Flimrigt.se

Killen går genom fame-skolan och tittar sig omkring. I korridoren står någon med benen ovanför huvudet, tre tjejer går förbi och sjunger i stämmor, en annan elev försöker komma framåt med en gigantiskt tavla, en annan grupp individer spelar fiol medan de går till lektionen. Ok, vi fattar, det är en skola för performing arts…men herregud!! Detta är nog det mest förutsägbara och klyschiga som gjorts i filmväg: en pojkspoling som inte kan något om dans överhuvudtaget gör dubbla piruetter? Jag tror inte det. Förvisso vägs den blaskiga och tama handlingen upp av att danssekvenserna är mycket välkoreograferade och följdaktligen mumma för ögonen. Tyvärr är de inte så många.

Som spiken i kistan är det dessutom ganska kassa skådespelare den enda som håller måttet är Jenna Dewan i rollen som huvudkaraktären Nora. Hon medverkar även i tvillingfilmen Take the lead- jag hoppas innerligt att den är bättre. Det ironiska är att koreografen Anne Fletcher också regisserat spektaklet, men det råder väl ingen tvekan om vad hon ska ägna sig åt i framtiden…Dagens tips: gillar du dans? Låna filmen av en kompis och spola fram till slutdansen- det är det enda som är värt att se.

Step up (2006)

Det finns många varianter för att skapa spänning i livet:hoppa bungy-jump, bestiga Mount Everest etc. Eller så kan man se om en barndomsfavorit: det kan vara ett stort trauma att upptäcka att ens favoriter inte är särskilt bra. Här visade det sig dock vara ok! Jim Henson, skaparen av mupparna, fragglarna och sesam, har gett oss med barnasinnet kvar ögongodis av annorlunda slag! En ung debuterande Jennifer Connelly spelar Sarah som alltid får ta hand om sin skrikande halvbror Tobey. En kväll får hon nog och läser en formel hon fått av trollkarlen Jareth- the Goblin King!. Han hämtar Tobey och för honom till sitt slott, Sarah ångrar sig dock och för att få tillbaks sin bror måste hon klara trollkarlens labyrint inom 13 timmar…
I sann Henson-anda får vi massor av dockor (labyrintens invånare) men de är som bilden avslöjar lite mer otäcka än i tidigare verk. Det finns dock några ’söta’ också, men så skulle jag inte låta de mindre barnen se på filmen ;)). Labyrinth har ett genomtänkt manus, finurliga effekter och suveränt bildspråk. Musiken som komponerats och även framförs av huvudrollsinnehavaren David Bowie gör sitt till för att förmedla den originella känslan. De flesta effekter är bra gjorda, speciellt i introt, andra är lite mer tidsenliga ;). Skådespeleriet är stundtals lysande och stundtals hemskt. Men det funkar ändå. Kort sagt: För oss som är svaga för talande tygbitar är det här underbart!

Labyrinth

Jag var lite nervös inför filmversionen av Bob Fosses musikal Chicago. Jag är stor fan av hans koreografier och var rädd för att de skulle förlora den karakteristiska känslan som gör hans verk. Jag blev ännu mer nervös när jag såg att Catherine Zeta-Jones, Reneé Zellwegger och Richard Gere gjorde huvudrollerna. Jag hade dockinte behövt oroa mig. Dansnumren har underbar koreografi där Fosses kännetecken- detaljer såsom handrörelser, huvudvändningar och spotlights etc- finns med. Det är genomtänkt från rörelser till kläder, scenografi och ljus. Jag hade ingen aning om att Zeta-Jones var utbildad dansare och sångare- hon är verkligen underbar, hoppas vi får se henne i fler roller som den här! Däremot är jag inte helt nöjd med de två senare huvudrollsinnehavarna: Zellwegger har förvisso ett passande ansikte men något saknas i hennes framträdanden, detta hade nog undvikits om någon med dans och sångerfarenhet fått rollen istället. Richard Gere är en smärre katastrof. Det syns tydligt att det inte är han som sjunger och hela han känns malplacerad i sammanhanget. Jag förstår tanken att stora namn fungerar som dragplåster- men det är nog att skjuta sig själv i foten trots allt. Det finns gott om stora namn inom musikal världen använd dem! (Bob Fosses dotter till exempel: Nicole Fosse).

Chicago