Flimrigt.se

Alla som varit i Prag minns förmodligen de vackra byggnaderna, den turisttäta stadskärnan eller ölen (som för övrigt är billigare än både coca-cola och vatten). Men vad jag gissar att många missat är biokedjan Village Cinemas filmkomplex, i området Andels, som förutom sina ordinarie visningar erbjuder ”Gold Class”- bio.

Detta arrangemang innebär rena julafton för eventuella filmnördar och cineaster: i en liten salong med endast 24 platser sitter vi i var sin fåtölj med ett praktiskt runt bord emellan. På varje sida om parstolarna finns en gång – du och ditt sällskap sitter alltså inte bredvid några andra :D. Inte för att jag är värsta sociopaten (eller jo lite biopolis kanske), men då och då stöter man på den där jobbiga grannen som bara måste ha armbågarna i din sida, smackar högt eller hostar dig i ansiktet.

Nåja, inget risk för det här alltså ;). Innan föreställningen möts du av din egen servitör varpå du bestämmer vad du vill ha att äta och dricka under filmen samt när du vill ha det serverat. Efter att ha visat dig till din plats smyger de sedan in och ut under filmen med önskade godsaker. Innan funderade jag på om detta springande riskerar att upplevelsen av filmen, men servitörerna är vältränade och gör sig nästintill osynliga när de tassar in på huk för att servera dig.

Under mitt besök kalasade jag på mineralvatten, popcorn, världens godaste kycklingsmörgås och en lika fantastisk jordgubbsdrink. God mat alltså. Det fanns en hel restaurangmeny att beställa ifrån – men spaghetti och köttfärssås kanske inte är att rekommendera i mörkret. Det kändes lite konstigt att inte först ha sett hur det du äter ser ut. Jag vill understryka att det här med Guld bio förmodligen är något som passar en viss typ av film: förslagsvis mer åt komedi hållet när du och ditt sällskap önskar lättsam kväll i filmens tecken. En film som kräver 100% uppmärksamhet är inte att rekommendera eftersom du fokuserar lika mycket på maten och drycken!

Avslutningsvis jag har förgäves sökt efter passande ord i svenska språket som kan beskriva fåtöljerna, dessa fantastiska stolar! Naturligtvis går de fälla enligt amerikanska förebilder, och jag kände mig helt omsluten av fluffig biostol där jag låg och blickade upp mot duken (som för övrigt gärna fått vara aningens större). Tack vare fördelaktig växelkurs stannar räkningen på drygt 200kr – då inkluderas biljett, svullande och drink.

Har du vägarna förbi någon av Village Cinemas salonger i Australien, Singapore, Tjeckien eller Grekland så ska du absolut ta en guld bio!

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Da ta ta taa daaaaa, da ta daa. [höjning] Da ta ta taa daaaaa, da ta taa taa daaaaa da. Mmm. Harrison Ford har nu – 27 år efter Raiders of the Lost Ark – dammat av både sig själv och piskan och ger sig ut på ett äventyr involverande en mystisk jättedödskalle av kristall, en James Dean look-a-like, en ukrainsk satmara och en övergiven söt flamma från tidigare äventyr. Blanda in lite pengar och fantasi i form av Steven Spielberg och George Lucas så får du Indy anno 2008.

Filmen inleds med storslagna vyer och klockrena bildutsnitt och det verkar lovande. Magin byts emellertid ut mot skepsism när Spielberg lite för snabbt börjar spela på gamla meriter: med en lite för storslagen rörelse sätter Indy på sig hatten och lyfter ansiktet samtidigt som vi hör den berömda slingan i bakgrunden. Dock så blir jag återigen mer positiv allteftersom Spielberg bygger upp spänningen, något som han bemästrar fullt ut.

I Indiana Jones & kristalldödskallens rike går Spielberg tillbaks till sina rötter på fler sätt än ett. [Mer än så säger jag inte]. Han visar också vilken naturbegåvning han är när det gäller filmskapande: Spielberg har inte bara har placerat handlingen i 50-talet och kryddat det med rekvisita som kläder och bilar etc, han har löpt linan ut och använt en ljussättning och ett sätt att arbeta med kameran som omsluter publiken och drar oss in årtiondet.

Filmens ensemble funkar överlag fint: Fyra skådisar en ska bort. Gissa vem? Harrison Ford har lite ”hej och hå”- känsla över vissa scener men han är ju trots allt Indiana Jones oavsett ålder och i slutet är jag ändå övertygad. Tillsammans med Shia LeBouf är duon komplett. Mamma Karen Allen är ett vitaminpiller i sammanhanget, henne vill man gärna se mer av. Vem ska då bort? Jo, Cate Blanchett: Jag gillar henne mycket annars och hon är duktig, men här känns hon helt malplacerad. Det är svårt att koppla bort ”Cate Blanchett” till förmån för elaka Irina. Den svårlösta gåtan hur hon hamnade i en äventyrsfilm á la Spielberg ockuperar mina tankar när hon syns i bild.

Indiana Jones 4 har många förtjänster: regin, skådisarna och effekterna. Dock så har manuset en del brister och många repliker kan förutsägas långt i förväg: humorn är lite torr och förlegad och det känns mer riktat åt de som såg första filmen på bio som unga vuxna. Spielberg skulle även med framgång kunna tona ner sin kärlek för djurtematik. Detta går dock hem hos fjortisarna på raden bakom som lydigt hänger med reaktionerna Spielberg vill få fram. Men visst finns det stunder när det är småkul även för en 70-talist, och spänningen är det inget fel på. Jag är road speltiden ut, men en gång räcker.

Indiana Jones & kristalldödskallens rike

Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Forgetting Sarah Marshall. Dumpad. Vilken skulle du helst se? Distributörerna satsade sina kronor på det senare och jag hoppas för deras skull att folk strömmar till salongerna – och att det är rätt klientel. Är du 14+ får du dig nog ett par sköna skrattattacker under denna film, om inte annat en hel del sex. Är du 30+ får du även mer sofistikerat godis i form av populärkultur-referenser som följdaktligen får många i salongen att le lite oförstående.

Om man vill är humorn en gnutta likt den i Old School, mycket lättköpt under bältet men också med den sköna ironin som tar lite längre tid på sig och kanske inte har den där klockrena poängen. Jag vill bara poängtera att filmen har en dimension kvar innan den spelar i samma liga som Old School!

En Apatow-produktion är en Apatow-produktion och även om han här inte är officiellt involverad i varken manuset eller regisserandet ser vi drag av honom i både karaktärerna och handlingen: Helyllekillen Peter (Jason Segel) blir dumpad av sin kändisflickvän Sarah Marshall (Kirsten Bell) och drar till Hawaii för att glömma bort henne. Inte helt oväntat är hon redan där med sin brittiske rockstjärnepojkvän Aldous Snow (Russell Brand) och vår sorgsne vän faller om möjligt ännu längre ner i sitt svarta hål. Under sin vistelse söker han tröst hos sin lätt störde styvbror Brian (Bill Hader), nerknarkade surfaren Chuck (Paul Rudd) och söta receptionisten Rachel. Jonah Hill (ALLA tidigare Apatow-filmer typ…) spelar en rolig men något störig kypare vars största idol råkar vara Snow, Billy Baldwin gör sitt livs roll (haha) och Jason Bateman kikar in på ett hörn.

Forgetting Sarah Marshall har en ganska ljummen förutsägbar handling och det som gör att man vill se vidare ligger mer i karaktärerna än i en önskan att ta reda på upplösningen. De riktigt roliga scenerna står Russell Brand för. Även om han i mångt och mycket bara spelar sig själv så är han likväl hysterisk. Med ett språk hämtat ur den brittiska aristokratin leverar han humor i varje replik och jag snudd på gråter av skratt. Paul Rudd kommer inte långt efter med sin förvirrade surflärare och det är dessa två herrar jag kommer att se om filmen för. Mila Kunis glänser (om man kan tänka bort Meg Griffin) även om hon har en mer jordnära roll och Jason Segel fungerar bättre och bättre ju mer vi lär känna hans karaktär. Kristin Bell gör en intetsägande insats som inte ger några guldstjärnor i mitt protokoll.

En lagom roande film med några hysteriska inslag som är helt klart sevärd. 1 tim och 50 min underhållning.

Egentligen hade jag tänkt att detta bloginlägg skulle handla om mitt påskbesök hos David Letterman och The Late show, men efter att ha sett höjdarfilmen ”Balls of fury” igår kväll så får den historien helt enkelt vänta!

Balls of Fury är vilken fånig underdog-komedi som helst, men planterad i ping-pong världen: Underbarnet Randy Daytona förlorar som 10-åring matchen mot den galne tysken – tyvärr har pappan satsat pengar och blir som följd mördad. 20 år senare söks den numera pluffsiga barunderhållaren Randy upp av en FBI-agent som behöver hjälp att sätta fast elakingen. Vad har han att komma med? Pingisen så klart…

Read more

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Att se en film efter ens ordinarie nannetid i kombination med att man är drygt 2,5 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

Lust, Caution vinner i allafall pris för årets snyggaste plansch!

Har du någon gång gått förbi en tavla med en färg-dutt på och funderat över vad det är som är så ”konst” med den? Denna fråga ställer sig även regissören Amir Bar-lev i dokumentären om en fyraåring som gör ”fantastiskt abstrakt” konst. Jag säger det igen, en fyraåring!

Marla, som gjorde sin första tavla som tvååring, hamnar mitt i mediecirkusen när konstsamlare attraheras av hennes ”verk”. Hon är ett underbarn! Familjen ser henne inte direkt så, hon älskar helt enkelt bara att måla. *harkel* För det är väl hon som är konstnären?

När CBS 60 minutes får för sig att flickan fått hjälp börjar hatbreven från rika samlare och allmänt upprörda människor svämma in, vilket leder till att Bar-lev får tillstånd av familjen att göra denna film i förhoppning att den ska rentvå deras namn. Slutprodukten blir dock mer en härlig ironisk kommentar om konstvärlden och dess prettoinvånare: Vuxna människor analyserar verk som ”Ocean”, ”Ode to Pollock” och ”Asian feather” (det är uppenbarlingen inte Marla som döper tavlorna i alla fall ).

Överlag får jag känslan av att filmen är en mockumentär, till exempel så verkar mycket av dialogen i filmen skriptad: sådär lite lätt överdriven. Detta tas medvetet ett steg längre när Bar-lev genom ett av sina intervjuoffer kommenterar sin egen film och den egna rollen i historien.

Ju mer jag tänker på filmen desto mer växer den. På ytan en underhållande dokumentär – på djupet en ironisk kommentar till ett sjukt fenomen där historien om konstnären är viktigare än verket i sig.

My kid could paint that (2007)

Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då…) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska “störd” humor iofs ;).

Sukiyaki Western Django (2007)