Flimrigt.se

Keira Knightley och Ralph Fiennes blir make och maka i detta verklighetsbaserade drama om socitetslivet i 1700-talets England. Överklass, otrohet och prestige blandas med ryschpysch och stora hår när den intelligenta och passionerade Georgiana gifter till sig titeln hertiginna av Dorkenshire. Men vuxenvärlden –där otrohet och oäktingar är lika vanligt som frukost – blir en besvikelse. Maken William är allt annat än kärleksfull och hennes roll i livet blir att agera avelssto åt honom. Måttet rågas när han flyttar in sin älskarinna och hennes tre pojkar i deras hem. Runt hörnet väntar dock den stora kärleken: en ung politiker med stora ambitioner.

The Duchess utspelar sig i en tid då det var moderiktigt att bära peruk – gärna pudrad – men det var också en tid då kvinnor hade mycket lite att säga till om: Personlig vilja och utveckling måste underordna sig det sociala anseendet. Filmen följer starka och smarta societetskvinnor som utnyttjar de få medel de har att uttrycka sig och forma sin tillvaro.

Du kanske är en av dem som klipper med ögonlocken vid blotta tanken på kostymdrama, men historien om Georgiana berättas med en hoppfullhet och ironi som således lyfter fram de politiska och sociala frågor vi tacklar efterdyningarna av även idag. Manus och regi ger även öppningar för att visa männens ödmjuka sida, följaktligen undviker vi tack och lov en alltför klyschig feministhistoria.

Med ett sammanhållet komplett manus och vackra bilder utforskar regissören Saul Dibb Georgianas tankar: Vad är en människa villig att göra för sina barn? För kärleken? För anseende? Medan Ralph Fiennes tar över duken under sina scener lyfter den vackert komponerade musiken som en egen karaktär. Oscarsstatyetten för bästa kostym är som i en liten (läs: stor) ask. Keira Knightley är dock odefinierbar och filmen hade fått det där lilla extra med någon mer karismatisk i huvudrollen.

Men kan någon peta i henne lite mat?

An american crime har legat så länge på önskelistan att jag hunnit glömma bort både vad den handlar om och varför jag var intresserad av att se den. I dunklet fanns det någon fördom om att det var en klassisk thriller så det tog några minuter innan jag mentalt lyckades smälta resultatet av den här verklighetsbaserade resan.

I mitten av 60-talets USA behöver Sylvias och Jennys cirkus-resande föräldrar någonstans för sina flickor att bo under resten av cirkussäsongen. De blir således inneboende hos Gertrud, en ensamstående 7-barnsmamma i stort behov av pengar. När checken andra veckan blir sen får flickorna var sin disciplin-stund med paddeln och den yngre och poloskadade Jenny bryter ihop. Den äldre och starkare Sylvia erbjuder sig att ta hennes straff ovetandes att detta kommer utvecklas till en mardröm där Sylvia blir syndabock för allt den deprimerade Gertrud inte gillar med sitt liv. Under flera månaders tid misshandlas 16-åringen av sin inhyrda husmor, de andra barnen och grannbarnen: Helt utan synlig förklaring blir hon sparkad på, bränd med cigaretter, utsvulten, nedtvingad i källaren mm.

Efter filmen – som verkligen sätter sina spår – satte jag mig vid internet för att försöka luska reda på hur mycket som är sant och inte – och det mesta verifieras av flera oberoende källor med några små avvikande detaljer: jag blir lite förbryllad av att filmen tvärtom har utelämnat de mest förnedrande incidenterna Sylvia fick utstå. I och för sig gör det mig lite lättad – för den här skildringen av en störd störd händelse tillsammans med Ellen Page, Catherine Keener och deras skådespeleri är tillräckligt gripande som den är. En del scener hade jag gärna avstått från i sin nuvarande form dock, till exempel voice-over sekvenserna som ger ett amerikanskt sentimentalt fluff över händelsen. Jag tycker Ellen page och manuset i sig personifierar Silvia Liken tillräckligt.

An american crime

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ”konst” med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ”fantastiskt abstrakt” konst. Jag säger det igen, en fyraåring!

Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ”verk”. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ”Ocean”, ”Ode to Pollock” och ”Asian feather” (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ).

Överlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.

My kid could paint that (2007)

Om man är kemist eller biolog kanske denna film är en rejäl guldklimp. Jag varken det ena eller det andra och jag konstaterar: herreeeguuuud! Varenda klocka i Göteborg stannar av denna film – så tråkig är den. Berättarrösten är ett rejält sömnpiller och tillsammans med de trista bildutsnitten, de färglösa grå miljöerna och inte att förglömma de otroligt nördiga vetenskapsmännen, finns det inte mycket som piggar upp.

Problemet kan ligga i ett för brett spektrum – vi får lära oss om hushållsdamm, byggdamm, rymddamm, regndamm etc. För det mesta sker detta genom kemiska termer som kastas på oss som strössel, via den tyska sävliga rösten. Jag vet inte om det var jag som var trött efter en lång filmdag, men filmen tycktes sakna en röd tråd och babblade mest på i cirklar. Oengagerande .

Regissören Hartmut Bitomsky har tagit ett tråkigt ämne och gjort en ännu tråkigare film om det – även om han försöker få in lite roliga sekvenser med dammsamlare och pedantiska kvinnor – så kan det inte kompensera för de resterande 80 minuterna av tråkiga utläggningar om dammprojektiler och pågående experiment. Visst fick jag en och annan insikt om vad damm kommer ifrån men det kunde skett på ett mycket mycket mycket mer spännande sätt.

Staub har sammanfattningsvis vissa små trevliga stunder men det är ingen film jag frivilligt sätter på igen.

Dust (2007)