Flimrigt.se

Jag var rädd för att Guillermo del Toros Pan’s Labyrinth skulle vara en wannabe till kultverket Labyrinth från 1986: De är ljusår från varandra! De enda gemensamma nämnarna är att de har en labyrint i titlarna och har flickor i huvudrollerna.

Femton minuter in i filmen får jag plocka upp min haka från golvet. En förtrollande inledning och häpnadsväckande bildrutor får mig att sitta klistrad: Pan’s Labyrinth handlar om unga Ofelia vars största intresse är sagor och böcker. Hon tvingar haka på sin mamma då hon gift om sig med Spaniens supergeneralsom har ett kontrollbehov utan dess like. Det är hemska tider, Spanien år 1944 är i upplösningstillstånd, mamman är höggravid och mår allt annat än bra och Ofelia är fast i ett helt främmande hem med okända människor. Av en händelse får hon reda på att hon är en prinsessa från en annan värld men för att bli räddad måste hon klara några svåra uppgifter…

Pan’s labyrinth utspelar sig på två parallella plan- en ovan jord och en under jord. Den verkliga världen ovan jord är väldigt mörk och dunkel. Det är grått, regnigt och miserabelt. Stundtals blir det även ganska gorigt. I kontrast till detta får vi världen under jord som med sina behagliga färger inger en helt annat känsla. Trots några otäcka varelser existerar det inga lögner och ingen ondska: Underjorden saknar de hårda kontrasterna och de elaka sinnena från ovan jord. Denna vuxenhistoria är på ett plan ganska tråkig och ”låtsas-svår” (patetisk jesushistoria), men på ett annat mycket spännande och allegorisk. Jag väljer den senare tolkningen.

Filmen kommer säkert imponera på oscarjuryn. Pan’s Labyrinth är nominerad i kategorierna: Bästa Utländska film, Bästa make-up, Bästa originalmanus, bästa original soundtrack, Bästa foto och Bästa scenografi. Inte helt omöjligt att filmen tar hem guldklimpen i de två senare kategorierna…

Pan’s Labyrinth

I denna moderna ”Exorcisten” (minus grönt slem, korsdildos och svävande sängar), får vi med intresse (läs: respekt och nyfikenhet) för det spirituella och övernaturliga lite ”lördagsgodis”. Den som väntar sig skräck i biomörkret lär bli besvikna, The Exorcism of Emily Rose är otäck på ett mer subtilt sätt. Denna film som bygger på historien om den tyska Anneliese Michel- handlar om Emily Rose som dör i efterdyningarna av en misslyckad exorcism och den utövande prästen åtalas för att ha orsakat hennes död. Under rättegången får vi lyssna till historien om Emily Rose, flickan från den kristna lantfamiljen som började på college.I år 2006- när vi desperat söker efter något som kan fylla tomrummet där vår tro en gång fanns kommer denna film väl till pass. Filmen är visserligen ganska typiskt för sin genre och leverar en del tråkigt förutsägbara klipp- men den väcker existentiella frågor på flera plan. Något som slog mig är att när vi slängde ut andlighet och allt vad religion heter ut genom fönstret, glömde vi kolla om det fanns något bra att behålla- vi slängde blint ut allt. Detta kvarvarande tomrum har vi ersatt med ett sökande efter lycka i senaste mobiltelefonen, den där märkeströjan eller coolaste datorn. Vår läxa- tror jag- är att oavsett vad man tycker om religion, kristendom etc. så är det inte religionen i sig som skyddar mot det ”onda” (lidande)- utan tron på att den gör det. Det är inte bibelordet i sig som är det magiska. Tro är det som spelar roll i slutändan- inte fakta. För det jag tror på är verklighet för mig.

The Exorcism of Emily Rose

Kan man casta 35 stora egon i en liten smal film? Tydligen, om man heter Robert Altman och vill göra ett kostym-mysterium berättat med hjälp av tjänstefolk i en värld fylld av snobbar i 30-talets England. Välbärgade familjen McCordle har bjudit in eliten och deras pigor och betjänter för ett jaktäventyr och övernattning i sitt gigantiska hus. Vi får följa grevar, grevinnor och baronessor i det sociala spel som pågår. Vi lär känna allas personligheter och dess skelett i garderoben och klimax uppstår då husets herre blir mördad.
Gosford Park är ett smygironiskt kostymdrama med en lågmäld mordgåta där det viktigaste är att mordet begicks, inte vem som begick det. Det vimlar av bekanta ansikten filmen igenom och det är omöjligt att säga att en karaktär är viktigare än en annan, alla har sin baktanke och sina problem i det minisamhälle huset representerar. Varje karaktär gestaltas av en stor skådespelare men i blygsam skepnad: ingen gör anspråk på för mycket utrymme utan alla berättar tillsammans en historia, förmodligen något som regissören Robert Altman ska ta kredit för.
Filmen har ett ganska händelselöst tempo med mycket dialog och lever inte riktigt upp till sin genrebenämning ”thriller”-ibland säger förnuftet till och med att det är tråkigt. Samtidigt är det något som gör att man inte vill att filmen ska ta slut, Altman får en att känna det som om man är en del av tjänstefolket och således också en del av historien…man får separationsångest mot slutet och vill bara hoppa in i en av bilarna och lära känna karaktärerna mer. Konkret skulle jag inte kunna argumentera för mer än en 3:a, utifrån ett abstrakt perspektiv är den värd mer.

Gosford Park (2001)

En alldeles ny och fräsch recension recension skriven av flimrigt finns här.

Känner ni till regissören till höjdarfilmer som ”Love, sex and murder”, ”Soccer dog: the movie” och ”In enemy hands”? Inte jag heller. Tony giglio. Här kommer i allafall lite tankar kring hans senaste film, action-drama-thrillern ”Chaos” från i år. Det är på ytan en klassisk rånarfilm där två poliser blir inkallade att förhandla med skurkarna och rädda gisslan vid ett bankrån. Den gamla räven med ett rejält förflutet och ett misslyckat gisslandrama bakom sig ska samarbeta med en nykomling. Efter att de blivit lurade i en fälla börjar de se mönster i kaoset och se helheten…

Och många klyschor blir det. Jason Statham (som tidigar förgyllt vår vardag med huvudrollerna i ”Transporter” och ”Transporter 2″) är mer parodi på sig själv än någonsin. Han har fler klyschiga repliker än vad Bruce Willis har under hela sin karriär. Statham glömmer även bort att han ska tala med amerikansk accent varpå hans brittiska ‘r’ smyger sig in i bland. Regissören tycks inte vara uppmärksam på det heller. Hahaha roligt. Som skurk får vi se Wesley ”Passenger 57″ Snipes som anmärkningsvärt har vitare tänder än någonsin. Annars har jag inte så mycket att säga om honom. Ryan Phillipe som jag tycker borde kunna åstadkomma bättre erbjudanden än så här gör en hyfsad insats men den här filmen går inte rädda upp ur tråkigheterna. Känner ni för att se en action/thriller med hyfsad budget där de bakat in så mycket av standardingredienser som speltiden tillåter så se ”Chaos”. Vill ni se en smart, fyndig och överraskande action/thriller- se något annat. Musiken var visserligen rätt ok ;).

Chaos

Efter en dryg veckas förkylning med feber och dylikt vaknade jag upp på midsommardagen med någon form av matförgiftning. Jag låter den meningen tala för sig själv ;). Någon vill inte att jag ska blogga helt enkelt! Nåväl! Nu ska jag trotsa mitt öde och blogga i allafall. Häromdagen hittade jag en film i hyllan jag missat: Christian Slater spelar en yrkesbrottsling som rymmer från fängelset och lyckas skaffa sig en ny identitet. Oturligt nog blir han Cletis Tout, som hela staden tycks vilja döda. Han får det minst sagt hett om öronen. Tim Allen gör en filmtokig ganska kul gangster, dock lite överdriven. Ru Paul är mer kvinnlig än jag och Portia De Rossi spelar en tuff ung kvinna som dras in i hela härvan. Detta är en ganska medelmåttig thriller-komedi. Manuset har sina höjdpunkter och filmen är snillrikt berättad med bra skådespelare, men den saknar det där lilla extra. Musiken är fantastisk och den tar nästan över i vissa scener. Filmen är inte *trilla-av-stolen-kul*, mer ”småle” kul…

Who is Cletis Tout?

Vad får man om man korsar James Bond med Indiana Jones? Tomb Raider! Å ena sidan härliga gåtor och artefakter (dock väldigt snabblösta på grund av supersmarta Lara Croft) å andra sidan en superkaxig motorcykel-hjälte med långa ben och massor av pistoler. Behöver jag säga att Angelina Jolie spelar huvudrollen? Alla killars våta dröm alltså ;). Nog om det: Kan man göra bra filmer med datorspel som förlagor? Resident Evil är bevis för det, men spelar Tomb Raider i samma liga? Hm…inte riktigt men den är ganska underhållande. Det är både älskvärt och klyschigt på samma gång. Överlag så bjuds vi på underhållning enligt förväntningarna kanske till och med lite över, stundtals intar dock dålig grafik och överdrifter duken och det blir en millimeter för mycket. I övriga roller ser vi Jolies IRL pappa Jon voight och Daniel Craig (nästa James Bond). Apropå ingenting…vad har de gjort med hennes bröst? *s* De ser ut som två strutar…Jaja, en sak är säker, filmen fick mig att se fram emot National Treasure 2!!

Tomb Raider

Jaha, då var det gjort! Då har jag sett Da Vinci koden. Och ärligt: vad är det folk gnäller om? Den här stackars filmen har blivit sågad och sågad. Varför? Det väsentliga ur boken finns med och spänningen är på topp från ruta ett. Ron Howard var mycket modig som tog sig an denna storsäljande historia och jag tycker han lyckas bra. Särskilt delarna där de berättar historiska händelser! [Opacitet 30% ;) ] Visst, har man läst boken försvinner lite av den där spänningen som gör att man sitter på stolskanten, men det blev aldrig tråkigt eller bekvämt i allafall. Miljöerna och karaktärerna gör boken rättvisa och filmen är bra castad. Audrey Tatou, Jean Reno, Alfred Molina och Ian McKellen gör bra insatser och Paul Bettany i rollen som Silas är lysande. Den ende som känns tveksam i sammanhanget är- just det- Tom Hanks. Han gör visserligen ett bra jobb med sin tolkning och sitt framträdande men hans utseende passar inte ihop med min bild av Langdon. Det blir lite intetsägande. Skönt att inte sockersöta Tatou och sliskige Hanks pussades- då hade jag nog blundat. (Pierce Brosnan kanske hade passat bättre?) Jag känner mig generös inför filmen, kanske för att jag är svag för good vs. evil-temat eller för att jag helt enkelt tyckte den var bra.

The Da Vinci Code

Kevin Spacey spelar yrkeskriminell irländare med oerhört krystad accent. I gengäld får hans karaktär två fruar. Filmen i sig är lagom underhållande med sin katt-och-råtta-lek mellan Spaceys karaktär Michael Lynch och den otroligt korkade polisen. Lynchs liga utmanas samtidigt av stans andra gäng och snart undrar man vilka som går att lita på…

Jag ifrågasätter varför filmen prompt skulle utspela sig på Irland, skådespelarnas accenter försvinner emellanåt- pinsamt. De kunde ju tagit riktiga irländare…detta faktum stör en del men lyckas man koppla bort det är det som sagt en underhållande film, men inte mer än så.

Ordinary Decent Criminal

Scarlett Johansson och Jonathan Rhys-Meyers möts i denna ”matchmaking” film av Woody Allen. Min första tanke var att det här är ju nästan som match.com ;). Chris Wilton (Rhys-Meyers) är en avdankad tennisspelaren som försörjer sig på att ge tennislektioner till socitetsfolk. Han är uppvuxen i ett fattigt hem och han har för avsikt att göra det bättre för sig. På planen träffar han Tom som presenterar honom för systern Chloe. Det ena leder till det andra och Chris blir medbjuden till familjens lantliga egendom. Där stöter han på vackra Nola som visar sig vara Chris fästmö. Vi får ett familjedrama där Chris spelar ett dubbelspel: passion vs. rikedom.
Filmen handlar inte bara om dating ;)- den handlar också om faran att små brott lätt blir till stora i arbetet med att dölja dem. Det är precis vad otrogne Chris wilton (Rhys-Meyers) får erfara när han kämpar för att behålla sitt jetsetliv han erövrat via giftemål, samtidigt som han träffar drömkvinnan (Johansson) på lunchen. Match Points första timma är ett långsamt förutsägbart drama som ändå lyckas hålla intresset vid liv. Det kan vara så att Allen vänder det där som egentligen saknas i filmen till ett användbart verktyg. Sista delen av filmen har en helt annan fart och jag kände mig inte alls förberedd på händelserna trots att de var siade en bra stund i förväg. Rhys-Meyers och Johansson spelar båda ok Det hela blir smått obehagligt och jag fick kämpa mot impulserna att snabbspola slutet. Jag kanske är hård- men trots en ganska bra premiss, bra regi och inte helt tokiga skådisar så känns det ganska tråkigt och intetsägande i sista ändan.

Match Point