Flimrigt.se

Denna film visar sig vara precis det jag längtat efter så länge: en riktigt bra spännande psykologisk thriller. Hur den har hamnat underst i dvd-högen är så här i efterhand svårt för mig att smälta…

Mr. Brooks är spännande från början till slut och Kevin Costner är fullkomlig i rollen som schizo-hellylle-familje-far-mördare: När han vid sin senaste utryckning lämnar ett vittne efter sig får han en tuff polis i form av Demi Moore (AKA plastkvinnan) i hälarna. För att göra det lite extra jobbigt för pappsen har dotter Brooks sina egna hemligheter, som ställer till det ytterligare. I rollen som Brooks andra hälft ses William Hurt, och Marg ”Catherine” Helgenberger gör en standardroll som ovetande fru.

Med ett stort plus i kanten ;).

Mr. Brooks (2007)

Secret Window (2004) har hunnit gå på TV två gånger sedan den kom i min ägo. Men bättre sent än aldrig: igår var jag sugen på en skön thriller och kröp upp under filten med solen tryggt utanför persiennerna.

Denna Stephen King-baserade historia handlar om en känslomässigt nere författare med skrivkramp, som inte helt oväntat får en ärkepsykopat efter sig. Orsaken? Denne störde person hävdar att Mort Rainer plagierat hans berättelse och han vill nu ha upprättelse. Samtidigt får vår huvudkaraktär påtryckningar från ex-frun och dennes nya kärlek om att skriva på skilsmässopapperet – mystiken tätnar (ironi).

Redan i förtexterna har jag i min fantasi målat upp ett tänkbart scenario, i mitten av filmen glömmer jag dock bort det en smula eftersom spänningen stiger och jag tänker att det här kan nog överraska – men icke. Allt jag förutspådde de första två minuterna stämmer och inte ens en briljant Johnny Depp med ”bed head”-frisyr kan lyfta detta manus. Visst har filmen sina stunder och jag sitter på kanten av soffan ett par gånger, men en thriller tappar i mitt tycke hela sin poäng om man kan räkna ut vad som ska hända. Den övertydliga klippningen och pretto-skräckmusiken är de största anledningarna till katastrofen.

Hur många sätt kan en människa ta sitt eget liv på? I M. Night Shyamalans senaste långfilm får vi en studie av bristen på libido i oändlighet.

När amerikanska ostkusten drabbas av ett underligt fenomen som slår ut stad efter stad flyr High School läraren Elliot (Mark Wahlberg) med sin fru Alma (Zooey Deschanel) och deras bekanta (John Leguizamo mfl). Här gäller det att hålla sig borta från händelsernas centrum – annars dör man.

Efter 75 min av detta rännande och dividerande blir det lite långtråkigt. För all del, Shyamalan presenterar ett kusligt fenomen avskalat och opretentiöst som emellanåt skapar sköna rysningar i ryggraden, men mellan dessa rysningar går det mest på repeat. Kom igen, ge mig nåt mer! En av de berömda twistarna skulle sitta fint mot slutet eller vad sägs om ett faktiskt slut?

The Happening är under första halvan engagerande och spännande, mot mitten blir det nedförsbacke och när slutet kommer med ett halvhjärtat lättköpt försök att förklara vad det är som orsakar ”attackerna” blir det ingenting – ingen tillstymmelse till belöning för att jag varit så intresserad tidigare och till och med hoppat till i stolen. Filmen har en början tätt följd av en oändlig mitten…Shyamalan!

Skådespelarna lyckas inte lyfta filmen heller tyvärr: Mark ”marky mark” Wahlberg är stundtals helt lysande som Elliot men i andra lägen spelar han över, Zoey Deschanel likaså. Om någon fungerar bra i sin roll så är John Leguizamo som kompisen Julian, men det inte leder till några fyrverkerier på min himmel heller direkt. Karaktärerna har ganska intressanta egenskaper men vi får inte lära känna dem mer än på ytan. (Som också är en rättvis beskrivning av filmen i sig.)

Första delen av filmen njuter jag, men sen stiger besvikelsen och betyget sjunker tyvärr.

Da ta ta taa daaaaa, da ta daa. [höjning] Da ta ta taa daaaaa, da ta taa taa daaaaa da. Mmm. Harrison Ford har nu – 27 år efter Raiders of the Lost Ark – dammat av både sig själv och piskan och ger sig ut på ett äventyr involverande en mystisk jättedödskalle av kristall, en James Dean look-a-like, en ukrainsk satmara och en övergiven söt flamma från tidigare äventyr. Blanda in lite pengar och fantasi i form av Steven Spielberg och George Lucas så får du Indy anno 2008.

Filmen inleds med storslagna vyer och klockrena bildutsnitt och det verkar lovande. Magin byts emellertid ut mot skepsism när Spielberg lite för snabbt börjar spela på gamla meriter: med en lite för storslagen rörelse sätter Indy på sig hatten och lyfter ansiktet samtidigt som vi hör den berömda slingan i bakgrunden. Dock så blir jag återigen mer positiv allteftersom Spielberg bygger upp spänningen, något som han bemästrar fullt ut.

I Indiana Jones & kristalldödskallens rike går Spielberg tillbaks till sina rötter på fler sätt än ett. [Mer än så säger jag inte]. Han visar också vilken naturbegåvning han är när det gäller filmskapande: Spielberg har inte bara har placerat handlingen i 50-talet och kryddat det med rekvisita som kläder och bilar etc, han har löpt linan ut och använt en ljussättning och ett sätt att arbeta med kameran som omsluter publiken och drar oss in årtiondet.

Filmens ensemble funkar överlag fint: Fyra skådisar en ska bort. Gissa vem? Harrison Ford har lite ”hej och hå”- känsla över vissa scener men han är ju trots allt Indiana Jones oavsett ålder och i slutet är jag ändå övertygad. Tillsammans med Shia LeBouf är duon komplett. Mamma Karen Allen är ett vitaminpiller i sammanhanget, henne vill man gärna se mer av. Vem ska då bort? Jo, Cate Blanchett: Jag gillar henne mycket annars och hon är duktig, men här känns hon helt malplacerad. Det är svårt att koppla bort ”Cate Blanchett” till förmån för elaka Irina. Den svårlösta gåtan hur hon hamnade i en äventyrsfilm á la Spielberg ockuperar mina tankar när hon syns i bild.

Indiana Jones 4 har många förtjänster: regin, skådisarna och effekterna. Dock så har manuset en del brister och många repliker kan förutsägas långt i förväg: humorn är lite torr och förlegad och det känns mer riktat åt de som såg första filmen på bio som unga vuxna. Spielberg skulle även med framgång kunna tona ner sin kärlek för djurtematik. Detta går dock hem hos fjortisarna på raden bakom som lydigt hänger med reaktionerna Spielberg vill få fram. Men visst finns det stunder när det är småkul även för en 70-talist, och spänningen är det inget fel på. Jag är road speltiden ut, men en gång räcker.

Indiana Jones & kristalldödskallens rike

Min veckas semester kom så här med facit i hand att handla om mycket klet och träning av kräkreflexmuskeln. Första filmen på temat var en mycket efterlängtad fulländning av Grindhouse duon: Planet Terror. Jag gillade Death Proof på många sätt och hade inga förväntningar om att Rodriguez film skulle överträffa Tarantinos, men ack en så underhållande film! Visserligen var det längesen jag var så nära att kräkas men samtidigt var det längesen jag fick skratta hysteriskt till ett smart manus med så många roliga detaljer.

Rodriguez utgår från 70-tals looken för att sedan blanda in väl valda fenomen från vår samtid och tro det eller ej lyckas få in både filosofiska och religiösa frågeställningar i en annorlunda zombiehistoria. I rollerna ser vi en Six feet under favorit: Freddy Rodriguez, alltid underhållande Rose McGowan, Josh Brolin och inte att förglömma Michael Biehn och Bruce Willis.

You know, my girlfriend had a theory. She said at some point in your life, you find a use for every useless talent you ever had. It’s like connecting the dots.

Dr. Dakota Block

Jag hoppas att det är så!

Planet Terror (2007)

Tomas Alfredson (Fyra nyanser av brunt) blandar snö, blod och Ika i rutan (!) i ett svenskt, småsött drama med inslag av vampyrer.

Tolvåriga Oskar blir mobbad av kamraterna i skolan och lever ut sina aggressioner genom att knivhugga träd och klippa ut tidningsartiklar om mord, samtidigt som han diggar till Gyllene tider (!). Som tur är finner han en bästa vän i nyinflyttade grannen Eli, så framtiden som en ny Jason Vorhees verkar kunna undvikas. Vissa aspekter komplicerar sedermera deras kamratskap – till exempel att Eli har varit tolv år väldigt väldigt länge och lever på blod.

Låt den rätte komma in går ifrån den stereotypa genrefilmen och använder sig av en dramabas (Oscar och hans vedermödor) och låter istället vampyrdelen fungera som ett fördjupande lager i historien. Filmen har en fridfull känsla över sig som lyfter fram de våldsamma sekvenserna utan klassiska planteringar eller skräckmusik. Att huvudkaraktärerna är tolv år gör ibland att filmen känns som gjord för en yngre publik (det är den inte) men överlag bidrar det bara till en djupare dimension av empati och fascination för karaktärerna. Vissa scener är lite för utdragna medan andra är något komiska (fast det var nästan bara jag som skrattade i salongen…).

I rollerna som Oscar och Eli ses Kåre Hedebrant och Lina Leandersson. Ika Nord, dyker upp vid sidan av och är väldigt olik sin karaktär i rutan under 90-talet (tack och lov). Perr Ragnar är trevlig i en biroll, men jag kan inte sluta tänka på dåliga dåliga dåliga KG =D vilket ger honom en komisk effekt som inte borde vara där (En liten film om döden…).

Att tilläggas bör, att jag saknade förförståelse för historien eftersom jag inte läst boken. Men att se Låt den rätte komma in som film gav mig en underhållande biostund. Det är ett skönt drama med blodiga inslag! Men det är ändå med reservation jag skriver detta eftersom blotta tanken på en vampyrfilm får mig att mysa…

Låt den rätte komma in (2008)

Hittade The I inside på nätet och tyckte den lät jättespännande – men så här i efterhand skulle nog manuset hållts kvar för bearbetning en stund till, då resultatet varken lyckas överlista eller överumpla oss.

Simon Cable (Phillippe) vaknar upp på sjukhuset med minnesförlust, han minns inget av de senaste två åren och vi kastas direkt in i hans stora gåta (vem är han, vart kommer han ifrån, vem är hans käresta, vem vill döda honom osv) och får följa hans väg till de många svaren. Eller i allafall vad vi tror är de många svaren. Minut efter minut blir historien mer invecklad och vi får snarare fler frågetecken än utropstecken.

The I inside är förmodligen en helt ok film med helt ok skådespelare när man är på helt ok humör. Nu var jag nog inte det: Det som började så intressant utvecklar sig till en ännu intressantare härva av gåtor och tidshopp men det blir lite för bra för att redas ut på ett tillfredsställande sätt: historien faller ihop som en säck potatis i takt med eftertexterna. Resan är trevligare än resultatet och jag känner mig lite oärligt behandlad. Regissören Roland Suso Richter gör ett bra försök, med det han har men snygga skådisar har sällan reparerat ett taffligt manus. (Michael Cooney lyckades dock bättre med Identity samma år…)

Extramaterial: Intervjuer med Ryan Phillippe, Piper Perabo och regissören Roland Suso Richter. Alla tre känns väldigt nedstämda i sina respektive samtal och jag får en känsla av att de inte alls tycker att filmen är så bra som de säger och att de inte alls hade så trevligt eller tycker så bra om varandra som de påstår.

The I inside (2003)

Historien har visat att filmatiseringar av Stephen King-verk kan bli alltifrån urusla till toppenbra. Här är det vår egen Mikael Håfström som ger sig på en novell om ett elakt hotellrum: Mike Enslin är egentligen en begåvad författare men när själen värker är det svårt att göra något konstruktivt av sitt liv. Istället åker han land och rike runt och besöker vad som sägs vara hemsökta hotell och utvärderar dem i sina böcker. En dag får han ett vykort med siffrorna 1408… och så är det med det.

Det görs alldeles för lite filmer om övernaturliga fenomen nuförtiden. Vad som isar ännu mer i ryggraden är att de få som görs inte håller måttet: Här har vi en historia som i teorin känns väldigt intressant men som nu paketerats på ett sätt som i stället blir lätt småtamt. Främst är det nog användningen av ljudet som förstör och under första halvan av filmen går varenda incident att förutsäga, kanske beroende på ljudeffekterna – men inte endast. Den första kvarten tänkte jag hela tiden ”mmm smart, hotellrum som av naturen är otäcka” och fem minuter senare så säger huvudkaraktären Enslin detta högt! I denna ”skriva-på-näsan”-attityd försvinner den lilla magin som finns kvar.

Filmen är dock inte bara av ondo – de visuella effekterna är det inget fel på, scenografin gör sig härligt skrämmande på duken och det är en hel del snygga scener. John Cusack bär filmen på sina axlar och får mig att vilja sitta kvar: Om jag någon gång gör en film ska John Cusack vara med i den, han borde vara med i alla filmer som görs – så bra är han.

Faktum kvarstår – filmen är snygg men inte särskilt otäckt.

1408 (2007)

Paramount och Dreamworks har gått ihop för att ge de gamla 80-tals leksakerna övertygande liv, och i registolen har Michael Bay fått göra ytterligare en actionfilm á la grand style: Transformers är en salig blandning av Independence Day, Terminator, E.T, Armageddon och så en släng av Hotet från underjorden mixat med allt möjligt troligt och otroligt, spännande och komiskt. Om man tänker efter är filmen föga nyskapande, men det gör inget, för det blir väldigt underhållande. Jag skrattade i stort sett hela tiden (förutom när det var allvarligt och spännande).
Något underbart är att vi slipper viftande flaggor och Amerikanska flottan “saves the day”. Här är det bara en sak som gäller – rädda mänskligheten. Sen att det råkar infinna sig lite militärer och att de råkar vara från USA är inte så konstigt (eftersom filmen utspelar sig där). Tvärtemot så får Bay in lite subtila kängor till sin regering i fråga om utrikespolitik.

Actionscenerna slår Die hard 4 då de är mer välregisserade och tro det eller ej liiiiiite mer realistiska. Det är förvisso både fascinerande och lite tråkigt att stora robotar beter sig som poliserna i en actionfilm – det skulle vara intressant om någon vågade gå ifrån detta i framtiden.

För oss som inte kan leva på enbart hårdsmält föda av metall mot metall, pangpang och biljakter finns det gott om annat trevligt. Humorn flödar och Shia LeBeouf i rollen som den unge Sam är riktigt rolig och tar komiken i manuset upp till nästa våning. Det vimlar även av filmreferenser och Bay får till och med in både kängor och hyllningar till sig själv.

Det finns lite nackdelar med filmen: Transformers är, precis som många andra filmer idag, lite för lång och vissa voiceovers är larviga och överflödiga – vi fattar ändå. Slutet är på grund av detta lite tveksamt, även om det som precis allt annat i filmen görs med glimten i ögat.

Sammanfattningsvis blev jag mycket road och om filmen kan få publikens ögon att tåra sig över en robot – då är den lite bra i allafall! Och alla pretto-cineaster som tar sig själva på alldeles för stort allvar får säga vad de vill – men Michael Bay kan både roa och beröra med film. Hoppas han gör ett drama nästa gång (haha). (Ja, det kankske är aningens för högt betyg, men jag tycker inte ett lägre skulle motsvara min upplevelse! =) Filmen är ju trots allt mycket häftigare än armageddon ;)).

Transformers (2007)

- långt innan Dan Browns skapelser ens var påtänkta.
Med ett lätt pekfinger-klick dök den gamla godingen ”The Prophecy” (eller ”God’s Army” som den ibland kallas), ner i min brevlåda. Jag var lite orolig att de dryga tio åren som gått sedan jag såg den sist skulle förändra min syn på filmen- en risk man alltid tar vid omtittning av gamla favoriter. Jag överlevde och sitter nu med ett leende på läpparna.

Det är krig i himlen och änglarna är inte överförtjusta i att människorna fått själar och börjat konkurrera med dem om Guds kärlek och uppmärksamhet. I spetsen för motståndsrörelsen står Gabriel som kommer till jorden för att samla själar till sin arme, något som både den gode Simon och onde Lucifer sätter sig på tvären mot. Mitt i alltihopa hamnar Thomas, en fd präst-to-be som förlorade tron sekunder innan prästvigningen. Han arbetar nu som polis och kommer över några minst sagt lustiga lik.

Trots att effekterna är mer än ok för att vara 1995 är huvudkonflikten inte mycket mer än så (ok alltså). Det som gör att jag kan se den om och om igen är ingen mindre än Christopher Walken- han är fenomenal! Filmens många oneliners kommer ur Walken med ironi och cynism samtidigt som små geniala gester gör hela karaktären komplett. Huvudet på spiken helt enkelt. En skäggig Lucifer spelad av Viggo Mortensen

Gabriel: Study your math, kids. Key to the Universe.

Catherine: Go to hell!
Gabriel: Heaven, darling. Heaven. At least get the zip code right!

The Prophecy (1995)

2 comments