Flimrigt.se

Att se en film efter ens ordinarie nannetid i kombination med att man är drygt 2,5 alnar hög sittandes på en biograf utan lutning ger ingen avslappnad biostund. Det var lite svårt att hänföras av filmen när jag gång på gång fick luta huvudet likt Sid i ice age för att kunna se texten.

Ovanstående, plus att Ang Lees vackra scenografi och lågmälda framtoning är ganska avstressande blev ögonlocken tyngre och tyngre och det slutade med att jag kröp under min kappa och lyssnade på filmen istället. Synd för jag har en känsla av att detta är en av de vackraste och finaste filmerna som gjorts. Jag återkommer när jag sett hela…

Lust, Caution vinner i allafall pris för årets snyggaste plansch!

Tarantino gjorde en västerländsk tolkning av österländsk samurajfilm: Takashi Miike replikerar nu med sin österländska tolkning av westernfilmer!

Filmen utspelar sig i en liten håla mitt i Nevadas (!) öken där en klassisk och blodig kamp mellan det vita och det röda laget pågår. Mången har hamnat emellan de krigslystna ledarna och blivit mördade på det ena kreativa sättet efter det andra. En dag rider vår neutrale revolverman in i staden och han ombeds välja sida. Det dröjer inte länge förrän han har sin egen agenda och försöker får slut på elakheterna en gång för alla.

Miike gör en skickligt filmad och stundtals underbart välklippt hyllning till Clintan med vänner, och som lite extra krydda i sammanhanget får asiens ultavålds-slasher-filmmakare även regissera Quentin Tarantino. Vi bjuds också på en av de mest förföriska terapeutiska dansnumren jag sett på film. =)

De flesta repliker låter som de är copy pasteade direkt från gamla westernfilmer (jag är inte så välorienterad i den genren, så det är bara en gissning) och framförs endast av asiatiska skådespelare (förutom Tarantino då…) som behärskar engelska mer eller mindre bra ;). Ibland får man tänka till lite för att uppfatta vad de säger, men annars är det en underhållande blandning av hästapållar, asiatisk visdom och filosofi. Det skulle säkert vara roligare om man lyckades höra allt de säger! Den som gillar action går icke svältfödd och får både pickadoller, kulsprutor och blod.

Jag var tidigare livrädd för Miikes filmer eftersom de påstås innehålla absurda mängder meningslöst ultravåld, men här är det mest humorvåld. (Ett par ställen är kanske lite mycket men överlag…) Ganska “störd” humor iofs ;).

Sukiyaki Western Django (2007)

Idag är det blog action day. Tanken är att världens alla bloggare under en och samma dag ska ägna sig åt det ämne som egentligen borde vara viktigast för oss nu: miljön. Mängder och mängder av bloggare har anmält sig och tänker idag fortsätta skriva om sitt vanliga ämne – men samtidigt låta miljöaspekten spela in.Vi på Flimrigt är inte sämre vi! Här på har vi bokstavlingen en gröööön dag och därför ska jag blogga om Shrek 3- den enda filmen som blivit sedd i helgen. (För mycket Heroes och filmteori). Följande text innehåller spoilers!!

Shrek 1 var jättekul, Shrek 2 var alldeles hysterisk och fylld med gapskratt. Nu är vi framme vid film nr 3, vilken inte drar alltför mycket i smilbanden. Ett par mini-skratt här och där, men inte mer: Shrek the third är en tecknad scary movie-variant (minus den pubertala humorn som iofs kan vara ganska rolig). De har lånat in karaktärer från alla andra sagor och animerade filmer som existerar och bakat ihop en ny historia: Kungen i Far Far Away dör och Shrek vill inte ta sig an tronen. Medan han, Donkey och Puss in Boots ger sig ut för att leta rätt på den siste tronarvingen Arthur, ser skurken Prince Charming sin chans att få makten. Med en hope av elaka ratade figurer i släptåg (kapten krok, styvmor mfl) gör han en raid mot slottet där Fiona, Törnrosa, Snövit och andra sago-sessor håller en ”babyshower” (Fiona är gravid). Samtidigt får våra hjältar oväntade följeslagare i sitt sökande efter Arthur. Huuur ska detta gååå?!

Den enda karaktären som egentligen lockar till skratt är Puss in Boots- men det kan vara för att jag gillar katter och de har verkligen lyckats fånga en katts karaktär. Soundtracket är förvisso lite kul, massa gamla klassiker. Jag noterar tecknat ultravåld som i slutet på något sätt ska rättfärdigas av att någon kommer och talar dem till rätta. Ja, jo det kanske har en poäng. Nä, Shrek imponerade inte på mig. Nu väntar jag på filmen där Puss in Boots äntligen får ta den plats han förtjänar!

Shrek the third (2007)

Och nu tillbaks till miljöfrågan och alla filmdistributörer: det är minsann dags att ni börjar tänka efter! Vore det inte myyyycket bättre för miljön om ni kunde utnyttja internet till distribution? Om det nu är så att det är där alla ”får tillgång” till sina filmer, kan ni inte sälja era på nätet så kan vi användare få ner dem direkt till våra datorer/tv-apparater? Bekvämare för oss och alla och då kan i allafall tillverkningsprocessen minskas och därmed många miljöbovar på vägen. Men lite dvd-er vill vi kunna köpa också ;).
Här kan du registrera din blogg och kolla in en film om idén om blog action day!

Ska ni se denna uppföljare så se den långt efter den första. I och för sig kommer det bli lite extra förvirrande att följa storyn (inte för att det är så mycket att följa) men förväntningarna kanske är mer på en på en mer rättvis nivå. För Underworld: Evolution står sig inte särskilt bra mot ettan. Gillar man Kate Beckinsale i lackkläder och putläpp så får man mer än nog, hon är som en vampyr-superhjälte som reser sig upp likt en fjäder efter vad som helst. Men varför ska en så mäktig vampyr ta till stora tuffa vapen så fort hon får chansen? Jag är besviken!! Första halvan av filmen är extremt förvirrande, men många frågetecken rätas ut efter hand, det finns dock en handfull kvar som gör att det känns väldigt inkonsekvent. Vem är egentligen vampyrernas fader? Borde inte alla vampyrer skapade av denne dö om han dödas? Hmm…jag är förvirrad. Specialeffekterna är stundtals riktigt usla och manuset känns tveksamt. Det splattas mest hit eller dit utan egentlig orsak. I min mening är vampyrer vackra varelser, sofistikerade, erotiska. De ska inte behöva ägna sig åt svaga metoder som att skjuta skallen av folk [läs: lycans eller vampyrer]. Selene kan ju flyga för guds skull !!! Utnyttja det!!!

Ettan var helt ok trots all gore (inte presidenten), men här går det helt överstyr. Inte ens Beckinsales kläder, gothiska halsband och spetsiga tänder kan dra upp denna film till ”Bra”.

DVD-premiär 30 Augusti

Underworld: Evolution

Blinde Zatoichi vandrar från by till by och försörjer sig på att massera och spela tärning. Han råkar också vara en av de ”kyligaste” och mest skickliga samurajerna som finns. En dag vandrar han mitt in i en härva där flera olika gäng försöker kontrollera staden, där finns också två syskon som ska hämnas på en av maffia-bossarna för att de dödade deras familj för 10 år sedan. Zatoichi är i Japan en känd figur och man skulle kunna säga att han är österlandets svar på James Bond då han är en hjälte som fixar allt.

Jag väntade mig en blodig samuraj-film, men jag fick mycket mer än så. Alla blodstänk är generellt extremt läckra och det ser ut som om dropparna hoppar upp i luften i slow-motion. Mängden blod är inte heller överdriven utan håller sig inom ramarna för ”snyggt”. Mellan scenerna där konflikten får sitt utlopp har regissören gjort några mycket intressanta inflikningar. Till exempel går Zatoichi förbi ett gäng bönder som står och hackar på ett fält, samtidigt hör vi ett musikstycke som är komponerat av toner som liknar ljuden av hackor. Naturligtvis är böndernas hackande synkroniserat med musiken. Denna är inte bara bakgrundsmusik utan den skapas av det vi ser i bild och det vi ser i bild skapar musiken. Oerhört snyggt!! Vi får flera såna scener filmen igenom vilket gör att den får en annan ton, inte bara svärd-blod-samuraj-rulle utan också ett estetiskt och glatt inslag. Japanerna är även kända för sin säregna humor och visst får vi sånt här också och det lyfter filmen ytterligare. Svärd, hämnd, snyggt blod, rörelse kontra ljud och japanska småroligheter blandas till en sevärd film- även om du inte gillar svärd-historier.

Zatoichi

Med samma tema och samma underfyndiga humor som i ovan nämnda spel tas vi med på ett spännande äventyr till havs. I Pirates of the Carribbean visar Johnny Depp (Captain Sparrow) vilket enastående geni han är. Med små ansiktsuttryck och ett detaljerat kroppspråk lyfter han scen efter scen från att vara lite småkul till att locka till gapskratt. Han borde få alla priser som finns! I filmen får vi följa Captain Jack Sparrow (Johnny Depp) och Will Turner (Orlando Bloom) på deras uppdrag att rädda Elizabeth Swann (Keira Knightley) från den elake piraten Barbossa (Geoffrey Rush). På vägen upptäcker de att Barbossa och hans besättning inte är som vanliga pirater…I en av birollerna visar Jack Davenport, som spelar huvudrollen i Coupling, att han kan spela komedi även i längre format. Orlando Bloom är som vanligt bättre än vad kritikerna säger och Keira Knightley…hm…njäe jag vet inte…ja jo hon funkar. Hon har aldrig övertygat mig bara…Effekterna är superbra och musiken är precis så pampig den förväntas vara. När eftertexterna börjar rulla blir man inte förvånad att Jerry Bruckheimer haft ett finger med i spelet. Han kan styra upp underhållning han! :D

Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl

Jag upptäckte att höjdarfilmen ”Lord of War” endast fått några rader tilsammans med två andra filmer och beslutade mig för att den bör få en egen plats. Lord of war är nämligen godis både för ögat och sinnet, från ruta ett till eftertexterna. Vi får följa Yuri Orlov (Nicholas Cage) och hans resa i karriären till en av de mäktigaste och följdaktligen mest anlitade vapensmugglarna på detta klot. Väl på toppen konfronteras Orlov både fysiskt och moraliskt för sitt handlande. Balansgången mellan familjelivet och affärslivet börjar vackla och familjen där hemma undrar vad han egentligen arbetar med. Filmen är en ironisk, komisk och politiskt inkorrekt (tack för det!!) skildring med många lager. En modell för hur politiska frågor kan behandlas utan att det blir buuuuhuuuu och pekfingret åt publiken. [t ex handla med vapen är dåligt fyyyyy] Nä här handlar det om en film som med mycket bra skådespeleri, musik, klippning och ett manus som etsar sig fast på näthinnan och i magtrakten men inte minst i förnuftet. Cage visar att han kan skådespela på ”riktigt”, fast det visste vi ju redan i Wild at heart. För regin står relativt okände Andrew Niccol- han har tidigare mest ägnat sig åt att skriva manus (senast ”The Terminal”). Jag hoppas dock han intar stolen och megafonen fler gånger!

Lord of War

Det blev en premiär på bio i helgen: V for Vendetta. Vi är i framtidens England- en diktatur där medborgarna hålls under kontroll genom censur, utegångsförbud och straff. Folket har dock en man på sin sida- “V”. Ensam tar han sig an utmaningen att utmana parlamentet och frambringa revolution. Han är en superhjälte- som är sårbar.
Jag ska vara ärlig, jag väntande mig en ganska ytlig historia med slagorden anarki och kommunism, men filmen är allt annat än just det, manuset är väl genomarbetat med en trovärdig bild av framtidens England. V for Vendetta balanserar skickligt mellan ytterligheter och publiken blir aldrig trampad på utan bilder och dialog kompletterar varandra. Det finns gott om bildsköna scener och vid flera tillfällen brände det bakom ögonlocken. Om man bortser från explosionerna så har man lyckats med snygga subtila effekter som ger rysningar ända in i benmärgen. Filmens bra casting bör noteras: Natalie Portman, Hugo Weaving och resten av huvudrollerna känns födda för dessa roller. Ben Miles som vi tidigare sett i rollen som Patrick i Coupling dyker upp i rollen som Dascomb, roligt och överraskande! (Och så slipper ni fundera på vart ni sett honom ;)). Filmen handlar inte bara om politik och hälsan hos ett undertryckt folk- den handlar om det mesta som rör oss människor oavsett plats eller skor. Dessa dimensioner vävs in i varandra i kampen på frihet. Det senare är anledningen till att betyget inte stannar vid en fyra, den här filmen skulle jag kunna se igen, och igen, och igen. (Deras fjärrkontroller är verkligen ‘universal’- de är även telefoner ;) ).

V for Vendetta

Den 28 Februari, 1997 intas Bank of America i North Hollywood, Kalifornien, av två rånare beväpnade med var sin olagligt ägd AK-47. Filmen ”44 Minutes” följer Los Angeles polisens 44 minuter långa kamp för att få fast rånarna och hindra dem att skjuta ner både poliser och civila. Rånarna hade betydligt bättre vapen än poliserna och hade både skottsäkra västar och hemgjorda skydd för armar och ben. Poliserna måste alltså skjuta skurkarna i huvudet. Men snäääälla!! Har inte L.A polisen skjut-träning i sin utbildning? Det står minst 15 poliser utplacerade runt rånarna- kunde inte NÅGON träffa dem i huvudet? Och varför har inte polisen en helikopter? Nyhetsbolagen cirkulerar över platsen- men inte polisen. Enligt de inblandade i dvdns ”bakom scenerna” har de studerat den dokumentation som finns från händelsen minutiöst- allt för att händelserna ska skildras så verklighetstroget som möjligt. Uppenbarligen skjuts det 95% av tiden, trots detta blir det aldrig tråkigt (det är ganska intressant att ingen polis träffar…) Undrar om man hållt intresset uppe om filmen INTE varit verklighetsbaserad ;).
Denna TV-film är spännande och intressant, men det hela balanserar ruskigt nära kanten till en propagandafilm för polisen- ett bevis på hur modiga och duktiga de är i L.A.P.D. Vilka hjältar! (som gjorde sitt jobb…) *Applåder* I huvudrollen ser vi välspelande Michael Madsen- en av flimrigts favoriter- som senast sågs i Kill Bill. I en pytte-roll hittar vi också Jesse Metcalfe som spelar trädgårdsmästaren i Desperate Housewives :].

44 Minutes

Vi ser Orlando Bloom i rollen som Balian som tar sig an sin fars önskan att skydda jerusalem och dess invånare. Ur skådespelarsynpunkt kunde det blivit bra: Bloom är inte så illa som recensenterna tycker och Svenskättliga Eva Green spelar rollen som princessan Sibylla riktigt bra. Dock så känns filmen som en blek kopia av sina föregångare i genren (förr-i-tiden-med-svärd-filmer). Det finns inte mycket som engagerar- dessutom är den 145 minuter lång!!! Om den klipps ner till 100 kanske det skulle bli bättre. Ett plus för att regissören Ridley Scott vågar ta ut svängarna i alla slag som utkämpas: det sparas inte på blod och kroppsdelseffekter. Inte för att det i sig betyder att filmen blir bra- men det tar bort lite av den grå trista långtråkiga känslan hela kroppen drabbas av vid blotta åsynen av denna film. Kanske är det för att flimrigt inte är stor fan av krigsfilmer- och detta är en krigsfilm om ett av slagen i Jerusalems historia. Och igen: den är 145 minuter!!! Och varför pratar de alltid brittisk Engelska i filmer som utspelar sig i en svunnen tid? OM de mot förmodan talade Engelska så var det knappast dagens brittiska Engelska- tvärtom. Förmodligen närmare den amerikanska dialekten (då den är äldre…) Efter att jag sett denna film funderade jag på vad som gör en film bra- är det teknisk fulländning tillsammans med ett mediokert manus? Är det bra regi? Är det hur den påverkar intellektuellt, känslomässigt eller sexuellt? Förmodligen en kombination: nog för att filmen säger några kloka ord om konflikterna runt jerusalem idag, men det blir mest klyschigt. Jag kände mig inte nämnvärt påverkad av filmen- på något sätt.

Kingdom of heaven