir det inte särskilt spännande. Det är Milla som håller uppe intresset. (Så därför ska jag inte ens kommentera de andra skådisarna…)

Av det klyschiga slutet att döma dröjer det inte länge förrän fyran kommer. Då får vi nog mer Alice än vi kan hantera.

Läs en kombinerad recension av Ettan och tvåan här.

Resident Evil: Extinction (2007)

Med en besynnerlig korsbefruktning av skräck, rysare och komedi når Creep-regissören Christopher Smith nya höjder med filmen Severance, (kanske för att han denna gång fått hjälp med manuset). Filmen är en familjemedlem av den ”nya” typen skräckisar där genren förnyas med hjälp av modiga hybrider – och precis som i Shaun of the dead är det här komedin som stöttar upp slakten mest. (Även om denna film inte spelar i samma liga som dito.)

I Severance åker säljavdelningen för vapenföretaget Palisade Defense på teambuilding i de ungerska skogarna. På vägen till lyx-stugan hamnar de i händerna på galna mördare som inte skyr några medel i sin slakt. Små väl beprövade men briljanta knep används för att få grupparbetet otäckare än vad det är – ljudet är väl genomtänkt och ljudeffekter används i många fall istället för att visa det otäcka. Man låter publikens fantasi fylla tomrummet, ett förtroende regissörerna inte ger publiken så ofta nuförtiden. Men det blir mycket mer effektfullt! (Den cheery jolly musiken är pricken över iet – utan att bli fånig.)

Humorn genomsyrar som sagt filmen från början till slut, från dialog till klippning men blandas upp med lika mycket spänning, kött och blod. Mycket bra skådisar och riktigt roliga karaktärer. Tyvärr är det en del som drar ner betyget åt andra hållet: Storyn börjar bra och bygger upp löften som aldrig levereras en del saker blir även lite väl fåniga. Filmen når nätt och jämt över gränsen till en fyra – men som vi brukar säga – hellre fria än fälla. Det är en bra och annorlunda idé och de små detaljer kommer vara med mig länge ;).

Severance (2006)

John will never eat shish kebab again. En mening som kommer att förändra ditt liv. Jag lovar.

Är det någon som minns Mary från Lilla huset på prärien? Ni vet den ursöta blonda flickan med de blåaste ögonen som alltid var genomgod och generös? Skådisen Melissa Sue Andersson blev trött på helgon-stämpeln och direkt efter att serien slutat gjorde hon 1981 slasherskräckisen Happy birthday to me, där hon både visar bh:n och ser elak ut.

Andersson spelar Ginny som kommer tillbaks till sin gamla hemstad efter några års frånvaro. Hon flyttade på grund av en olycka där hon förlorade sin mamma. Det mesta av händelsen har hon förträngt. Kort efter återkomsten börjar Ginny minnas lite fragment här och där, samtidigt som en efter en i kompisgänget mördas. Har hennes historia något med gruppens förlust av medlemmar att göra?

Slashervågen fick sitt fäste på allvar året innan med dunder-hiten Friday the 13th och här kan vi väl säga att genren fördjupas en aning. Happy birthday to me tar ut svängarna på många sätt. T e x så ackompanjeras filmens intro av en poplåt som känns mer hemma i en Saturday night live- rulle än i en slasherfilm. Genialiskt. Särskilt eftersom Happy Birthday to me erbjuder fullt ös från början till slut med oväntade vändningar och intressanta grepp som lurar publiken- även om man vet vem som är mördaren blir man stundtals osäker…Med fler lager än varje-dag-slasherfilmen blir filmen bara mer och mer intressant ju mer man tänker på den. Det otäcka ligger på flera plan – inte bara det rent fysiska, det för tankarna till asiatiska skräckfilmer.
De flesta effekterna är ovanligt bra för att vara 1981 och de står sig än idag – kanske beror det på bra regi av J. Lee Thompson där filmens egenskaper utnyttjas för leka med oss i publiken. Filmen har välkomponerade bilder i både form och färg och sexfokuseringen som annars ligger överst i dessa filmer har klivit åt sidan för mer komplexa strukturer. Bra skådespelare, genomtänkt manus och riktigt skön känsla genom ljussättning och klippning. När klimax väl är nås får vi inte allt förklarat för oss vilket också ger utrymme för egen tolkning – precis som en bra skräckfilm ska vara. Det enda som stör lite granna är att dialogen är vid ett par tillfällen känns lite hackiga och meningslösa- annars en väl utförd slasher-gåta med ett par scener som garanterat gör ont.

Happy birthday to me (1982)

Silent Hill- bara namnet. Smaka på det!

Jag lovade en gång dyrt och heligt att jag skulle stå först i kön när denna film skulle ha premiär. Det gjorde jag inte. Jag hade nämligen hört att den skulle vara alldeles jättesplattig och ville inte utsätta mig för det. Jag ska sluta lyssna på ”folk”, så farligt var det verkligen inte.

En recensent från tidningen Stardust skriver att Silent Hill är lika sopig som Tomb Raider och Resident Evil. I huvudsak för att alla tre filmerna hamnar i kategorin dataspelsfilmer som saknar story. Jag håller inte med! De två ovanstående filmerna har mycket bra och engagerande manus, i fallet med den döda staden når det kanske inte riktigt hela vägen på det området, men så illa är det inte. Silent Hill har så många andra kvaliteér att det väger upp. Filmen handlar om Sharon, en flicka på gränsen till galenskap som lider av svåra mardrömmar. I sina tillstånd refererar hon hela tiden till staden ”Silent Hill” och som en sista utväg bestämmer sig hennes adoptivmamma Rose att ta dottern på en liten utflykt för att leta reda på stället. Pappan är inte överförtjust utan stannar hemma för att sura istället. På vägen till staden blir de jagade av en lokal polis och jakten får ett abrupt slut i form av krasch. Rose vaknar upp vid sin bil: det flyger aska i luften och Sharon är försvunnen. Vart har dottern tagit vägen och vad är det som händer i staden?

Det uppenbara är hur FRUKTANSVÄRT bra de fått till miljöerna och det är ju värt att se filmen enbart för det! Det känns som att bli inkastad rakt in i spelet som en osynlig åskådare. Som att spela spelet- utan att behöva slåss. (Passar mig alldeles ypperligt…). Scenografin och fotot är helt fantastiskt och det är skönt att bara suga in de vackra bilderna. Akira Yamaokas musik ger ytterligare en dimension till balansgången mellan vackert (kärleken till ett barn) och total galenskap (att mista sitt barn och slåss mot otäcka monster i en ond stad). En del kritiker till filmen tycker att den är förvirrande och inte ger några svar- med tanke på hur lite man får reda på i spelen tycker jag att den ger mer svar än vad man kan vänta sig! Det är en gemytlig liten historia där det viktiga inte är varför något händer utan att det händer.

Effekterna är för det mesta ok- men andra stunder ganska B, men inte på långa vägar så illa som regissörens tidigare verk Vargarnas Pakt. Här måste jag nog ge Christophe Gans godkänt ändå ;). Att återskapa miljöerna på det sättet han gjort förtjänar en belöning!

Finns på DVD nu!

Silent Hill (2006)

Lycklig och exalterad bänkar jag mig framför tvn den första lediga kvällen med filmkanaler. Cabin Fever visas. Sällskapet insisterar. Jag tvekar- känner jag verkligen för slasherier idag? Jag går med på att titta och väntar och väntar på att blodskvättet ska komma så jag kan ge upp och gå och lägga mig. Cabin Fever råkar ju vara regisserad av Ali Roth- som också regisserat Hostel, som jag hört ska spela i samma liga som Takashi Miike med överdrivet våld till ingen som helst nytta. Det visar sig att jag hade alldeles för mycket fördomar. Cabin Fever handlar om ett köttätande virus som snabbt sprider sig bland filmens småkåta ungdomar. Det blir inte särskilt mycket sprutande blod utan mest fåniga köttsår och kroppar som ruttnar inifrån. Filmen är föga innovativ: alltifrån karaktärer till händelseförlopp till klimax är bara förutsägbart. Inte ens den allra sista scenen som ska vara lite småkomisk på ett ”aha” sätt är roande.

Cabin Fever funkar nog jättebra för sin avsedda publik med tonåringar (och jag borde inte sitta i den) , därför får den en tvåa.

Cabin Fever (2002)

I denna moderna ”Exorcisten” (minus grönt slem, korsdildos och svävande sängar), får vi med intresse (läs: respekt och nyfikenhet) för det spirituella och övernaturliga lite ”lördagsgodis”. Den som väntar sig skräck i biomörkret lär bli besvikna, The Exorcism of Emily Rose är otäck på ett mer subtilt sätt. Denna film som bygger på historien om den tyska Anneliese Michel- handlar om Emily Rose som dör i efterdyningarna av en misslyckad exorcism och den utövande prästen åtalas för att ha orsakat hennes död. Under rättegången får vi lyssna till historien om Emily Rose, flickan från den kristna lantfamiljen som började på college.I år 2006- när vi desperat söker efter något som kan fylla tomrummet där vår tro en gång fanns kommer denna film väl till pass. Filmen är visserligen ganska typiskt för sin genre och leverar en del tråkigt förutsägbara klipp- men den väcker existentiella frågor på flera plan. Något som slog mig är att när vi slängde ut andlighet och allt vad religion heter ut genom fönstret, glömde vi kolla om det fanns något bra att behålla- vi slängde blint ut allt. Detta kvarvarande tomrum har vi ersatt med ett sökande efter lycka i senaste mobiltelefonen, den där märkeströjan eller coolaste datorn. Vår läxa- tror jag- är att oavsett vad man tycker om religion, kristendom etc. så är det inte religionen i sig som skyddar mot det ”onda” (lidande)- utan tron på att den gör det. Det är inte bibelordet i sig som är det magiska. Tro är det som spelar roll i slutändan- inte fakta. För det jag tror på är verklighet för mig.

The Exorcism of Emily Rose

Roman Polanskis klassiker från 1965 är nu släppt på dvd i den snyggaste svenska utgåva jag sett på länge. Att den som vanligt är “snål” och tråkig med noll extramaterial kan jag kanske bortse ifrån eftersom den lyxiga kartongen ligger så bra i handen. Den är så len att jag knappt kan sluta känna på den ;). Men det är ju insidan som räknas! Att se något som man länge velat se får alltid förväntningarna att slå i taket och oftast blir man mest besviken. Pappan till Rosemary’s baby och The Ninth gate kan väl aldrig gjort något mindre spektakulärt? (Hmm..ok Pianisten var väl inte något utöver det vanliga egentligen…)

Repulsion låter oss dyka rakt in i sinnet hos den blyga och sexuellt hämmande Carol, som spelas av en ung och slående vacker Catherine Deneuve. Hon bor hos sin syster som…

Läs resten av den flimriga recensionen här.