Fawlty towers med blod och mord

dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska romaner om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intelligent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Ibland kan de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men briljansen är avtrubbad.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag när första avsnittet av säsong fem kommer, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

Edit: Sen det här inlägget skrevs har jag inte sett ett enda avsnitt av Dexter – *v-tecken*.

Vem behöver hjältar?

heroes_eclipse.jpgVart man än går nuförtiden så pratar folk om detta fenomen: denna tv-serie som tagit hela världen med storm. Själv har jag upp till nu vägrat att se en enda sekund. Jag har envist haft på mig skygglapparna, satt händerna på öronen samtidigt som jag mumlat tyst för mig själv att jag har tillräckligt med serier att följa och att det inte är sunt att späda på sitt missbruk. Och ärligt- den bästa serien har ju redan gjorts! [Twin peaks]. Jag har vänt min nyfikenhet till förakt, tänkt tankar som ”ännu en kommersiell storserie, vad kan den tillföra mig?”.

För er som lever under en stor sten kan jag berätta att Heroes handlar om ett gäng ”vanliga” människor från olika delar av världen som upptäcker att de har olika förmågor; de kan flyga, läsa tankar, sia framtiden, teleportera sig etc. Ingen vet vad det är som händer med dem eller vad de ska göra med dem. Samtidigt finns det individer som inte vill att de ska lyckas och gör allt i sin makt att stoppa dem…

Nu sitter jag här, en superförkylning och två dagars sjukskrivning senare, fast som klistret i Heroes- träsket och vill bara ha mer och mer och mer. Som Heroin ungefär. I lördags såg jag fem avsnitt på raken. När jag säljer min själ till NBC kan jag inte hjälpa att undra: Vad är det då med Heroes som är så fascinerande? Vad är det som är så unikt?

Kan det vara att tillbakablickarna i början av varje avsnitt ibland visas ur en annan kameravinkel än vi först såg scenen? Kan det vara den lite fåniga voice-overn i början och slutet av varje avsnitt som känns som en sämre variant av Grey’s anatomys? Är det såpaupplägget som osar X-men och Medium uppblandat med den briljanta känslan och humorn från Twin Peaks? Är det att ALLA skådisarna i sina rolltolkningar är så otroligt vackra att ögonen vill hoppa ut ur sina hålor? Eller kan det vara de småköttiga inslagen som smygs in lite här och var?

Jag tror det beror på många saker: Det pratas i medierna om att serien kommer i precisheroes_nathan.jpg rätt tid, en tid där vi behöver hjältar som slåss för att rädda vår krigshärjade planet och mänsklighet. Helt klart! Det är som en skön uppmaning att sätta ner foten! En självförtroende-boost för mänskligheten när vi går in i apati för att orka överleva. Det kan också vara seriens mångbottnade handling: Sci-fi inslagen läggs ner på en existentiell nivå som berör oss alla (ok flygsekvenserna är på gränsen…) detta blandas i sin tur upp med politik, kärlek och humor. En annan aspekt (man stulit från Grey’s anatomy) som också ligger helt rätt i tiden är att man kommenterar frågan om hudfärg genom att inte låta den spela någon roll.

Bortom skadeglädjen att amerikanarna äntligen får öva sig på att läsa text tror jag populariteten av Heroes kan finnas i alla lager av identifikationsmöjligheter man får som tittare. Karaktärerna är uppbyggda av gråzoner, det är svårt att säga att någon är helt igenom ond – precis som i verkliga livet.

Alla ovannämnda aspekter tillsammans resulterar i en USP bestående av summan av tvs alla uspar de senaste 10 åren. Detta i kombination med komplexiteten av karaktärerna och handlingen som gör det hela mer intressant samt hoppfullheten i att vi människor själva kan förändra den domedags-situation som enligt medierna närmar sig med stormsteg. Detta genom en andlighet som inte blandar in religion och gudar – utan helt enkelt:

”We are all connected…”