Flimrigt.se

An american crime har legat så länge på önskelistan att jag hunnit glömma bort både vad den handlar om och varför jag var intresserad av att se den. I dunklet fanns det någon fördom om att det var en klassisk thriller så det tog några minuter innan jag mentalt lyckades smälta resultatet av den här verklighetsbaserade resan.

I mitten av 60-talets USA behöver Sylvias och Jennys cirkus-resande föräldrar någonstans för sina flickor att bo under resten av cirkussäsongen. De blir således inneboende hos Gertrud, en ensamstående 7-barnsmamma i stort behov av pengar. När checken andra veckan blir sen får flickorna var sin disciplin-stund med paddeln och den yngre och poloskadade Jenny bryter ihop. Den äldre och starkare Sylvia erbjuder sig att ta hennes straff ovetandes att detta kommer utvecklas till en mardröm där Sylvia blir syndabock för allt den deprimerade Gertrud inte gillar med sitt liv. Under flera månaders tid misshandlas 16-åringen av sin inhyrda husmor, de andra barnen och grannbarnen: Helt utan synlig förklaring blir hon sparkad på, bränd med cigaretter, utsvulten, nedtvingad i källaren mm.

Efter filmen – som verkligen sätter sina spår – satte jag mig vid internet för att försöka luska reda på hur mycket som är sant och inte – och det mesta verifieras av flera oberoende källor med några små avvikande detaljer: jag blir lite förbryllad av att filmen tvärtom har utelämnat de mest förnedrande incidenterna Sylvia fick utstå. I och för sig gör det mig lite lättad – för den här skildringen av en störd störd händelse tillsammans med Ellen Page, Catherine Keener och deras skådespeleri är tillräckligt gripande som den är. En del scener hade jag gärna avstått från i sin nuvarande form dock, till exempel voice-over sekvenserna som ger ett amerikanskt sentimentalt fluff över händelsen. Jag tycker Ellen page och manuset i sig personifierar Silvia Liken tillräckligt.

An american crime

Som abstinensbenägen cineast kanske det är svårt att slita sig under julens alla släktträffar, men hur mycket man än gillar att titta på film är det rekommenderat och trevligt att då och då ta en paus och socialisera sig.  Särskilt under högtider. Lugn, lugn. Nu finns en ny anledning: ”Scene it – box office smash”  från Xbox 360.

För er som inte känner till föregångaren ”Lights camera action” är Scene it ett frågespel för den inbitne filmfantasten. Med hjälp av varsin trådlös kontroll gäller det att så snabbt som möljigt svara rätt svar på frågor om filmer, skådespelare, regissörer, repliker, karaktärer mm. I denna nya version har man riktat in sig på storfilmer och följaktligen är oddsen att svaret är känt något större – även om det också förekommer en del kassakossor från förr.

Bland kategorierna ses upphottade favoriter från första spelet: filmklippsekvenser, ljudklipp, förvrängda skådespelarbilder, filmplanscher, vilket-föremål-saknas-på-bilden, anagram mm.  En del nya pussel finnes även, t ex 8-bitars remakes av filmer och skådespelarkedjan. Man har också gjort en del strukturella förändringar som gör att tempot är högre och du kan välja på att spela kort spel (15-20 min) eller långt spel (25-30 min). Nytt för ”Lights, Camera, Action” är också att spelarna själva kan bestämma om det ska dras minuspoäng vid fel svar eller inte – något som tidigare gjorde att man spelade lite ”safe”.

En annan finurlig funktion är bonuspoängsutdelningen mellan rundorna: den som ligger först får ca 2000 för ”smarty pants” medans den som ligger sist får 3000 för att han/hon är slöast och 3000 för felaktigt svar. Härmed är poängen utjämnade ;). Men det är ganska kul då det blir jämnare och mer spännande än om någon drar ifrån med hästlängder. Den nya funktionen i Xbox att göra en egen avatar har också anammats så du kan spela med ditt eget ”jag”.

Om du, liksom jag vill spela mest hela tiden men har ont om vänner som har lust/kan spela när du vill så överraskar Scene it med en lösning: antingen kan man spela solo och tävla mot sin topplista, eller köra en omgång med cyberkompisar. Detta är kul i början men sen minskar dock den sociala trivselfaktorn drastiskt och tar udden av spelet.

Jag gillar Scene it, det fungerar lika bra med familjen som med polarna på fredagkvällen. Räkna med att det tar ca 1 -2 timmar per sittning innan ni tröttnar. Om man spelar ofta misstänker jag att frågorna tenderar att upprepas, men det ryktas om nedladdningsbara frågor i framtiden vilket skulle fixa detta aber.

Sammanfattningsvis är Scene it: Box office smash! ett kul spel för alla filmnördar med mycket humor och roliga kategorier!

Idag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole

No comments

Vart är världen på väg egentligen? I Pixars nya gullegullfilm Wall-E får vi svaret: När människorna ignorerat miljöhotet tillräckligt länge flyr vi ut i rymden på en evig femårskryssning där vi blir uppassade av robotar medan fettmassan ökar och skelettet i våra kroppar förtvinar. Under tiden har vi robotar som städar upp därhemma -  eller rättade sagt robot: Ensam kvar är Wall-E, som nu känner sig lite isolerad efter att i hundratals år städat upp efter slit-och-släng samhället. Med känslorna på utsidan och ett hjärta av guld längtar han efter någon att mysa och hålla handen med. (Den lilla kackerlackan är inte så kramgo ;)). Han tröstar sig med roliga pryttlar upphittade i sopberget under städpassen.

Med mängder av robotar, manicker och pryttlar charmar sig Pixar in bakvägen med sin lektion i hållbar utveckling och påminner oss på ett lagom sentimentalt sätt att det kan gå riktigt illa om vi inte sätter fart snart. Känner man sig trött på miljöhotet ges även en söt engagerande hi-tech kärlekshistoria om en väldigt artig robot utan vänner som har mycket att lära människorna i rymden om känslor och ömhet.

Vid det här laget finner jag det ganska omotiverat att älta om pixars tekniska fulländning, så jag låter bli. Wall-E har ett engagerande manus på många sätt och deras sinne för detaljer är med även denna gång och trots kliniska robotar är mysfaktorn är hög när man utforskar ytterligare ett nytt område, rymden.

Efter att ha väntat på att få se denna film med engelskt tal sedan i somras måste jag säga att det ändå var värt väntan! Jag är fullkomligt såld på Wall-E både som robot och som film: analysera inte, döm inte, bara ta den här lekfulla roboten och underhållande filmen för vad den är!

Wall-E

Finns på dvd från 18 november.

Denna film visar sig vara precis det jag längtat efter så länge: en riktigt bra spännande psykologisk thriller. Hur den har hamnat underst i dvd-högen är så här i efterhand svårt för mig att smälta…

Mr. Brooks är spännande från början till slut och Kevin Costner är fullkomlig i rollen som schizo-hellylle-familje-far-mördare: När han vid sin senaste utryckning lämnar ett vittne efter sig får han en tuff polis i form av Demi Moore (AKA plastkvinnan) i hälarna. För att göra det lite extra jobbigt för pappsen har dotter Brooks sina egna hemligheter, som ställer till det ytterligare. I rollen som Brooks andra hälft ses William Hurt, och Marg ”Catherine” Helgenberger gör en standardroll som ovetande fru.

Med ett stort plus i kanten ;).

Mr. Brooks (2007)

Quantum: Minsta enheten av någonting – tänk kvantfysik (Tror jag…) Solace: tröst.

Pre-casino royale var jag aldrig någon direkt bond-fan. Faktum är att de senare filmernas orgie i osannolikhet fick mig att inte vilja se någon av dem alls. Sen tog Craig över som Bond och man gjorde en reboot på manuset. Förutom mer komplicerade titlar och en mera lågmäld bond uteslöt man båtar på land och diverse annat plink-plonk. Detta passade mig alldeles utmärkt och ända sen eftertexterna av Casino Royale har jag längtat efter denna stund.

Hur är det då med Quantum of Solace? Förutom att filmen har något av de snyggare förtexterna hittills, samt Daniel Craigs Bond, är det ganska ljummet. Marc Forster går rakt i den fälla som Martin Campbell gillrade åt honom med Casino Royale: Ååå folk gillade actionscenen på byggställningen – då gör vi några likadana här men byter ut klätterställningen mot något annat. Och istället för att ha de två sedvanliga duell-action-scenerna med Bond (en i början och en i slutet) stoppar vi in 15 såna så kan vi fylla ut med lite handling emellan: miljöhotet är hett, ta lite sånt, CIA är alltid spännande plus en skurk med skojig brytning. Släng in en med legohår också, så blir det extra spännande…Vilken bra ide! Supertufft. Visst blir det spännande – men helt utan spänning!

Mitt i alla explosioner och action-dueller anar jag en liten tunn tråd: Bond vill såklart hämnas Vespers död samtidigt som han får veta att gänget förre skurken arbetade åt är större och har mer koll än vad de trott. På vägen upp mot ärkeskurken Greene stöter vår hjälte på ultra-tjejen Camille som naturligtvis har sin egen agenda och inte faller för Bonds charm.

Förutom att handlingen är tunn är inte dialogen lika njutbar som den jag förälskade mig i under föregångaren: mot mitten av filmen får Craig lite roligt att framföra, men udden saknas. Jag ser inga fyrverkerier när det gäller hantverket heller: vissa parallellklippningar -som iofs är ganska snygga – känns mest utslitna och blasé, de hör inte hemma i Quantum of Solace daterad 2008. Det var coolt i Nikita 1990 (inget ont om den filmen ;)).

Men visst, även om det tar mig en stund att hitta Bond-känslan är Quantum of Solace underhållande och vid ett par tillfällen lite smårolig. Men den reduceras till en actionfilm i mängden. Bonds rollkaraktär har blivit actionhjälte och jag skyller allt på Marc Forster (Craig gör filmen): Någon vodka martini kan jag inte minnas att han dricker och tuffa gadgets är det ont om. Har de vetenskapliga rådgivarna sagt upp sig?

I höst har vi två spännande dvd-släpp att se fram emot!Samtidigt som jag diktar ihop denna blogpost påbörjar dokumentären LYNCH sin resa till min brevlåda: En film som kvalade rakt in på önskelistan under Sthlm filmfestival i fjol. Goda nyheter för er som inte hann se den då!

LYNCH (vars regissör är anonym) låter dig följa under arbetet med Inland Empire: över två års material sammanställs till ett intimt porträtt av regissören som både roar, inspirerar och utbildar!

Finns att köpa här för 170 pix!

En annan nyhet  – som iofs luktar lite väl mycket ”tjäna pengar”- är samlingsboxen ”David Lynch the lime green set” där vi, *hör och häpna*, serveras en ny version av Eraserhead (med förbättrat ljud) samt soundtracket till denna; The Elephant man; Blue velvet med ljud godkänt av auteuren själv (är inte ljudet till Eraserhead det?) och de 8 avsnitten av den animerade serien Dumbland som handlar om en arg man, hans fru och alienbarn. (Du kan se första avsnittet här).

Dumbland is a crude, stupid, violent, absurd series. If it is funny, it is funny because we see the absurdity of it all.
David Lynch

För den som inte är intresserad av att köpa filmer man förmodligen redan har, innehåller denna mastodontbox även lockgodis: extra material till The Elephant man, Industrial symphony no 1 (videosammanställning av det musikaliska samarbetet mellan Badalamenti och Lynch inför New Music America Festival 1989): samt något vid namn ”Mystery disc”.

The lime green set finns att inhandla från 18 november och kan beställas för det åtråvärda priset 999,99:-. Hör av er om ni hittar en billigare variant så att lättlurade fans som jag slipper äta nudlar resten av den månaden (iofs kanske vi förtjänar det). Boxen kommer garanterat att se bra ut i hyllan, men i slutändan förmodligen kosta mer än vad den smakar.

Secret Window (2004) har hunnit gå på TV två gånger sedan den kom i min ägo. Men bättre sent än aldrig: igår var jag sugen på en skön thriller och kröp upp under filten med solen tryggt utanför persiennerna.

Denna Stephen King-baserade historia handlar om en känslomässigt nere författare med skrivkramp, som inte helt oväntat får en ärkepsykopat efter sig. Orsaken? Denne störde person hävdar att Mort Rainer plagierat hans berättelse och han vill nu ha upprättelse. Samtidigt får vår huvudkaraktär påtryckningar från ex-frun och dennes nya kärlek om att skriva på skilsmässopapperet – mystiken tätnar (ironi).

Redan i förtexterna har jag i min fantasi målat upp ett tänkbart scenario, i mitten av filmen glömmer jag dock bort det en smula eftersom spänningen stiger och jag tänker att det här kan nog överraska – men icke. Allt jag förutspådde de första två minuterna stämmer och inte ens en briljant Johnny Depp med ”bed head”-frisyr kan lyfta detta manus. Visst har filmen sina stunder och jag sitter på kanten av soffan ett par gånger, men en thriller tappar i mitt tycke hela sin poäng om man kan räkna ut vad som ska hända. Den övertydliga klippningen och pretto-skräckmusiken är de största anledningarna till katastrofen.

Mannen bakom höjdarserien Six Feet Under är tillbaks med ytterligare en kistrelaterad historia, den här gången handlar det om de odödliga medborgarna i samhället: vampyrerna. Serien bygger på böckerna om Sookie Stackhouse (skrivna av Charlaine Harris), där vampyrerna kommit ”ut ur kistorna” och lever bland oss vanliga dödliga. Istället för att livnära sig på människor dricker de enbart ett specialutvecklat syntetiskt blod ”TruBlood” – och allt borde vara frid och fröjd. Inte riktigt.

Read more

Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman – fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer…

Read more