Flimrigt.se

Mina skräckvänner arrangerade igår en bioafton i samarbete med Jönköping Filmstudio. Kvällen blev en framgång med besökare i alla åldrar: Jag hoppas dock inte de två damerna med pensionärsrabatt fick bestående men av den Nya Zeeländska blodiga historien med genmanipulerade får och inslag av tidelag.

Black Sheep faller i samma ny-fräscha slasherkategori som Severance och Hatchet där komedin har lika självklar plats som blasket. De två grenarna passar som handen i handsken av uppenbara skäl.

I Severance driver man hårt med företagsmiljön och företeelsen ”team building”, här kliver man framgångsrikt in i 2000-talet och filmatiserar miljöhotet, klonade får, veganer och greenpeace.

Jonathan King vill bara att du ska ta hans film som den är, och gör du det, då kan du inte annat än att gilla den – visst vid ett par tillfällen kan jag tycka att gränsen sprängs och det blir fööör (låter som ett får) dumt men underhållningen är likväl på topp.

Black Sheep (2006)

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

I salongen bakom mig sitter en 13-åring som uppenbarligen lurat med sin mamma på filmen. Hon förstår dessutom ingenting: när en zombie käkar ur tarmområdet ur en kille brister hon ut i ett klingande ”men vad göööööör han?!” Du är på en zombie-film – kom över det. Vilket hon till oss övriga biobesökares förtjusning gjorde väldigt snabbt!

Nåväl, som om Resident Evil och Resident Evil 2 inte fått oss att inse hur cool och övermäktig Alice/Milla Jovovich är- nu kommer Resident Evil: Extinction, och vi tvekar inte längre. Alice är på flykt från Umbrella corporations satelliter och försöker samtidigt klara sig från elaka zombies och andra galna som vill slita henne i stycken. Allteftersom hennes lätt övernaturliga förmågor blir mer och mer utvecklade stöter hon ihop med vad som verkar vara de sista överlevande, men maten och bränslet börjar ta slut och gänget bestämmer sig för att åka till Las Vegas…

Jag kommer nu låta som en trasig skiva men denna film är som alla andra treor i år: storyn är så tunn att den är obefintlig och på nåt sätt tror man att en overload av action, ljudeffekter och cool musik kan balansera upp det hela. Det gör det väl på sätt och vis eftersom jag sitter kvar: färgerna är riktigt riktigt snygga, det är grym musik, grafiken är välgjord, effekterna regererar och allt detta är estetiskt sammansatt till en rejäl påse ögongodis! Jag ska dock tillägga att detta är den köttigaste, slashigaste film jag sett på hela året. I kombination med ljudet kan jag knappt titta emellanåt. Ställ detta mot till Millas tillfluffade hy: alla andra ser ut som kratrar i ansiktet men hon, hon är så airbrushad att hon ser ut som en ängel – en mördarängel med heroes-krafter.

Sammanfattningsvis känns det som om jag har en hemsk mardröm där filmernas del III har kommit för att äta upp mig. Filmerna är själlösa transportsträckor till ingenting. Ingen riktig början och inget riktigt slut. Det känns som en förlängsningssladd som bara skarvas till att bli längre och längre och längre. Sen hjälper det inte att filmen är snygg och tuff. Det håller bara så länge. Trots att filmen har en ”lagom” längd på 1,35 blir det inte särskilt spännande. Det är Milla som håller uppe intresset. (Så därför ska jag inte ens kommentera de andra skådisarna…)

Av det klyschiga slutet att döma dröjer det inte länge förrän fyran kommer. Då får vi nog mer Alice än vi kan hantera.

Läs en kombinerad recension av Ettan och tvåan här.

Resident Evil: Extinction (2007)

Födelsedagar är alltid bra och särskilt när man får dvder! Denna koreanska skapelse låg i ett av paketen, jag var totalt ovetande om vad detta var för något så neutraliteten var ett faktum. Cello är skapad i sydkorea, som så många andra asiatiska skräckfilmer nuförtiden: Inte mig emot, det är bra kvalité både tekniskt och manusmässigt. Oftast står även textningen på egna ben. I detta fall var det lite vacklande, men det var inget som störde upplevelsen. (Fast ibland undrar man om man verkligen får rätt information ;) ).

Nåväl, vid en första anblick skiljer sig inte Cello så mycket från sina asiatiaska skräckkompisar. Det är ett bra manus med bra effekter genom en spännande framställning, men allteftersom minuterna går känner man obehaget krypa under skinnet. Cello oerhört vacker och välfilmad. Ögonen njuter verkligen, men som kontrast till detta finns en obehaglig känsla som blir mer och mer påtaglig ju längre in i filmen man kommer. Det vackra blir vackrare men också mer skrämmande. Debutanten Woo-cheol Lee lyckas lura in det otäcka på en sätt som påminner lite om Lynch och Cronenberg. Ett långsamt tempo men engagerande. Skräcken ligger inte så mycket i överraskningsmoment, utan i en subtil känsla som blir starkare och starkare. Till slut vill man bara bort- det är riktigt otäckt!!  Det är också riktigt bra!! Jag tänker inte säga mer än så! ;)

Cello (2005)

En alldeles ny och fräsch recension recension skriven av flimrigt finns här.

En vetenskapsman försvinner spårlöst och i samma veva blir New York anfallet av gigantiska robotar. Journalisten Polly börjar undersöka om det finns något samband mellan dessa två händelser och letar upp sitt ex- Joe- ”Sky captain and the world of tomorrow”…

Är du sugen på en framtids-sci-fi i baktiden (!) med en försvunnen vetenskapsman, jätterobotar och tuffa flygplan? Då är Sky Captain of Tomorrow filmen för dig! Vi lyfter våra huvuden och skådar: Jude law som superflygaren Joe, Gwyneth Palthrow som hans ex och tillika journalisten Polly Perkins och Angelina Jolie i rollen som Frankie- den tuffa kaptenen som haft lite skoj med Joe i det förflutna. Giovanni Ribisi, (Phoebes halvbror Frank i vänner) gör även ett framgångsrikt gästspel som Dex- uppfinnare och bästis till Joe. Stundtals är det som att flytta in i en seriebok- det är otroligt hur snyggt man lyckats använda ljus och dekor för att skapa den speciella känslan i filmen, vi blir dessutom förflyttade till 40-talet vilket ger den där härliga blandningen av gammal vs. ny teknik. Underbara kontraster. Men estetik och teknik i all ära: effekterna är klanderlösa men storyn känns alldeles för tunn och förutsägbar för att filmen ska kunna bli en hit på flimrigt.

Sky Captain and the World of Tomorrow

Adrien Brody och Keira Knightley möts här i en tidsrese-thriller av något annorlunda slag. Brody spelar Jack Starks, en krigsveteran som anhålls för att ha skjutit en polis och döms till psykiatrisk vård. (Starks minns inte ifall han verkligen är skyldig eller inte…) På anstalten finns en lätt galen doktor som ger sina patienter droger och sedermera lägger dem i något som liknar obduktions-lådor där de ska tillfriskna, helt omedveten om det faktum att han skickar dem in i framtiden…

Premissen låter helt otrolig- jag vet- men på något sätt fungerar det ändå. Första delen av filmen är otroligt jobbig, klippningen liknar MTV-2000 och man har lekt lite väl mycket med skrikiga och skräniga ljud. Allteftersom konflikten tätnar vill man dock gärna veta ifall det Starks upplever är sant eller ifall allt är i hans huvud. Vad har han egentligen gjort? Finns de människorna han möter? När filmen intar sin andra del blir det bättre och bättre. Tyvärr lyckas man inte avsluta det hela riktigt: det finns en djup, god och intressant tanke bakom, men att skriva publiken på näsan genom en övertydlig voiceover utan rum för tolkning förstör den surrealistiska och spännande stämning som byggts upp innan. Filmen är stundtals riktigt riktigt bra, men den är också tråkig och oengagerande emellanåt.

The Jacket

Filmer som är baserade på datorspel brukar inte ödsla tid på story och skådisar, utan satsa mer på påkostade effekter och grafik. Efter att ha sett den första Resident Evil var jag dock positivt överraskad: storyn var genomtänkt, ‘lagom’ mycket ‘gore, musiken är fantastisk, grafiken ursnygg och Milla Jovovich enastående. Häromdagen blev det då dags för uppföljaren. Nu har bio-experimenten gått ännu längre och vi får ett ”extension pack” med barn-zombies, nemesis-projekt och en super Alice. En lättklädd superpolis (hon går omkring i minimalt med kläder fastän det är kväll och alla andra har massor med kläder på sig…), får konkurrens när Alice smiter ut ifrån sin fångenskap. Jag vill inte ödsla mer energi på att förklara storyn än så, för mer är den inte värd! Grafiken och effekterna håller samma klass som den första men storyn börjar väldigt planlöst för att endast ordna upp sig marginellt i mitten och mot slutet, men det finns mycket luckor. Det håller inte…resultatet blir en tråkig kopia av den föregångaren. Inte ens Milla håller intresset uppe…Med tanke på slutet befarar jag att vi kommer bli påtvingade en tredje variant också. Jag måste dock tillägga att de verkligen lyckats med planscherna, de är  urläckra!!

Resident Evil

Resident Evil 2: Apocalypse

Denna film har legat länge och väntat. Den är lång -> 136 min så det har varit ont om bra tillfällen, men igår kändes tiden inne och tajmingen var perfekt. Denna lågbudget film handlar om Johanna som återvänder till sin hem-by och upptäcker att folk beter sig underligt och/eller försvinner spårlöst. Mycket tycks kretsa kring unga Williams källare och kraftverket. Båda platserna har med den avlidne Vladimir att göra…

Jag måste säga att det var länge sedan jag hade en sådan skön filmupplevelse- ”speciellt av en svensk film”. (Där kom det igen…) Filmen är som en blandning av Twin Peaks, Silent Hill, Ghostbusters och något jag inte kan placera ;]. Småstadsidyllen skildras trovärdigt och uttnyttjas väl till motsatsförhållandet i situationen: Idyllen gone bad. Väldigt Lynch. Silent Hill. Den första timmen känns lite seg dock, det skulle inte skada att klippa ner inledningen och rensa bort onödiga klipp där informationen ändå kommer fram i ett senare skede. Uppbyggnaden av spänningen skulle finnas kvar- den kanske till och med skulle bli mer effektiv. Det märks att regissören är lynch-fan: jag ser klara paralleller till ‘Black Lodge’, att elektricitet är bärare av ondska och att termen ‘garmonbozia’ omnäms. (Jag ropade högt i soffan: ”Det är från Twin Peaks” :D.) Notera dock att regissören Markus Widegren ändå gör dessa fenomen till sina egna. Skådespelarinsatserna är tyvärr ganska ojämna. Huvudrollen spelas mycket bra av Maria Bergqvist, Emil Jonsson som spelar William och Anna-Sara Kennedy som spelar Linn är även de bra. Anders Östlund börjar lite trevande som pappa men tycks finna sin linje i att spela full ;). Lovord för Marias och Williams väg fram till pussar. Deras flört är helt underbart regisserad. Det är precis så det är! Man flyttar sig lite närmare i soffan…lägger en hand på den andre…haha ja ni vet. Sexscenen är kanske lite överflödig…eller i allafall lite lång…jag blev nästan generad..i USA hade det nog klippts ;). Det finns dock några skådisar som låter som de hade papperet mitt framför sig… i vissa scener stör det budskapet…detta är ett av de få tecken på att det är lågbudget: Effekterna är väldigt bra- bättre än i vissa storslagna Hollywoodproduktioner. Dock så är jag inte riktigt nöjd med ‘monstret’- varför ta med det? Det som byggts upp innan- det som är riktigt otäckt, allt det abstrakta förstörs lite av honom. Vi får förklaringen till mysteriet ändå och han känns väldigt inplockad. (Även att han är bra gjord så passar han inte in…) Plus för slutet :D. Filmen är regisserad av Markus Widegren och enligt imdb håller han på med sitt nästa projekt ‘Deja-vu’- det ser vi på flimrigt fram emot! Men från en Twin Peaks fanatiker till en annan: Stanna vid det abstrakta och suggestiva- bort med latexgubbarna.

Kraftverk 3714

Primer (2004) handlar om två ingenjörer- Abe och Aaron- som på fritiden driver uppfinnarverksamhet i garaget. (På dagtid jobbar de på ett stort företag…) De finjusterar sin senaste uppfinning och upptäcker att ett objekts massa kan reduceras om det placeras i ‘maskinen’. De upptäcker också att uppfinningen har mer kapacitet än väntat- de kan uttnyttja den till att få precis vad de vill. De glömmer i sin iver bort följderna av sina äventyr och det dröjer inte länge förrän de befinner sig i en förvirrande och komplicerad tillvaro. Förvirrande och komplicerat blir det även för oss tittare emellanåt- men så där ‘lagom’ mycket. Mina bristande kunskaper i fysik och kemi gjorde nog att jag kände mig onödigt borta första kvarten, detta försvann dock ganska snart. Att de detaljerat diskuterar kring sin uppfinning gör handlingen mer trovärdig och spännande. Att publiken inte får veta mer än vad de vet gör att man blir ännu mera nyfiken. Denna ‘indie’-film är regisserad av debutanten Shane Carruth som varit inblandad i nästan alla hörn av filmen: han spelar en av huvudrollerna, gjort musiken, regisserat, författat manuset och mycket mer. Med en budget på endast $7 000 fick Primer stora jury priset på Sundancefestivalen samma år. Världen har inte sett det sista av Shane Carruth än! Denna film- som går djupare än bara vetenskap- berör om tillit och vänskap, men inte minst de etiska aspekterna och det stora ansvar revolutionerande innovation (det nya inneordet!!) innebär.